Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej och välkommen i tråden!

Det låter tufft - två år med deprimerad sambo och två (små antar jag?) barn. Vad får han för hjälp/vård? Hur kom han ur depressionen förra gången (innan ni träffades)?

Han gick hos psykolog och åt antidepressiva men som han slutade med för att han inte mådde bra. Han flyttade isär med sitt ex och bodde själv. Det är det han vill göra nu med till o från. Jag har sagt att jag inte vill men ju mer jag tänker på desto bättre känns det alternativet. Jag är SÅ slut, orkar knappt göra nåt. Min livsglädje som jag alltid haft känns som om den håller på att försvinna. Samtidigt älskar jag honom, vet dock inte hur jag ska orka. Han har precis börjat gå till psykolog...

Om er ekonomi tillåter två boenden tror jag det kan vara bra, särskilt för dig. När min man hade varit deprimerad i över ett år började vi oxå fundera på att ha varsitt boende. Fast i vårt fall var det mest jag som ville det. Till en början var min man inte alls med på den idén. Han ville ha familjens närhet, trots att han bara utstrålade irritation mot oss. Och vem skulle laga mat, tvätta och sånt om han skulle bo själv?

Det blev allt mer tydligt att jag och barnen mådde mycket bättre de stunder min man inte var hemma. Till slut gick min man med på att leta efter en billig övernattningslägenhet, där han åtminstone kunde vara när han mådde som sämst. Men vi hittade ingen som vi hade råd med.

Istället försökte vi dela på oss, så att vi inte var hemma samtidigt lika ofta, men min man hade inga vänner eller släktingar kvar som han ville besöka. Han åkte ibland iväg med bilen och parkerade den nånstans och bara satt där tills några timmar hade gått, så att jag och barnen kunde få ha lite lugn och ro hemma. Men att vara ensam fick honom att inse hur dåligt han fungerade och hur isolerad han var, så till slut gick han med på att äntligen lägga in sig. Det blev vändpunkten.

Ha ha en älskare skulle minsann pigga upp men som du säger, vart hittar man energin till det? Jag duschar knappt en del dagar och ser ut som om jag genomlidit sju svåra år.
Vi har fått ett förmånligt lån nu iaf och har samlat ihop finanserna. Jag sparkade nästan min karl i baken för att få in alla papper till Fk. Har märkt att "Hård, rak, men rättvis" hjälper bäst nu.

Jag tror han blir tröttare av medicinen han äter för nu kom han precis upp och jag och barnen har varit uppe sen 5.30.

Förlåt att jag tappar tråden men jag går i en del funderingar, en bla att på sikt separera. Samtidigt pratar min man om att flytta och det tror jag skulle vara en bra nystart, men jag vill inte flytta förrän det visar sig att allt vänder snart. Fram tills dess får det vara så här. Jag menar. Hur ska vi driva en flytt nu, han ska söka jobb i så fall på ett nytt ställe. Han som inte ens vågar öppna posten längre...

Jag tror jag får skriva en bok sen om alla erfarenheter och riktigt ladda ur samtidigt som jag städar undan allt. Som du (mamman) så hjälper jag mig själv lite genom att skriva. Nu ska jag själv sluta stå stilla så jag har lagt upp studiemål, kommer inte jobba förrän nästa år så jag hinner få ihop kurser på distans kvällstid. Jag vet inte om jag kan inspirera min man, men jag hoppas det.

Han ska förresten prata med släkten snart bara han finner orden. Vi har inte besökt föräldrarna på ett tag nu för jag orkar inte sitta och låtsas när det är så uppenbart att han är trött och väldigt neddämpad, tyst och de funderar över varför...

någon här som gjort slut vid depression (den deprimerade vill det eller så) och sen blivit tillsammans igen när personen mår bättre?

Hej!
Snubblade in i er tråd då jag själv sitter i en liknande sits. Hur har det gått för er nu?
Vill så gärna få det bra mellan oss, men hur gör man för att orka stödja den andra utan
att tappa bort sin egen energi?

Hej! Jag är också ny i den här tråden och har en derpimerad pojkvän. Just nu är han i en svacka och jag vet verkligen inte vad jag ska göra.. Känner att min egna energi snart är borta. Hur mår DU?

Snubblade också in här... Lever med en deprimerad partner och det känns verkligen som det tar energi. Samtidigt har jag barn, så jag kan ju inte ta tiden att verkligen känna efter hur jag mår. Är frustrerad lättirriterad och ganska känslig, men skämtar bort mycket för att orka med. Känner att han får mycket stöd i olika insatser, men nästan ingen frågar hur jag mår. Min räddning har blivit att jag tagit upp träningen och det är min egotid som bara handlar om mig själv, men vet att innerst inne är jag ganska ledsen och blivit påverkad, men att jag trängt undan för att saker ska funka. 

Skönt att det finns fler än jag som är i samma sits... Min sambo är deprimerad fram och tillbaka och är just nu i en riktig svacka. Han har också ett alkoholberoende och dricker just nu väldigt mycket.  Senaste veckan har han inte jobbat utan mest legat och mått dåligt hemma och druckit mängder. 

Nu har han fått för sig att han inte kan se någon framtid, att han inte vet vad han ska göra och han känner att han är en dålig människa. Det värsta är att han säger att han inte klarar av att ha ett förhållande och att jag förtjänar någon bättre, detta sa han i tisdags. Det gör så ont att han säger så, vi har varit i tillsammans i snart två år och så sent som i måndags pratade vi om framtiden och att vi ville ha barn tillsammans. Han säger att han älskar mig och att han vill vara tillsammans med mig, men han tror inte att han kan det. Jag vägrar acceptera att han säger att vi ska göra slut och att han tror att det är bäst för mig. När han har sagt det har han varit riktigt full och jag tycker inte att man kan bestämma sig för att göra slut med någon som man varit tillsammans med i två år. 

Vi älskar ju fortfarande varandra bara det att han inte mår bra just, han brukar inte må så dåligt som han gör nu. Kan inte förstå att han bara har gett upp hoppet? Vi har det oftast bra tillsammans, och när han är nykter har vi det fantastiskt. Jag hoppas och tror att han blir bättre snart och att vi ska få det bra. Men hur länge kan man fortsätta att hoppas? 

SIOS, ja allt  blir ju annorlunda när barn är med i bilden som man måste tänka på. Frågan är, hur länge kommer du att orka förtränga allt för att få saker att fungera? Hur planerar du att göra i framtiden?

Aroline, usch denna svacka låter inte rolig (iofs, vilken svacka är det?) både för dig och honom. Jag tolkar sätter du skriver på som att du verkigen bryr dig om honom och har mycket förståelse för honom. Du beskriver att han är osäker på er framtid. Hur ser du på det hela? Kommer du att orka?Kommer du att orka ta allt ansvar då han är depp?  Kommer du att orka få barn med honom (som ni diskuterat) och ta hand om dom i hans svackor?