Barnlösheten knäcker mig..

Hej. Jag beklagar din stora sorg! Hoppas att det kanske kommer kännas bättre med tiden, när du vant dig vid tanken och att du då kan fylla livet med andra saker som får dig att må bra.

Men fram tills dess är det ok att vara ledsen och arg, och ja, alla känslor.

Har ni försökt väldigt länge? Funderat på adoption?

jag förstår precis vad du menar. sitter här å försökt bli gravida i fyra år snart å inget har hänt. orkar inte träffa min kompis som ska ha vilken dag som hellts å se hennes stora, fina goa mage å veta att vi kanske aldrig kommer att få uppleva detta. så känns de just nu. mår dåligt när man åker därifrån å ännu värre är när man har träffat kusinbarnen å man känner sin malande, värkande längtan inom sig.

har ni försökt länge?

 

Sex år sedan jag slutade med p-piler

Har kollat lite på internet ang adoption men upplever det som hopplöst då det antningen är det ena eller det andra som skiter sig i "kraven"

Vi är tex inte aktivt kristna eller ens med i svenska kyrkan som många kräver.

Hur fejkar man att man är "aktivt kristen"...

Är ni "utredda och klara", alltså jag menar att det konstaterats att ni inte kan få barn ens på "konstgjord väg" eller att ni är oförklarligt barnlösa?

Hej!

Förstår dig, kämpade själv i flera år med barnlöshet.

Vi tog hjälp av provrörsbefruktning och har nu två barn. Jag trodde heller aldrig att jag skulle bli gravid.

Hoppas det löser sig för dig. Kram.

Visst är det en sorg.

Måste ni leva barnlösa? Jag vet ingenting om er historia, men gick själv igenom en utredning för ofrivillig barnlöshet för några år sedan. Gick sen vidare till IVF - vi valde att göra ett försök och se hur vi kände sedan - men hade redan bestämt att barnlösa skulle vi inte leva. Det viktiga för oss var inte biologiska barn, utan att leva ett liv med barn. Adoption var något vi diskuterade tidigt.

För att inte förlora varandra i det här måste ni dela sorgen med varandra - annars kommer den att lägga sig som en kil mellan er. Prata, kramas, gråt tillsammans om ni behöver - och diskutera vilka alternativen är för er!

Tillåt dig att känna och att sörja och försök sätta ord på det tillsammans med din man.

Många kramar!

Sex år...

Skönt att höra att det är fler som känner så. Man blir så utanför. Kompisarna tycker antagligen att det är roligare att umgås med dom andra som har barn i samma ålder. Det hade jag antagligen också känt.

Ingen som inte är i den här situationen kan förstå ens lite hur det känns.
För mig att ens ta orden ur munnen och skriva det här kommer göra att hela min dag är "förstörd"
Den där malande värkande känslan du beskrev...

Jag läser aldrig i forumet här i avdelningarna som behandlar barnlöshet. Blundar för det.
Blundar och trycker bort.

Hur många är aktivt kristna i Sverige? Va skummt, det har jag aldrig hört om. Kan ni inte gå med i svenska kyrkan då om det är det som krävs? Ni har inte funderat på att ta emot fosterbarn? Finns ju en massa barn i Sverige som far illa som hamnar hos hemska fosterfamiljer.

Förstår dig så väl. Men innan man utrönt ALLA vägar till ett barn och dessutom fyllt 50 kan man inte säga man kommer förbli barnlös. Funderat på ÄD? Eller embryoadoption kanske? Dessutom finns det många länder som inte alls kräver att man ska vara aktivt kristen. Finns ju jättemånga ateister som adopterar. Vi kommer aldrig ge upp! Vi bara SKA ha ett barn. Tiden tills dess får tillbringas hemmavid eftersom jag inte tål se gravida och bebisar,men så får det bli.

Hej!
Vad tråkigt.  Längtan tär på en och man missunnar alla andra som blir gravida till höger och vänster. Man ser gravida överallt.

Men tror du inte att din man behöver veta dina känslor? Han måste märka på dig att du inte är dig själv.
Men antar att du fått utredning. Provat ivf? Äggdonation?

Jag har en dotter som tog ett år innan hon blev till. Har i 3 år försökt med 2an,men lyckas ej. Har gjort 2 ivf.
Har du funderat på att bli fosterförälder? Det finns tydligen ett stort behov av detta. Familjehem heter det numera. Vi har det som plan B.

Kram på dig..