Anonym (sviken) skrev 2010-08-01 23:56:27 följande:
Jag höll på att skriva att jag är avundsjuk, men det låter ju helt galet, avundsjuk för att din man kan gråta. Min man lever i någon sorts känslomässig nollställdhet. Jag tror att han har gråtit en gång sedan allt det här började...
Min man gråter aldrig om inte jag sätter igång processen genom att "skälla" på honom. När hans avstängdhet och irritation når en viss gräns blir jag arg, och berättar i klarspråk hur jag känner och vad jag ser. Jag säger aldrig saker som "du är dum i huvudet". Jag försöker komma ihåg att bli arg och bestämd innan jag har blivit så arg att jag inte längre är konstruktiv eller hoppfull.
Jag kan ibland känna att det är JAG som får min man att må dåligt. Det är jag som är den tråkiga, förnuftiga som påpekar att relationen inte fungerar. Det är jag som bromsar när min man går upp i nåt projekt och jobbar till sent på kvällen och babblar på om hur bra det går. Det blir jag som får säga: Nej, det går inte alls bra, för du hoppar över måltiderna, hör inte när barnen försöker prata med dig och är alltid för trött för att ha närhet med mig.
Det blir liksom jag som tvingar min man tillbaka till verkligheten igen, och det börjar alltid med gråt, ångest och självhat för min man, när han tvingas inse att han än en gång försökt fly från sina känslor.
Men efter krisen kan min man stötta mig. Han säger att han uppskattar att jag stoppar, bromsar och ifrågasätter honom. Målet är att han ska lära sig att själv känna igen signalerna. Tills dess får jag acceptera att jag emellanåt känner mig som en glädjedödare och problemletare. Men, som sagt, jag hade aldrig orkat ha den rollen om jag inte mellan varven fått bekräftelse av min man på att det jag gör är rätt för honom. Dels genom att han säger det, men oxå mycket genom att han vill och kan älska efter en kris. När han är på väg ner i en svacka undviker han närhet och sex.