Barnlösheten knäcker mig..

Jag har läst alla era svar och vill verkligen tacka er för att ni är så förstående!

Även dom det är djupt tragiskt att vi är fler i samma situation så känns det endå bra att veta att man inte är ensam.

Jag är så trött på folk som säger  "det är din tur snart, slappna bara av så ska du se"

Mitt råd till dig är att söka hjälp (om ni inte redan har gjort det... hittar inte något som tyder på det..) Jag och frugan hade försökt på egen hand i ca 4 års tid. Denna tid var ett rent helvete. När vi insåg att vi inte kommer att lyckas på egen hand så fick vi hjälp av experter. Efter två försök (IVF) lyckades vi och idag har vi en otroligt energisk tjej på 10 månader.
Nu vet jag inget om din/eran situation så kan hända att detta inlägg är helt meningslöst.. isåfall beklagar jag. Om ni inte redan har testat IVF/ÄD så testa det.
Jag och frugan vet hur det känns att gå på barnkalas och glädjas att andra blir gravida när man själv går en kamp mot Lucifer..
Som sagt.. jag har ingen aning om din/eran situation men i vissa fall kan experter hjälpa till! Lycka till! jag är ett stort fan av alla som kvinnor/män som kämpar med barnlöshet

Jag har följt tråden och funderat över om jag skulle skriva något i den. Nu gör jag det

Jag har inte heller barn, men i mitt fall är det ett frivilligt beslut. Jag tänker inte ens försöka säga något klokt om barnlängtan, svårigheter att glädjas med andra som blir gravida eller hur det känns att gå på barnkalas. Det sköter andra mycket bättre än vad jag kan göra.

Det jag vill kommentera är det scenario du beskriver i ditt första inlägg. Ett tyst hus. Jular utan barn. Att bli ensam. Det är frågor som även jag har funderat mycket över genom åren.

Jag har tidigare jobbat i hemtjänsten. Där har jag sett många exempel på ensamma människor..  och majoriteten av dem (om inte alla) hade barn. Men barnen hörde sällan av sig, av olika skäl. En hade en dotter som åkt till Australien som utbytesstudent. Där träffade hon sin make, och bosatte sig där och fick barn. Andra kunde ha barn i samma stad, men fick ändå aldrig några besök. Barn är ingen garanti för att man ska ha ett rikt socialt liv när man blir lite äldre.  

För mig som inte har barn är mina vänner och släktingar oerhört viktiga. Jag prioriterar att vårda relationerna med dem, och jag tror att det kommer att fortsätta så även senare i livet. Jag är inte rädd för att jag ska bli mer ensam än de i min omgivning som har barn.

Ingenting jag skriver kan naturligtvis lindra din smärta över att kanske inte kunna bli förälder när du så hett önskar det. Det är inte heller min avsikt. Jag vill bara visa på att ett liv utan egna barn också kan vara ett rikt liv i många avseenden. Allt är inte svart eller vitt.  

Jag vill bara säga att jag lider med dig och vet vad du går igenom för jag är i samma situation. Får dock känslan av att du är betydligt yngre än mig (40) och har åldern på din sida. Kontakta en fertilitetsklinik för utredning och för diskussion vilka alternativ till behandling ni har. Lev inte i tröstlösheten själva utan ta reda på vad ni har för möjligheter. Och vad gäller att man måste vara kristen vid adoption fick vi förklaringen att man ska leva efter kristna värderingar vilket innebär att ni ska vara gifta, att ni är laglydiga och inte mördar era grannar typ - dvs så som de flesta av oss lever ändå. Sen är de lite olika hårda på olika ställen men det kan ni prata med en socialsekreterare om.

Kram!

Jag är glad över att du valde att skriva!

Det är så skönt att det finns folk som har en helt annan inställning till hur livet ska se ut.
Att folk väljer att inte skaffa barn känns befriande. Att få höra att det faktiskt finns fler ideal än mamma pappa barn.

Precis som du säger så är många gamla ensama oavsett.
Min rädsla är att man kommer att vara precis så ensam redan vid 35 nu. När alla andra är med sin lilla familj är man redan ensam.

Jag har så svårt att leva i nuet. Som det känns NU klarar jag mig fint utan barn. Egentligen. Vi har fullt upp med annat.
Det finns så mycket annat man kan koncentrera sig på istället för att bilda familj.
Men det är ju samtidigt en helt naturlig, biologisk känsla...

Har du aldrig velat ha barn? Har du en partner, vad säger han eller hon?
Vad gör du "istället" ?

Åh vilken fin historia!

Jag är än så länge bara 27..
Det där med att man ska leva efter "kristna" värderingar känns ju ok. Hur ofta begår man någon av dödssynderna liksom...

Jag som suttit och funderat på hur fasen man fejkar att man är religiös. Behöva gå med i en kyrka, baka till kyrk-kaffet, sjunga i kör??

Ska du adoptera?
Jag har hela mitt liv enda från barndomen tänkt att jag ska adoptera barn _också_.
Om det redan finns "färdiga" barn utan föräldrar, varför inte lika gärna ha det barnet?
Så resonerade jag som barn.. Och ja, fortfarande också egentligen.

Men tänk vad enkelt att bara få råka bli med barn, bli gravid med den man älskar. Få tala om att man ska ha barn och vänta ut graviditeten tillsammans..

Så glad jag blir att du uppskattade mitt inlägg! Det är alltid lite svårt för mig att veta hur jag ska uttrycka mig när jag pratar med personer som är ofrivilligt barnlösa. Det blir lätt fel. 

När jag var yngre (jag fyller 40 om några månader) så var det självklart att jag skulle ha barn. Det var liksom ingenting jag ifrågasatte. Man vill ju ha barn, helt enkelt. Jag är dessutom uppväxt inom kyrkan, och där fanns det ingen som frivilligt avstod från barn, kan jag säga. Men jag längtade aldrig efter barn. Jag gillade inte att sitta barnvakt, och var inte så intresserad av att gulla med bäbisar som vänner och släktingar producerade. Men det trodde jag nog skulle gå över lite senare i livet och tänkte inte så mycket mer på det. 

När jag var 23 träffade jag en kille som jag senare flyttade ihop med och också förlovade mig med. Barn var nog aldrig uppe på tapeten där. Vi var båda två studenter och även om vi hade velat ha barn så skulle vi nog väntat. När jag var 26 separerade vi, av helt andra orsaker.

Jag träffade min man när jag var 35. Då hade jag haft några komplicerade relationer, och barn hade inte heller där varit aktuellt. En av relationerna var med en man som hade två barn sedan tidigare, och det var nog där mina funderingar startade på allvar. Han var (och är) en fantastisk pappa till sina barn.. och jag kände att jag inte riktigt kunde se mig själv som mamma. Jag började inse att när jag bara lyssnade till mig själv så var jag inte intresserad av att bli förälder. Det var 7 år sedan. När jag träffade mannen som jag nu är gift med så hade jag alltså funderat en hel del över detta. Jag var ju dessutom 35, och jag insåg ju att om jag ville ha barn så behövde jag rappa på. Men turligt nog så visade det sig att min man inte heller var så intresserad av att bli förälder. Vi pratade ganska mycket om detta tidigt i vårt förhållande, och jag kände för första gången att jag var tillfreds och nöjd med insikten om att jag faktiskt inte ville ha barn.

Idag har jag ett liv som är rikt på många andra sätt. Vi har t ex köpt en gård på landet som vi ägnar mycket tid (och pengar) åt. Vi har två katter hemma som vi curlar. Vi har också många goda vänner - både med och utan barn - som vi umgås mycket med. Jag själv sjunger i kör på ganska hög nivå och ägnar alltså mycket tid åt det som har med körsången att göra.

Jag är tacksam över att jag har träffat en man som har samma inställning som jag till barnfrågan. Jag tror att den är en delabreaker. Antingen vill man ha barn, eller så vill man inte. Det är svårt (eller kanske omöjligt) att kompromissa utan att ena parten blir olycklig.

Jag vet inte om min historia hjälper dig att komma vidare i dina funderingar, men så hade det iaf sett ut för mig. Jag hoppas att du också kan hitta ett liv som du trivs med, oavsett om det blir med eller utan egna barn! 

Joual
Jag tror många i min situation vill höra från er som inte ens vill ha barn!

Vi bor också på en gård på landet som suger åt sig både pengar och tid. :) And we love it.
Curlar även våra katter som är våra hjärtan!

Jag är inte heller barnkär, har inget som helst behov av att gosa med bebisar, leka med barn.
Och blir inte speciellt imponerad av alla "söta" saker dom säger..
Är ingen barnmänniska på det viset..

Önskar att det kunde stanna där..

Men det gör det inte..
Önskar man kunde se in i framtiden så jag vet hur det blir.. Så att jag kan slappna av och veta att; Jo vi kommer få ett barn om än från ett annat land med andra föräldrar.
Eller att; Nej det blir inga barn... och därefter få hitta på något annat av värde..

Men ovissheten går så lätt över i hopplöshet och bottenlös förtvivlan..

Men vad har ni gjort åt det då? Ägglossningstest? Försökt allt? Utredning? IVF?