Barnlösheten knäcker mig..

Jag berättar min historia lite kort; jag och maken har varit tillsammans i 10 år. Från början så frågade alla omkring oss om vi inte skulle skaffa barn. 'Så småningom' har alltid varit vårat svar. Visst ville vi ha barn, men det blev ingen bebis, trots att det hade gått flera år sedan jag slutat ta p-piller.

2008 gav jag upp tanken på barn, tänkte att det är väl helt enkelt inte meningen!

Men så... i juni 2009 kom ett illamående som jag först avfärdade som magsjuka, och när det inte ville ge sig trodde jag att jag hade fått diabetes (logiskt, I know!). Maken sa 'pissa nu på stickan'. Never in my life, sa jag, less på att alltid bli besviken över de negativa svaren. Men till slut gav jag mig, pissade på stickan och plussade! Jag blev så chockad att jag inte kunde tyda svaret, var tvungen att ropa in maken som sa "vad var det jag sa".

Vad den tillfälliga barnlösheten (eller vad man nu ska kalla det) berodde på vet jag inte!

Som parentes kan jag tillägga att jag vid inskrivningen vägde 87 kg, alldeles för mycket till mina 165 cm. Å då hade jag dessutom gått ner i vikt eftersom jag mådde så illa av graviditeten.

Jag önskar dig all lycka!

Förlåt! Det var inte meningen att det skulle låta så puttifnuttigt. Ville bara visa på att allt kan hända!

Jag förstår att det svider. Jag har också grämt mig över att "alla andra" får barn. Att såna som inte borde få ha barn (de som inte tar hand om dem) verkar bli gravida hur lätt som helst, medan man själv får kämpa...