Barnlösheten knäcker mig..

jag förstår precis vad du menar. sitter här å försökt bli gravida i fyra år snart å inget har hänt. orkar inte träffa min kompis som ska ha vilken dag som hellts å se hennes stora, fina goa mage å veta att vi kanske aldrig kommer att få uppleva detta. så känns de just nu. mår dåligt när man åker därifrån å ännu värre är när man har träffat kusinbarnen å man känner sin malande, värkande längtan inom sig.

har ni försökt länge?

 

jadu det ska jag säga till dig. detta e vad jag längtar efter..

*att få ett besked om att en liten människa har sitt lilla bo hos mig.
*känna å se denna lilla varelse se sig påmind varje dag från de man kan känna sparkar.
*få kämpa i ex antal timmar på förlossningen med sån olidlig smärta å få sedan upp en hal liten varelse på magen.
*att se in i ett par ögon med ren kärlek å få älska någon mer än det någonsin går.
*att vara vaken varje natt i ex antal timmar för att få trösta, ge skydd å mat till någon som inte skulle överleva utan mig.
*att se kärleken i min sambos ögon då han ser på den lill*
*vill känna förtvivlan, rädsla, ömhet, kärlek, oro å allt man känner när man har en liten att beskydda från omvärlden.
*få leva med denna varelse å ta hand om så länge man lever.
*leva ett familjeliv

men ifall du säger att ifall vi skulle veta hur en vardag ser ut som om de var de värsta man skulle kunna uppleva så lider jag med din/dina barn som har en mamma inte kan se det fina, härliga i att leva med barn.

jag vet mkt väl att de kan vara tufft men jag tar de gärna bara jag får uppleva det.