Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hur går det för er andra nu?

Min man är på väg upp. Det går förstås långsamt, men i alla fall åt rätt håll.

Han jobbar 75% sedan några veckor. Jag trodde det skulle bli jobbigare när han gick upp i arbetstid, men det har gått bra.

TS, hur går det med "icke-kommuniktationen"? Har ni enats om något som ska bli bättre till ett visst datum?

Vi har bestämt oss för att bo kvar. Jag tror min man har rätt när han säger att det vore synd att ge upp vårt boende här, som vi egentligen trivs med (men som är tungt de perioder han inte kan hjälpa till), nu när han äntligen börjar må bättre. Han tror att han kommer att bli frisk innan året är slut. Jag hoppas verkligen att han tror rätt.

Jag hade för mig att jag hade gjort en uppdatering för ett par veckor sen, men jag började nog och fortsatte aldrig... lite tankspridd.

Jag vet fortfarande knappt vad han behöver, hur han känner osv. Under veckan kom äntligen ett uttalande från honom, att det kanske inte är så vettigt att sitta och gråta på jobbet... Jag hade ingen aning om hur pass jobbigt det varit för honom och nu kan jag inte ta på mig ansvaret för det och känna mig dum, fast jag gjort det.

Han pratar ju inte med mig, så hur ska jag då kunna veta? Han pratar knappt med chefen ens...

Nåja. På måndag börjar jag jobba högst motvilligt, men jag orkar inte ¨försöka få fram hur jag känner. Jag biter ihop och försöker sköta mitt. Jag la fram ett ultimatum ikväll och det är att jag vägrar leva som min mor gjorde; Hon levde med en man som ständigt var missnöjd och muttrade och beklagade sig på andra sätt, annat än att säga precis som han hade det. Jag orkar inte med gissningsleken här. Vi kommer inte göra några boendeförändringar förrän efter årsskiftet. Han har till årsskiftet på sig att börja prata mer med mig och sluta göra mig besviken. Vi kunde ju knappt ens prata när vi väntade på barn och då gissade jag mig också till om han alls ville ha barn eller inte i perioder.

 

Vad skönt förresten mamman, att han är på väg upp. Hoppas det håller i sig Det har han ju rätt i egentligen, men förstår din tanke tidigare, att avlasta er. Du vill ju bara se till allas bästa, fast han då kom på andra tankar nu, att varför flytta när ni trivs bra annars.

Ja, jisses. Då har jag gråtit en skvätt av frustration igen och försökt prata, vilket fick även min karl att gråta. Jag sa att när jag vet så lite kring vad som händer kring honom så känner jag mig tvungen att jobba, för att vi öht ska få någon inkomst. Försäkringskassan låter vänta på sig och han har fått jaga en läkare för intyg för ett tag sen (vet inte hur länge sedan).

Men jag var ärlig ikväll. Jag tycker det är skit att jag ska behöva ta på mig det mesta ansvaret kring vår ekonomi noch samtidigt knappt få några raka svar.

 

Ja, det är ett stort lass man får dra när ens partner inte fungerar. Hushållsarbetet, barnen, oron för partnern och framtiden, och dessutom ekonomin.

Jag har alltid sett det som självklart att den som för tillfället är starkast stöttar den som är svag eller mår dåligt. Det var därför vi gifte oss - för att vi ville ta ansvar för varandra i vått och torrt. Att dela livet fullt ut betyder att man delar även på det som är nattsvart och hopplöst.

Men nu har jag varit den starka i sju år. När den ena partnern är sjuk, blir det aldrig så att man växlar roller.

För ett halvår sedan ungefär kände jag att all stöttning, uppbackning och allt ansvarstagande har börjat slita på mig. Jag orkar nog minst ett år till, kanske ännu längre, men då känner jag att jag skulle vilja ha några garantier. Om någon kunde lova mig att min man kommer att bli helt frisk, så frisk att det skulle kunna finnas utrymme även för mig att falla (utan att barnen eller relationen kommer att bli allvarligt skadade), skulle det kännas mycket lättare att kämpa på.

I bakhuvudet, precis som du antyder när du berättar om din mamma, finns farhågan att det alltid kommer att vara så här.

En annan oro jag har är att min man behöver mig för att själv kunna stå upp, att han behöver mig som nån slags vårdare/stöttare/terapeut/hushållerska, snarare än en kärlekspartner. Jag känner mig inte utestängd från hans tankar, som du. Här är det nästan tvärtom - vi lägger ner jättemycket tid på att prata om hans tankar, känslor och beteenden.

Ja, garantier vore väldigt skönt att få känna av..... Bra att han pratar med dig, men hoppas ni kommer någon vart så du inte fortsätter ha de tankarna, att han är beroende av dig som stöd och inte kärlekspartner.

Jag känner nu igen som dig att jag skulle säkert klara av allt ett bra tag till, just om det fanns garantier. I nuläget står jag på mig. Jag vill inte äventyra hans tillfrisknande, så detta med årsskiftet, det finns enbart i mina tankar....

Här har allt tagit en intressant vändning. Nu har min man pratat lite mer om vad han behöver; arbetsträna med andra uppgifter om möjlighet finns, så just nu är jag i full färd med att få honom att förstå vikten av att han tar ett samtal med chefen under ledigheten och får det att hända, för annars kommer han våndas över tillbakagång till det som varit, om han inte bestämmer sig för att gå själv.
Det går väl så där. Eftersom vi arbetar nära varandra så har jag varit på samtal med chefen.... efter att ett oroligt fackombud pratade med mig.
Min man är nära uppsägning nu för att han håller sig undan, svarar inte i telefonen då chefen ringer, svarar inte på mail och chefen har tom åkt hem till oss då jag jobbade....ingen var hemma dock, så det var lite galet med oanmält om än att jag har viss förståelse, då det är svårt uppenbarligen att få kontakt.

Så, jag känner att jag har en tung börda att bära för tillfället, så därför har jag inte skrivit. Första tiden på jobbet har krävt sitt också. Sen har jag precis fått reda på i allt elände att jag är gravid.... så det är så fruktansvärt mycket att tänka på. En liten olycka och det hände, bara så där och första barnet fick vi vänta på i flera år. Vad är oddsen att allt kom på samma gång?

Nåväl, ska till bm i veckan och prata med henne och få stöd. Samtidigt som jag fortsätter jobba heltid och försöker trotsa min trötthet och trycker undan mina privata bekymmer på jobbet. Märks att jag är stressad för jag har fått eksem på överkroppen...

Just ja, arbetet. Det finns inga intyg sen i mars, fast min man säger att han har skickat in de. Han säger att han ska ordna med kopior så det finns. Sen måste han förbereda samtal med chefen....hoppas hoppas hoppas. Jag har erbjudit mig att följa med då jag ändå blivit så indragen i allt redan.

Jag kommer stanna hemma imorgon från jobbet. Idag har jag vilat tre ggr, flera timmar åt gången medan huset har varit tomt, mått illa och knappt fått behålla maten.

Funderar på att gå på anhörigsamtal ändå, fast jag blir så irriterad. Jag har gått så många ggr på samtal för egen skull....så jag vet inte hur jag ska bemöda mig att ta hjälp nu. Fast vi behöver stöd, båda två mamman. Jag ska faktiskt bryta tystnaden och ringa min mor i slutet av veckan så hon blir mer införstådd i hur tufft allt är.

Jag har inte läst några andra inlägg.

Men ärligt talat. Depression. 70% (påhittad, men säkerligen relativt logisk siffra) av alla som har motgångar i sitt liv använder det som en ursäkt för att inte bry sig om något.

Enligt både mitt ex och min tidigare psykolog så var jag depreimerad. Vad gjorde jag åt det? Jo, jag sket i att vara deprimerad! Jag struntade i att vara nere, jag hittade på roligare saker, hittade på saker med familjen, med min dotter, med mina vänner. Jag såg till att ha roligt och må bra.

Den som tror att depression är något som löser sig av sig självt är en idiot (egen uppfattning baserad på egen erfarenhet)!

Du som är sambo med någon som är deprimerad - gör något åt det! Skit fullständigt i att han/hon är deprimerad, se till att han/hon gör saker, städar hemma, hänger tvätt, går ut med hunden, träffar vänner, går på middagar, etc. Se till att personen har roligt.

70% (fortfarande påhittad men troligtvis relativt logisk siffra) är skitsnack och används som ursäkt för att få göra så lite som möjligt under så lång tid som möjligt.

Enligt mitt sätt att se är det just detta som ÄR depression. Att man inte vill/orkar bry sig om nåt, och att man saknar driv och motivation att göra nåt.

När man mår bra VILL man göra saker. Då känner man meningsfullhet och tillfredställelse även vid vardagliga sysslor, som att hänga tvätt, städa och välja elbolag.

Jag behöver inte sparka särskilt mycket på min man för att han ska sköta hem och barn. Han jobbar snarare för hårt ibland. Men han är inte glad. Han känner sig aldrig nöjd efter utförda arbeten. Han gör det han ska, men utan den drivkraft som kommer från att känna sig betydelsefull och stäva mot ett mål. Hans drivkraft är snarare ett stort MÅSTE.

Grattis! Försök ta dig små stunder då du glömmer allt annat och bara glädjer dig åt det nya lilla livet.

Min man träffade sin läkare för två, tre veckor sedan, och frågade då om det fanns möjlighet för mig (hans fru) att få anhörigsamtal. Jo då, det var inga problem. Min man behövde bara uppge mitt personnummer, och redan förra veckan ringde en dam och bokade in mig på samtal nästa vecka. Det är dessutom gratis!

Det gick snabbare för mig att få tid, än för min man. Och jag behövde inte ens ringa själv. Men det är aldrig någon som har nämnt att den sortens hjälp finns för anhöriga. Jag läste det på internet. Min erfarenhet av vården är att det finns mycket stöd och hjälp att få, men man måste be om den själv.

Vi har även bett kommunen om hjälp, och fått bra gensvar. Min man klarar inte att åka iväg med barnen själv och hitta på något kul, så jag måste alltid vara med, vilket innebär ännu mindre tid för mig själv. Kommunen har ett ställde dit föräldrar kan komma med eller utan barn för att få hjälp med aktivering, eller annat stöd i sin föräldraroll. Dit åker min man med barnen en gång i veckan. Det är inga andra där, förutom de som jobbar där. Barnen älskar det, och jag får lite eget utrymme.

TS, jag tycker du/ni ska utnyttja alla de möjligheter till hjälp som finns. Kommunen är skyldig att stödja barn som har föräldrar med psykisk sjukdom eller annan funktionsnedsättning. Och det här med anhörigsamtal - det tror jag att de flesta landsting erbjuder. Men, som sagt, man måste själv begära att få hjälpen. Du kan inte själv vara ansvarig projektledare för hela familjens hälsa, ekonomi och struktur. Särskilt inte nu när ni snart blir en till i familjen.

Vad sa din mamma? Våra anhöriga är ganska oengagerade, men de har fått mycket bättre förståelse, dels sedan min man blev inlagd några dagar, och dels sedan vi begärt hjälp från kommunen. De är annars den typen som tror att det är normalt att må dåligt och ha knackiga relationer, och att det mest handlar om att sluta älta och bara skärpa sig.

Vad skönt att du fick stöd fort själv. Härligt. Jag ska också förmå mig att ringa. Min man har inte fått besked än hur hans samtal kommer fortsätta, så jag antar att jag får ringa närmaste vc själv tills det är ordnat.
Jag har sjukanmält mig till jobbet och mår pyton just nu. Jag skulle fixa allt så bra efter föräldraledigheten, men med graviditetsillamående och trycket på mig, så gick det inte så bra. Min chef är helt ok att prata med så där har jag förståelse för att det är för mycket, så det  känns skönt.
Jag försöker njuta av graviditeten, men ibland slår mig tankar på att det är så olägligt.... är rädd att historien upprepar sig, att vi går hemma och nöter på varandra igen, att min man fortsätter att dra på starten för bättring.... känner mig lite låst att jag inte kan göra någonting, annat än att stå bredvid.

Jag har varit feg och inte kommit mig för att prata med mamma än . Tror det sitter i det att min man ständigt täcker upp för hans sjukskrivning. Det heter alltid att han är ledig eller att han bara tog en sjukdag för han kände sig lite vissen.
Tror samvetet talar emot. Är det ok att spräcka hans bubbla?

Ingen återvändo. Jag skickade meddelande till mamma och sa att jag verkligen behöver prata med henne och få stöd.... råkades bryta ihop imorse och jag är så arg på mig själv som har försökt fixa så mycket själv hela tiden....