• Anonym (ensam)

    Ni med deprimerade partners - prata av er?

    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

  • Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?
  • Anonym (mamman)
    Anonym (ensam) skrev 2010-04-26 10:57:34 följande:
     Funderar allvarligt på att leta fram läkarintygen så kanske de ger mig fler svar.
    Men kan du inte bara be att han visar dem? Han borde väl inte ha någon anledning att dölja dem för dig. Är det han som sköter er ekonomi, eller hur kommer det sig annars att du inte säkert vet ifall han har ett giltigt sjukintyg? Jag menar...om han stannar hemma från jobbet utan att vara sjukskriven, då får han ju inga pengar!

    Jag skulle inte våga låta min man sköta blanketter till försäkringskassan, räkningar och sånt helt själv. Han skjuter upp och glömmer, och det drabbar ju i så fall hela familjens ekonomi.
  • Anonym (mamman)

    Åh, vad svårt det är! Svårt att inte börja bygga upp förväntningar... För det mesta syns det tydligt på min man att han mår skit. Men ibland händer det att han ler, eller att vi har ett bra samtal om något trevligt, och då känns han som förr. Då är det som att jag liksom glömmer bort hur dåligt han egentligen mår och fungerar. Då kan jag börja förvänta mig att han själv ska ta initiativet till en kram eller liknande, och så blir jag besviken när det inte händer. Och sånt känner min man direkt, och faller som en sten, för att han tycker att han är dålig som inte kan leva upp till mina förväntningar.

    Som ikväll... Vi fick reda på att barnen kan vara hos mormor och morfar imorgon och sova över. Äntligen får vi lite egentid. "Bra" sa min man, och sen fortsatte han glo på tv. Då frågade jag om han hade några planer för att vi ska hitta på något mysigt. Tidigare i veckan föreslog jag att vi kanske kunde gå på bio, men om det ska bli av måste vi kolla vilka filmer som går, och köpa biljetter. "Om vi ska ta tillvara på det här tillfället måste vi planera lite. Eller hur tänker du?" sa jag, och lät antagligen lite besviken.

    En sån sak räcker för att min man ska trilla ner på botten igen. Då blir han sur och besviken på sig själv, för att han inte gör "rätt". Och nu är det ju helt kört för att vi ska kunna göra något mysigt imorgon kväll. Nu kommer han bara gå runt och tänka saker som att han är tråkigt och värdelös, och att det vore enklare för alla ifall han dog.

    Om jag hade istället hade varit positiv och själv ordnat allt som krävs för en myskväll, då hade vi kunnat ha det riktigt bra. Men när jag börjar längta efter (och förvänta mig) att han ska visa engagemang för att vi ska få egen-tid, då förstörs allt. Jag VET ju att det är så här, men ändå gör jag ofta sådana här misstag.

  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-28 02:03:20 följande:
    Men kan du inte bara be att han visar dem? Han borde väl inte ha någon anledning att dölja dem för dig. Är det han som sköter er ekonomi, eller hur kommer det sig annars att du inte säkert vet ifall han har ett giltigt sjukintyg? Jag menar...om han stannar hemma från jobbet utan att vara sjukskriven, då får han ju inga pengar!Jag skulle inte våga låta min man sköta blanketter till försäkringskassan, räkningar och sånt helt själv. Han skjuter upp och glömmer, och det drabbar ju i så fall hela familjens ekonomi.
    Fick reda på att han har fixat ett nytt intyg nu och han har ringt för att få stöd av Fk då både landsting och företagshälsa skjuter och bollar honom mellan. Kanske tårkalasen har hjälpt lite? Hoppas det.
    Äntligen, äntligen erkänner han att han förstår att det är jättesvårt för mig också, att han inte vill se mig bli påverkad av allt. Så nu hoppas jag verkligen att en polett trillat ner.
    Han måste säga till mig om han blir sjukskriven och inte bara dra på det vecka för vecka för under tiden vi är hemma tillsammans går det inte att planera in så mycket för jag undrar alltid "Månne om vi är hemma med varandra då?"
    Ett tag täckte sparande upp för alla papper kom inte till Fk, men den läxan har han lärt sig.
  • Anonym (ensam)

    Åh vad jag känner igen mig. Jag har fått honom att erkänna att han inte vet hur han ska göra, han lägger för stora krav på sig själv och känner direkt misslyckande om det inte blir att vi gör något tillsammans.
    Tror jag upprepade samma sak flera ggr för ett par dagar sen.
    "Vad som än händer måste vi jobba på oss. Om vi så bara öppnar en flaska vin en kväll och ser en film, eller pratar om annat än oro kring allt annat".
    Någonstans i små steg kan vi börja.

    Direkt blev han tyst först och pratade om att han vet inte. Jag sa tex att syskonplanering som vi pratat om. Det kan vi inte börja med nu, för jag klarar inte att ta initiativ och fixa allt. Jag behöver känslan av att vi båda är med. Han blev riktigt allvarlig, för han vill väldigt gärna ha syskon. Han själv har pratat om att inte ha så långt mellan barnen, om vi har lyckan på vår sida igen.
    Så vi ska försöka sätta oss ner mer med varandra på kvällarna nu innan han börjar jobba och sen tar vi paus om inte annat till sommaren.
    Lite små krav, men ändå med pauser.... får se om det går.

    Jag försöker ändra mitt tankesätt själv och pressar bort irritationen om hur vi har gjort och vad som fick oss till den här punkten, men det är svårt då vi halkar in i samma mönster. Så fort han inte pratar så blir jag frustrerad så hoppas vi vänder allt.

  • Anonym (mamman)
    Anonym (ensam) skrev 2010-04-30 11:09:24 följande:
    Jag sa tex att syskonplanering som vi pratat om. Det kan vi inte börja med nu, för jag klarar inte att ta initiativ och fixa allt. Jag behöver känslan av att vi båda är med. Han blev riktigt allvarlig, för han vill väldigt gärna ha syskon. Han själv har pratat om att inte ha så långt mellan barnen, om vi har lyckan på vår sida igen. Så vi ska försöka sätta oss ner mer med varandra på kvällarna nu innan han börjar jobba och sen tar vi paus om inte annat till sommaren. Lite små krav, men ändå med pauser.... får se om det går.Jag försöker ändra mitt tankesätt själv och pressar bort irritationen om hur vi har gjort och vad som fick oss till den här punkten, men det är svårt då vi halkar in i samma mönster. Så fort han inte pratar så blir jag frustrerad så hoppas vi vänder allt.
    Ja, det är det där med självinsikt... Min man vill oxå så himla gärna förverkliga våra planer och drömmar. Trots att han är väl medveten om hur dåligt han mår och fungerar, så sitter det långt inne att inse och erkänna att vi helt enkelt inte kan komma någonstans så länge han står på stand-by.
  • Anonym (ensam)

    Jo det verkar sitta väldigt långt inne. Just nu är jag glad för det lilla och hoppas så att det leder någon vart. Till veckan kommer äntligen samtalen att påbörjas.
    Ikväll kände jag mig lite nere och han frågade hur det var.
    Jag sa bara till honom att jag måste försöka gå vidare med mitt, satsa nu ett tag på det jag verkligen vill, alltså utanför oss. Jag kan inte bromsa mig själv.
    Så lätt att bli medberoende och bara se önskan om att den andra ska må bra och hitta framåt.
    Jag är less på att dra oss framåt. Hoppas hoppas samtalen ger något. Jag försöker, men jag kan inte nå fram alla gånger.
    Åh vad jag märker att jag måste framåt själv med full kraft. Tror jag tappade mina behov lite vid sidan av arbetet och väntan på barn. Ska bli bra att fokusera på studier till hösten

  • Anonym (ensam)

    Och där var vi tillbaka till att jag pratar själv och han säger ingenting. Han berättar knappt om vardagen eller om sådant vi pratade om tidigare, tex våra föräldrar... bara kort om vad som ska göras.
    Han har börjat på samtal, men enda samtalet han inte kan föra är med mig. Där är han tyst.

    Shit shit shit, jag börjar fundera på att sätta ett sista datum nu. Fram med förändring under sommaren, men åker inte offermentaliteten och det här att vi fortsätter vår ickekommunikation så går jag sen. Svårt att sätta tid på det, men inte ett år till.

  • Anonym (mamman)

    TS: Fast han kanske är tystare för att du sa att du ska fokusera på DITT?

    Jag tycker absolut att ni ska bestämma ett datum, och konkreta mål som ska vara uppnådda då.

    Här hemma är det faktiskt ganska bra just nu. I helgen var det katastrof. Jag var så trött, utsliten och sorgsen. Orkade knappt ta mig upp ur sängen på morgonen. Det som bryter ner mig mest är nog frånvaron av närhet. Min man mår oxå sämre av att vi inte har sex och närhet, och det VET han, men ändå kan han inte ta minsta lilla steg till mys när han är nedstämd. Han säger att det är för att han äcklas av sig själv. Men det som brukar bryta det där självhatet är just att vi älskar.

    Eftersom jag mådde så dåligt i helgen, blev jag nog lite extra arg och hård. Jag tyckte helt enkelt att han skulle sluta ömka och börja GE lite, oavsett vad han tycker om sig själv.

    Jag har sagt ungefär samma saker de senaste tre månaderna, men plötsligt gick det in. Vi älskade, och sedan dess (snart fem dagar) har han mått bra, varit positiv och haft energi till att göra saker.

    Nu säger han att han ska anstränga sig för att bevara vår närhet och kommunikation, att han inte vill trilla ner i sitt svarta hål igen. Den där nyupptäckten av livet har han gjort minst 20 gånger förut. Varje gång säger han samma sak. Men efter ett tag glider han ifrån mig igen, och varken han eller jag upptäcker det förrän han är nere på botten igen.

  • Anonym (Hur veta?)

    Jag skrev för ett tag sen och då trodde "alla" här att mitt ex inte har någon depression, men nu när jag läser hur era är så tror jag nog det ändå.

    Han agerar precis likadant. Sticker huvudet i sanden och säger att allt är bra, fast med tillägget att här är det jag som har problem... Ju mer jag försökt prata med honom desto mer pratar han med alla andra utom mig.

    I vilket fall som, vi skiljer oss ju. Men det är hårt att ta.

    Jag hoppas verkligen era män "vaknar" upp och kan ta tag i det så att ni inte hamnar på samma ställe som jag. Det är jobbigt och sorligt att se den man älskar bara försvinna, på många sätt och vis.

    oviss: fy f-n för det dubbelspelet. Hoppas du har någon att prata med.

  • Anonym (mamman)
    Anonym (Hur veta?) skrev 2010-05-07 07:35:01 följande:
    Jag skrev för ett tag sen och då trodde "alla" här att mitt ex inte har någon depression, men nu när jag läser hur era är så tror jag nog det ändå.Han agerar precis likadant. Sticker huvudet i sanden och säger att allt är bra, fast med tillägget att här är det jag som har problem... Ju mer jag försökt prata med honom desto mer pratar han med alla andra utom mig.I vilket fall som, vi skiljer oss ju. Men det är hårt att ta.Jag hoppas verkligen era män "vaknar" upp och kan ta tag i det så att ni inte hamnar på samma ställe som jag. Det är jobbigt och sorligt att se den man älskar bara försvinna, på många sätt och vis.oviss: fy f-n för det dubbelspelet. Hoppas du har någon att prata med.
    Så tycker inte jag att det var. Var det verkligen nån som skrev att han inte alls verkade deprimerad? Oviss tyckte det var tydligt att ditt ex var/är deprimerad, och jag nämnde asperger.

    Om han är så oempatisk som du beskrev honom, och har varit sådan i många år, tror jag fortfarande att det är något mer, utöver en depression.

    Du skriver att han tror att du har problem. Vad gör han för att hjälpa och förstå dig? Hur engagerad är han i att du ska bli frisk från de psykiska problem han tror att du lider av?

    Visst kan det mycket väl vara så att ni båda mår psykiskt dåligt. I en destruktiv relation mår ingen bra, och till slut är det nog svårt att avgöra vem som blev sjuk först, och vem som är medberoende. I en sådan situation är det förstås svårt att stötta varandra. Ingen orkar. Båda är för svaga och i behov av kärlek och bekräftelse. Men om man börjar tävla om vem som är mest frisk och "normal", och använder ord som "psykiska problem" som ett skällsord - då handlar det inte längre om kärlek!
Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?