Ni med deprimerade partners - prata av er?

Jo, men samtidigt är han väldigt utåtagerande mot alla andra. Skojar och har sig (men även där är det egentligen bara på hans villkor. Ser till att få uppmärksamhet hela tiden, jag ser det som att han söker bekräftelse).

Jag har läst att män som är deprimerade ofta agerar ut det, men det finns nog ingen annan som skulle se honom som deprimerad än jag. Speciellt inte hans familj (enligt dom så är jag ju psyksjuk som ens kan tänka tanken att han inte är perfekt, men klaga på honom klarar dom bra själva).
Han är konstant orolig för hur andra gör, tänker och tycks tänka om honom. Han lägger upp vad han vill på hur andra har gjort. Han kan inte eller vågar inte tänka själv?!?

Han kan inte ens gråta. Inte en enda gång har han gråtit över oss eller visat att han tycker det är jobbigt eller att han vill ha mig kvar. Nu, när jag har tagit steget till skilsmässa, så kan han gå omkring och säga saker som: det kommer bli tomt här sen utan dig och barnen- och sen skratta till?!?!

Jag vet inte, jag försöker väl bara förstå honom och hur han fungerar.

Vi har varit ett par i 11 år (och mer) och han har alltid varit sån här. Det var i vintras han började hos terapeut för att han till slut började kunna ta in tanken att NÅGOT är fel. Men som jag har kämpat och kämpat. Och han är så djupt körd i allt, han kan inte/vågar inte se på sig själv att trots att han nu gått där ett tag kan han fortfarande inte erkänna "negativa" känslor. Det är fel på alla andra och ffa på mig. Det är ett konstant värderande av mig och helt ärligt, han har nog aldrig älskat mig utan snarare idén av vem han ville att jag skulle vara. För när jag har och terapeuter har frågat vad han äälskar så har han alltid listat egenskaper utifrån en lista som bygger på hur han tycker att jag ska vara, inte mig som person och hur jag får honom att känna exempelvis.
Det gör ont.

Jag hoppas att din man kan ta sig i kragen och vakna lite tidigare än min innan det är försent.

Till "Hur veta?":

När jag läser din beskrivning av din man tänker jag på asperger.

 

Går han till terapeut mest för din skull, eller vill han verkligen fungera på ett annat sätt än han nu gör? Om han själv känner sig annorlunda/utanför skulle du kunna ge honom den här länken: www.aspergerforum.se/  Där kan han läsa om asperger och diskutera med människor som har den diagnosen. Då kan han själv känna efter om han känner igen sig. Det är helt okej att hänga där även om man själv inte "kvalar in" på diagnosen. En del är anhöriga, eller jobbar med människor med asperger, eller känner bara igen sig i vissa drag.

 

Det verkar som att hans familj har en väldigt negativ syn på psykiska sjukdomar. I så fall är det kanske inte så konstigt att han värjer sig mot att söka hjälp och inte ens vågar tänka tanken på att han själv kanske har beteenden som skulle kunna förbättras med hjälp av psykolog. Att man har beteenden och vanor som man egentligen skulle vilja förändra behöver ju inte betyda att man är SJUK eller har något FEL. Om din man nånstans innerst inne litar på dig (vilket jag får intrycket av) så har de ord och formuleringar du väljer antagligen stor betydelse för hur han väljer att gå vidare.

Det kanske mest blir skönt för dig att slippa leva med honom. :-/ Men när man har barn ihop slipper man ju inte varandra bara för att man skiljer sig, tyvärr. Precis som du skriver, så hoppas jag att han jobbar vidare på sin personlighet, för barnens skull!

Tack.
Asperger har varit på tapeten, men han anser ju att man är psykstörd isåfall och det är inte ett alternativ att man ska vara det. Kan tillägga att jag inte sagt något om asperger till honom och jag skulle aldrig kalla någon psykstörd. Däremot är han väldigt snar att döma andra som idioter, sjuka, "inte av denna värld" etc etc. Jag har många gånger fått höra att jag är som en 5-åring,  patetisk, löjlig, psykiskt störd etc etc.

Ja, det stämmer att hans familj, ffa hans mor, har en väldigt negativ syn på psykiska sjukdomar/problem. Allt ska stoppas undan, döljas och negligeras. Kanske för att deras familj (moderns) har så mycket av det? Det är något jag har fått veta allteftersom.

Nä, vi kommer ju alltid ha kontakt, men jag kommer slippa den konstanta negativa energin runt mig i vardagen. Det tackar jag för och ser fram emot.

Tack för att jag fick låna tråden lite.

Usch, stackars dig! Hoppas du kan få lite stöd av mödrarvårdcentralen. De har ju även psykologer. Som blivande eller nybliven mamma har man lättare att beviljas kontakt med en psykolog. Man tillhör en prioriterad grupp, så jag tycker du ska passa på att få lite stöttning och vägledning.

Jag tror att det är väldigt vanligt att människor med psykiska problem tror att de inte kan bli hjälpta. De tror att det dysfunktionella är en del av deras personlighet. De har ju ofta en väldigt negativ självbild, och tänker typ: Jag är helt enkelt bara en sånhär looser. Jag har alltid varit sån. Alla har sina dåliga sidor, och jag har de här.

Om man vill fungera, känna och tänka precis som man gör, då kan man inte förändras, oavsett hur många terapeuter man skickas till. Och då finns det ju inte heller någon anledning att söka hjälp. Var och en ska få vara som de vill. Men om man känner att det finns vissa beteenden, känslor eller tankar som man skulle vilja förändra - då är det klart att det går att uppnå! Varför skulle det inte gå? Man kan ju hjärntvätta folk i sekter och krig. Det är ju ett tydligt bevis för att det går att förändra människor, även om det är exempel på NEGATIV förändring. Jag tycker du ska fråga din man om hur han skulle vilja vara/fungera. Om han då kan ge ett litet exempel, t ex ha mer tålamod eller känna mer glädje, då gäller det bara att få honom att våga tro på det målet. Att DU tror är nog väldigt viktigt. Jag hoppas att han väljer att åtminstone pröva ifall han kan bli hjälpt av vården, och om/när han tar det steget, tycker jag absolut att du ska följa med honom till VC.

Förlåt att jag inte har varit så aktiv i tråden, startare som jag är
Imorgon bitti kommer jag att söka hjälp själv... Jag börjar nå botten och orkar inte med den här gissningsleken....Vi kunde inte prata så där jättebra tidigare när vi försökte få barn.... och nu senast idag grät jag helt okontrollerat och försökte förklara hur jag kände. Det lät till slut som att jag ställde ultimatum och det vill jag inte göra.
Men jag är såå less på att han inte släpper in mig helt. Idag fick jag förklaringen till varför han inte har gått till arbetet än. Chefen gav honom en varning det första han gjorde när han skulle tillbaka och arbetsträna...så nu har han pratat med facket och inväntar läkarkontakt. Kan han kanske säga det till mig innan jag försöker peppa honom till att orka gå tillbaka och försöka?!!

Känner mig som en idiot och det surrar bara tankar i mig nu ikväll "Hur länge ska jag ge det här? Ok att jag aldrig kan veta exakt vad han tycker och tänker, men för sjutton, när jag ska få reda på saker som berör oss?"

Ska läsa ikapp nu....

Jag tycker det är vettiga tankar och frågor. Jag tror det är bra att komma överens om olika stopp-datum. Annars finns det en risk att man harvar på utan att få en uppfattning om ifall det går framåt eller bakåt. Till slut kanske man har överskridit gränsen för vad man orkar med för länge sedan, och då är man antingen ett vrak själv oxå, eller så gör man slut i ilska och frustration, och får ett ex som sätter sig på tvären.

Vårt nästa stopp-datum är början av juni. Om min man mår lika dåligt då, ska vi sälja gården och flytta till lägenhet. Jag har tagit upp det många gånger genom åren, men min man har sagt nej. Han skulle bara må dåligt och känna sig instängd i en lägenhet. Men äntligen har jag fått honom att inse att det blir för tungt för mig att sköta gården själv de perioder han inte fungerar. Det är inget hot eller ultimatum - det är helt enkelt en realistisk och konstruktiv lösning.

Jo jag inser nu efter så lång tid att något måste hända. Jag kan inte gå ett år till och vänta och se vad som händer, vart vi är på väg, vad vi ska göra i framtiden. Jag kan gå framåt själv. Ska ta tjänstledigt och studera, men ändå så känner jag att min mans "vet inte" hindrar mig från att verka fullt ut.

Som du säger så vill jag att vi hellre sätter någon preliminär tidsplan och mål för att må bättre. Inte bara "jag ska prova jobba ett tag och se hur det går. Sen får jag se". Han mår inte bra av jobbet, men ska vänta och se hela tiden.... Igår sa jag att jag bara vill ge det till sommaren och sen måste vi ta ett beslut kring vart vi är på väg.
Vi har pratat länge om att sälja huset och flytta söderut. I väntan på barn så har vi bromsat allt, varit orolig över att ha bra ekonomi och hus så vi har fryst mycket förändringar.

Det låter bra planen ni har att sälja och flytta till lägenhet. Jag älskar vårt hus men jag har inget emot att köpa en bostadsrätt och hitta något som ger oss mer energi tillsammans. Det är tufft att försöka fixa allt själv. Nu är min man hos svärföräldrarna och huset är tomt. Jag tänkte städa och dona men jag känner mig helt slut och tankarna går på högvarv.

Som du säger vill jag inte vara ett vrak som till slut skriker "Jag vill inte längre" utan jag vill ge det en ärlig chans då vi firar 13 år tillsammans.... känns som att man inte bara kastar bort det.

Jag älskar oxå vår gård. Eftersom jag har hästar har jag aldrig kunnat tänka mig nåt annat än att bo på landet. Min man bodde i lägenhet när vi träffades och hade inget häst- eller skogsintresse innan vi blev ihop, så egentligen är det ju en större uppoffring för mig att sälja och flytta till lägenhet. Men människor och relationer går före det materiella, så jag har accepterat tanken att förenkla boendet för att få energi över till relationen, som du skriver.

Fast det känns ganska otacksamt när min man är på sitt dystraste humör och ser det som att JAG vill ta ifrån honom hans möjlighet att jobba i skogen och njuta av lugnet på landet. Den där självupptagenheten som följer med depressionen gör mig skitarg ibland.

Vad tyst det är i tråden... Hur har ni det? Vi har det nästan alltid värre på helgerna. Då är vi båda lediga och barnen är hemma. Det blir för mycket tid tillsammans. Min mans apati och butterhet smittar. Barnen reagerar nästan direkt. Jag brukar lyckas att hålla humöret uppe i några timmar, men sen smittar en del över även till mig. Saker som jag brukar gilla att göra känns inte längre lika roliga i närvaron av en människa som ser på allt i svart.