Ni med deprimerade partners - prata av er?

Får jag låna er tråd?
Hur vet man om ens man är deprimerad?

Jag håller nu på att skiljas från min man som har ägnat hela vårt förhållande åt att hålla mig utestängd, men det kan han inte se. Först nu hra han börjat gå till terapeut, men är fortfarande på det stadiet att han inte vet något om sig själv.
Han har aldrig kunnat svara annat än "vet inte" eller " jag bryr mig inte" på frågor, och då gäller det alltifrån vilken mat vi ska ha till vad han vill med sitt liv, oss etc.

Han har aldrig varit sjukskriven, tvärtom, går till jobbet när alla andra normalt stannar hemma för att man är sjuk. Hans chefer har ibland ringt mig och sagt till mig att hålla honom hemma...

Han har inte haft en bra barndom, men ingen fysisk misshandel. Han kan dock inte se på sin uppväxt klart och tydligt. Vill inte gå in på detaljer, men med tanke på hur hans föräldrar är så är det märkligt att han ens anser sig ha ett förhållande till dom! Hans syster har också en massa problem som tar sig uttryck på annat sätt.

Mot mig har han alltid varit avig, hållt mig undan, gjort allt för att jag inte ska lita på honom eller kunna räkna med att han finns där för mig, för oss. Han har tagit ut all sinaggression och sin skit på mig, men kan inte se att han gjort något fel. Därför stannar jag inte längre, nu ger jag upp. Han VILL ju inte se att han mår dåligt.

I förhållande innan mig flydde han också, men då var det mer fysiskt. Med mig så har det varit mer psykisk flykt.

Han älskar att umgås med barnen, på sina villkor. Han är som ett barn själv. Inkonsekvent, otydlig och beter sig barnsligt vid konflikter, även med barnen. Han söker hela tiden deras bekräftelse (även om han även ger dom bekräftelse, men som sagt bara på hans villkor). Samma med mig, får han bara sin bekräftelse så verkar allt vara frid och fröjd, men får han inte det eller jag ställer krav så är allt ett helvete.

Kan han kanske ha en depression? Det negativa går ju i perioder, men samtidigt är det ju så här hela tiden. Bara det att i negativa perioder så agerar han ut det.

För så som jag har haft det önskar jag ingen. Jag har nästan gått under av att hålla uppe förståelsen och orken och styrkan av att se HONOM och inte det "SJUKA".
För hur gör man när man ska stötta någon som bara ger en skit helt enkelt? Min man har aldrig varit intresserad av utflykter eller semestrar, det är alltid jag som får dra igång det och planera. Det är pust, stånk och stön och allt är jobbigt, men det vill han inte erkänna. Han kan inte ens städa undan bordet efter middagen med barnen i närheten utan att bli irretar för det är så j-a jobbigt att bli störd. Han kan inte diska och sen få att telefonen ringer, då blir han irriterad och stressad. Och han anser sig vara stresstålig! Han som mår dåligt rent fysiskt av stress!

Jag hoppas han ska få hjälp av terapeuten, om inte annat så för våra barns skull och ffa för hans egen skull. För även om jag inte orkar längre så älskar jag honom och önskar att vi en dag ska orka vara tillsammans igen.

Jo, men samtidigt är han väldigt utåtagerande mot alla andra. Skojar och har sig (men även där är det egentligen bara på hans villkor. Ser till att få uppmärksamhet hela tiden, jag ser det som att han söker bekräftelse).

Jag har läst att män som är deprimerade ofta agerar ut det, men det finns nog ingen annan som skulle se honom som deprimerad än jag. Speciellt inte hans familj (enligt dom så är jag ju psyksjuk som ens kan tänka tanken att han inte är perfekt, men klaga på honom klarar dom bra själva).
Han är konstant orolig för hur andra gör, tänker och tycks tänka om honom. Han lägger upp vad han vill på hur andra har gjort. Han kan inte eller vågar inte tänka själv?!?

Han kan inte ens gråta. Inte en enda gång har han gråtit över oss eller visat att han tycker det är jobbigt eller att han vill ha mig kvar. Nu, när jag har tagit steget till skilsmässa, så kan han gå omkring och säga saker som: det kommer bli tomt här sen utan dig och barnen- och sen skratta till?!?!

Jag vet inte, jag försöker väl bara förstå honom och hur han fungerar.

Vi har varit ett par i 11 år (och mer) och han har alltid varit sån här. Det var i vintras han började hos terapeut för att han till slut började kunna ta in tanken att NÅGOT är fel. Men som jag har kämpat och kämpat. Och han är så djupt körd i allt, han kan inte/vågar inte se på sig själv att trots att han nu gått där ett tag kan han fortfarande inte erkänna "negativa" känslor. Det är fel på alla andra och ffa på mig. Det är ett konstant värderande av mig och helt ärligt, han har nog aldrig älskat mig utan snarare idén av vem han ville att jag skulle vara. För när jag har och terapeuter har frågat vad han äälskar så har han alltid listat egenskaper utifrån en lista som bygger på hur han tycker att jag ska vara, inte mig som person och hur jag får honom att känna exempelvis.
Det gör ont.

Jag hoppas att din man kan ta sig i kragen och vakna lite tidigare än min innan det är försent.

Tack.
Asperger har varit på tapeten, men han anser ju att man är psykstörd isåfall och det är inte ett alternativ att man ska vara det. Kan tillägga att jag inte sagt något om asperger till honom och jag skulle aldrig kalla någon psykstörd. Däremot är han väldigt snar att döma andra som idioter, sjuka, "inte av denna värld" etc etc. Jag har många gånger fått höra att jag är som en 5-åring,  patetisk, löjlig, psykiskt störd etc etc.

Ja, det stämmer att hans familj, ffa hans mor, har en väldigt negativ syn på psykiska sjukdomar/problem. Allt ska stoppas undan, döljas och negligeras. Kanske för att deras familj (moderns) har så mycket av det? Det är något jag har fått veta allteftersom.

Nä, vi kommer ju alltid ha kontakt, men jag kommer slippa den konstanta negativa energin runt mig i vardagen. Det tackar jag för och ser fram emot.

Tack för att jag fick låna tråden lite.

Jag skrev för ett tag sen och då trodde "alla" här att mitt ex inte har någon depression, men nu när jag läser hur era är så tror jag nog det ändå.

Han agerar precis likadant. Sticker huvudet i sanden och säger att allt är bra, fast med tillägget att här är det jag som har problem... Ju mer jag försökt prata med honom desto mer pratar han med alla andra utom mig.

I vilket fall som, vi skiljer oss ju. Men det är hårt att ta.

Jag hoppas verkligen era män "vaknar" upp och kan ta tag i det så att ni inte hamnar på samma ställe som jag. Det är jobbigt och sorligt att se den man älskar bara försvinna, på många sätt och vis.

oviss: fy f-n för det dubbelspelet. Hoppas du har någon att prata med.