Anonym (Sann ensamhet)

Äldre 4 Jun 13:18

64 svar

Barnlösheten knäcker mig..

Jag lade detta under sorg. För ja - det är en sorg.

Jag sörjer de barn jag antagligen aldrig kommer att få. Det barn jag aldrig kommer att kunna ge min älskade.

"Alla" vänner och bekanta har antingen fått barn eller kommer att få snart.
Jag vet inte hur länge till jag ska orka. Sväljer så mycket av mina känslor, det är så tungt att jag inte klarar av att prata om det med han som jag älskar som aldrig kommer att få bli pappa.

Jag känner mig inte som en kvinna. Jag är livrädd för ensamheten. Alla jular utan barn.
Tystnaden i huset. Skräcken om min man skulle gå bort - Jag skulle få leva ensam för evigt.
Ångesten att inte kunna umgås med kompisar som har barn - det förstör en hel dag, eller vecka.
Att inte kunna åka på barnkalas - skulle må så dåligt när jag kom hem.
Man läser överallt på facebook, bekantas bekanta som får tonvis av gratulationer.
Alla verkar så lyckliga, jag kommer aldrig att få uppleva detta som verkar så stort.

Folk säger; "mina barn är allt" och "ingen kärlek är större än kärleken till sina barn"
Isåfall har jag inget.

Jag kommer aldrig få se min älskades ögon i ett barn, hur våra gener blandats till den perfekta människan.

Hur talar man om för sin bästa vän att man inte orkar träffas, att man inte orkar höra om den och den som är gravid?

Hur känns tomheten om 30 år när man sitter där ensama.. När allt är försent. När livet inte blev som det skulle. När den största och mest självklara saken i livet inte blev av för oss.

Hur berättar man för sina föräldrar? Någon gång kommer dom undra varför dom aldrg blir mormor och morfar..

Hur håller man ett förhållande lyckligt när man delar livets största sorg?

Hur lever man sitt liv utan de barn man aldrig fick?

TRÅDSTARTARENS TILLÄGGSKOMMENTAR 2010-06-04 23:18
Lägger till lite!

Jag är 27 år. Han är i samma ålder.
Jag har senaste 2 åren gått upp i vikt och väger enligt mitt län för mycket för att sjukvården ska vilja hjälpa oss.

Jag blev dock inte gravid som smal eller normalviktig heller och tvivlar därav på att det beror på vikten.

Jag har ringt i gråt, mejlat och försökt men ingen hjälp.

Vi har alltså aldrig gjort en utredning..

Jag är för trött och ledsen för att ha energin att göra något åt vikten.
Förstår att det kan låta som ett lätt löst problem i mångas öron.
Men ibland kan man hamna på ett ställe i livet där allt känns hopplöst, meningslöst och ingen energi finns kvar.
Där är jag nu. Jag hatar min kropp och allt den inte duger till..

Tack för alla era vänliga svar.

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 13:23

#3

Sex år sedan jag slutade med p-piler

Har kollat lite på internet ang adoption men upplever det som hopplöst då det antningen är det ena eller det andra som skiter sig i "kraven"

Vi är tex inte aktivt kristna eller ens med i svenska kyrkan som många kräver.

Hur fejkar man att man är "aktivt kristen"...

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 13:27

#7

Anonym (håller med) skrev 2010-06-04 13:22:38 följande:

jag förstår precis vad du menar. sitter här å försökt bli gravida i fyra år snart å inget har hänt. orkar inte träffa min kompis som ska ha vilken dag som hellts å se hennes stora, fina goa mage å veta att vi kanske aldrig kommer att få uppleva detta. så känns de just nu. mår dåligt när man åker därifrån å ännu värre är när man har träffat kusinbarnen å man känner sin malande, värkande längtan inom sig.

har ni försökt länge?

Sex år...

Skönt att höra att det är fler som känner så. Man blir så utanför. Kompisarna tycker antagligen att det är roligare att umgås med dom andra som har barn i samma ålder. Det hade jag antagligen också känt.

Ingen som inte är i den här situationen kan förstå ens lite hur det känns.
För mig att ens ta orden ur munnen och skriva det här kommer göra att hela min dag är "förstörd"
Den där malande värkande känslan du beskrev...

Jag läser aldrig i forumet här i avdelningarna som behandlar barnlöshet. Blundar för det.
Blundar och trycker bort.

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 22:09

#21

Jag har läst alla era svar och vill verkligen tacka er för att ni är så förstående!

Även dom det är djupt tragiskt att vi är fler i samma situation så känns det endå bra att veta att man inte är ensam.

Jag är så trött på folk som säger "det är din tur snart, slappna bara av så ska du se"

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 23:07

#25

Joual skrev 2010-06-04 22:56:49 följande:

Jag har följt tråden och funderat över om jag skulle skriva något i den. Nu gör jag det

Jag har inte heller barn, men i mitt fall är det ett frivilligt beslut. Jag tänker inte ens försöka säga något klokt om barnlängtan, svårigheter att glädjas med andra som blir gravida eller hur det känns att gå på barnkalas. Det sköter andra mycket bättre än vad jag kan göra.

Det jag vill kommentera är det scenario du beskriver i ditt första inlägg. Ett tyst hus. Jular utan barn. Att bli ensam. Det är frågor som även jag har funderat mycket över genom åren.

Jag har tidigare jobbat i hemtjänsten. Där har jag sett många exempel på ensamma människor.. och majoriteten av dem (om inte alla) hade barn. Men barnen hörde sällan av sig, av olika skäl. En hade en dotter som åkt till Australien som utbytesstudent. Där träffade hon sin make, och bosatte sig där och fick barn. Andra kunde ha barn i samma stad, men fick ändå aldrig några besök. Barn är ingen garanti för att man ska ha ett rikt socialt liv när man blir lite äldre.

För mig som inte har barn är mina vänner och släktingar oerhört viktiga. Jag prioriterar att vårda relationerna med dem, och jag tror att det kommer att fortsätta så även senare i livet. Jag är inte rädd för att jag ska bli mer ensam än de i min omgivning som har barn.

Ingenting jag skriver kan naturligtvis lindra din smärta över att kanske inte kunna bli förälder när du så hett önskar det. Det är inte heller min avsikt. Jag vill bara visa på att ett liv utan egna barn också kan vara ett rikt liv i många avseenden. Allt är inte svart eller vitt.

Jag är glad över att du valde att skriva!

Det är så skönt att det finns folk som har en helt annan inställning till hur livet ska se ut.
Att folk väljer att inte skaffa barn känns befriande. Att få höra att det faktiskt finns fler ideal än mamma pappa barn.

Precis som du säger så är många gamla ensama oavsett.
Min rädsla är att man kommer att vara precis så ensam redan vid 35 nu. När alla andra är med sin lilla familj är man redan ensam.

Jag har så svårt att leva i nuet. Som det känns NU klarar jag mig fint utan barn. Egentligen. Vi har fullt upp med annat.
Det finns så mycket annat man kan koncentrera sig på istället för att bilda familj.
Men det är ju samtidigt en helt naturlig, biologisk känsla...

Har du aldrig velat ha barn? Har du en partner, vad säger han eller hon?
Vad gör du "istället" ?

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 23:24

#27

EnFisPåTvären skrev 2010-06-04 23:01:13 följande:

Jag vill bara säga att jag lider med dig och vet vad du går igenom för jag är i samma situation. Får dock känslan av att du är betydligt yngre än mig (40) och har åldern på din sida. Kontakta en fertilitetsklinik för utredning och för diskussion vilka alternativ till behandling ni har. Lev inte i tröstlösheten själva utan ta reda på vad ni har för möjligheter. Och vad gäller att man måste vara kristen vid adoption fick vi förklaringen att man ska leva efter kristna värderingar vilket innebär att ni ska vara gifta, att ni är laglydiga och inte mördar era grannar typ - dvs så som de flesta av oss lever ändå. Sen är de lite olika hårda på olika ställen men det kan ni prata med en socialsekreterare om.

Kram!

Jag är än så länge bara 27..
Det där med att man ska leva efter "kristna" värderingar känns ju ok. Hur ofta begår man någon av dödssynderna liksom...

Jag som suttit och funderat på hur fasen man fejkar att man är religiös. Behöva gå med i en kyrka, baka till kyrk-kaffet, sjunga i kör??

Ska du adoptera?
Jag har hela mitt liv enda från barndomen tänkt att jag ska adoptera barn _också_.
Om det redan finns "färdiga" barn utan föräldrar, varför inte lika gärna ha det barnet?
Så resonerade jag som barn.. Och ja, fortfarande också egentligen.

Men tänk vad enkelt att bara få råka bli med barn, bli gravid med den man älskar. Få tala om att man ska ha barn och vänta ut graviditeten tillsammans..

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 4 Jun 23:45

#29

Joual
Jag tror många i min situation vill höra från er som inte ens vill ha barn!

Vi bor också på en gård på landet som suger åt sig både pengar och tid. :) And we love it.
Curlar även våra katter som är våra hjärtan!

Jag är inte heller barnkär, har inget som helst behov av att gosa med bebisar, leka med barn.
Och blir inte speciellt imponerad av alla "söta" saker dom säger..
Är ingen barnmänniska på det viset..

Önskar att det kunde stanna där..

Men det gör det inte..
Önskar man kunde se in i framtiden så jag vet hur det blir.. Så att jag kan slappna av och veta att; Jo vi kommer få ett barn om än från ett annat land med andra föräldrar.
Eller att; Nej det blir inga barn... och därefter få hitta på något annat av värde..

Men ovissheten går så lätt över i hopplöshet och bottenlös förtvivlan..

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 00:07

#31

Linda 007

Ägglossningstest har jag slutat använda för ett par år sedan.
Jag får utslag på utsatt dag mer eller mindre varje gång.
Känner av min ägglossning nu efter så många år. Vet när den är.
Testen är svindyra så jag använder dom inte längre..

Jag kan inte få vård just nu pga att jag tydligen har blivit lite för tjock.
Att ha barn är ju ingen mänsklig rättighet så jag förstår om dom sätter snäva gränser för att hålla kostnader nere..
Även om dom säger att det är på pga risker.. pfft..

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 00:12

#33

Anonym (26åring) skrev 2010-06-05 00:09:59 följande:

Jag berättar min historia lite kort; jag och maken har varit tillsammans i 10 år. Från början så frågade alla omkring oss om vi inte skulle skaffa barn. 'Så småningom' har alltid varit vårat svar. Visst ville vi ha barn, men det blev ingen bebis, trots att det hade gått flera år sedan jag slutat ta p-piller.

2008 gav jag upp tanken på barn, tänkte att det är väl helt enkelt inte meningen!

Men så... i juni 2009 kom ett illamående som jag först avfärdade som magsjuka, och när det inte ville ge sig trodde jag att jag hade fått diabetes (logiskt, I know!). Maken sa 'pissa nu på stickan'. Never in my life, sa jag, less på att alltid bli besviken över de negativa svaren. Men till slut gav jag mig, pissade på stickan och plussade! Jag blev så chockad att jag inte kunde tyda svaret, var tvungen att ropa in maken som sa "vad var det jag sa".

Vad den tillfälliga barnlösheten (eller vad man nu ska kalla det) berodde på vet jag inte!

Som parentes kan jag tillägga att jag vid inskrivningen vägde 87 kg, alldeles för mycket till mina 165 cm. Å då hade jag dessutom gått ner i vikt eftersom jag mådde så illa av graviditeten.

Jag önskar dig all lycka!

Tack :)

Kul för er. Lyllo er, verkligen... Jag menar det.

Men det känns bara som flingsalt i köttsår..

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:07

#52

Shit vad mycket svar jag får! Och att alla är så sjyssta dessutom. Ångrar INTE att jag postade den här tråden - Vilket jag trodde att jag skulle få göra.

Kan nog inte skicka svar till alla.

Men nej, ni har rätt. Jag (eller vi) har inte gjort allt jag kunnat. Man ska inte ropa hej innan man kommit över bäcken, eller vad säger man? Men jag har nog gett upp innan jag ens sett bäcken..

Jag vet inte exakt vilket BMI jag har eller vad jag väger för den delen, men jag är ungefär såhär "fet"
www.judgmentofparis.com/ae/aeinterview02.jpg

Adoption är absolut ett alternativ. Och det är ingen jag mår dåligt över, om det skulle bli så att vi adopterar alltså. Men vägen dit känns så hopplöst lång?!
Skönt att höra att det där med att leva som kristen inte direkt innebär att man måste vara religiös, för då skulle det skita sig direkt!
Stå vid spisen och laga mat kan jag absolut göra dock! Haha...

Vi planerar att gifta oss, för min del är det till 90% pga att få adoptera om/när det blir aktuellt att försöka med det. Men det kanske är NU?!
Ang adoption, IFV ÄD och allt vad det är så känner jag inte att just adoption skulle vara "sista" utvägen. Jag vill ha barn med min kille sen om det inte föddes i sverige av mig är faktiskt INTE hela världen.. Saknar egentligen betydelse..

Jag har visat min kille den här tråden men han sa inget, och när jag till slut frågade varför han igonrerade den så sa han bara "jag vet inte vad jag ska säga" Nehepp, så var det med det..
Men någon frågade om han vill VILL ha barn.. Och ja, det vill han. Han var nog först med att ta upp det dessutom..

Visst har jag fortfarande åldern på min sida, men shit jag är ju endå nästan 30, trettio...

Hoppas ni har en härlig lördagkväll alla snälla!!

Anonym (Sann ensamhet) Trådstartaren

Äldre 5 Jun 21:20

#55

Tassdjuret skrev 2010-06-05 14:27:02 följande:

Oh, jag känner sådär med... fast det är för att både jag och min partner är kvinnor. Jag vill så gärna ha ett barn med våra gemensamma gener i, och det gör mig så ledsen att det inte går.

Usch det måste va knivigt då.. Men ni har väl bättre odds än ett par med två killar?
Jag vet inte hur det funkar men det kan ju inte vara så svårt att få tag i sperma?
Kanske har du eller din tjej en nära kompis, eller brorsa eller nåt.. ??
För det finns väl inte typ spermabanker i sverige? Känner mig väldigt oinsatt i ämnet..

Barnlösheten knäcker mig..

INNEHÅLL