Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej på er! Jag är gärna med i den här tråden. Min man har en djup depression. Han har nyligen varit inlagd på en psykiatrisk avdelning i några dagar, och för första gången på flera månader ser det ganska hoppfullt ut. Han har fått nya mediciner och ska få gå i psykoterapi. Innan hade han KBT och det hjälpte inte alls.

Vi har två barn, en på 4 år och en på 2 år. Särskilt 4-åringen påverkas negativt av pappans depression. Han ser sig själv som pappas pojke, och därför söker han mer kontakt med pappan än vad minstingen gör. Men pappan är ofta som i en egen bubbla, vilket gör sonen klängig och ibland arg. Jag får lägga mycket tid på att hjälpa min man att bemöta barnen på ett rättvist sätt.

Min man mår så himla dåligt av att se att han orsakar problem för mig och barnen. Då fastnar han i självhat och självmordstankar. Han kommer liksom inte vidare och kan medverka till en konstruktiv lösning. Så var det i alla fall innan han blev inlagd. Men just nu är han hoppfull och klarar små motgångar (som t ex bråk med barnen) utan att bryta ihop. Jag hoppas att det håller i sig och att psykoterapin kommer igång snart.

Min man blev grovt misshandlad av sin far som barn. Det är de minnena, tror vi, som orsakar ångesten och den dåliga självkänslan. Han har länge uppehållit sig vid frågan: VARFÖR? Istället för att bli förbannad på gubbjäveln har han frågat sig om det kanske var hans eget fel på något sätt. Det är såååå frustrerande att som anhörig se på hur han skuldbelägger sig själv för något så totalt orättvist och felaktigt.

Jag tycker du gör helt rätt! Det är inte elakt - det är ju bara klarsynt och konstruktivt. Du och barnen måste få pauser från honom. Kanske kan det oxå leda till att han tydligare ser vad han har att kämpa för.

När min man var inlagd längtade han jättemycket till mig och barnen. Det brukar han i och för sig göra så fort han är ensam, men när vi kommer tillbaka märks det inte. Men den här gången fick han längta längre tid, och av någon anledning sitter upplevelsen kvar, för nu kan han visa att han uppskattar oss. Förut kändes det som att han (trots längtan på gränsen till ångest) började ta oss för givna igen i samma sekund som han fick syn på oss.

Min man mår ju just nu lite bättre, så det går att prata med honom. Idag pratade vi om det här, som ni oxå beskriver, att han vill vara med på aktiviteter, men det är jag som får fixa dem, och att han inte kan känna glädje när vi utför dem.

Min man säger att jag inte ska curla honom. Om jag frågar om vi ska åka på en resa eller liknande, och han bara svarar något oengagerat, då ska jag inte räkna med honom. Då ska jag planera för resten av familjen. Även om han blir sur när han märker att allt är fixat och klart och att vi ska åka själva, så ska vi ändå åka. Han menar att han måste få känna konsekvensen. Om han verkligen vill vara med oss, då måste han vara engagerad i hela processen, och då kommer han även att ha roligare, för du är han ju delaktig på riktigt.

Om han bara hakar på, men ändå är nån annanstans i tankarna, då kommer varken han eller vi att ha roligt. Då är det bättre att han inte får vara med alls, menar han, för även om han mår jättedåligt, så kanske han lär sig något av det.

Det låter hårt, och frågan är om JAG klarar att hålla mig till detta...

Till "Hur veta?":

När jag läser din beskrivning av din man tänker jag på asperger.

 

Går han till terapeut mest för din skull, eller vill han verkligen fungera på ett annat sätt än han nu gör? Om han själv känner sig annorlunda/utanför skulle du kunna ge honom den här länken: www.aspergerforum.se/  Där kan han läsa om asperger och diskutera med människor som har den diagnosen. Då kan han själv känna efter om han känner igen sig. Det är helt okej att hänga där även om man själv inte "kvalar in" på diagnosen. En del är anhöriga, eller jobbar med människor med asperger, eller känner bara igen sig i vissa drag.

 

Det verkar som att hans familj har en väldigt negativ syn på psykiska sjukdomar. I så fall är det kanske inte så konstigt att han värjer sig mot att söka hjälp och inte ens vågar tänka tanken på att han själv kanske har beteenden som skulle kunna förbättras med hjälp av psykolog. Att man har beteenden och vanor som man egentligen skulle vilja förändra behöver ju inte betyda att man är SJUK eller har något FEL. Om din man nånstans innerst inne litar på dig (vilket jag får intrycket av) så har de ord och formuleringar du väljer antagligen stor betydelse för hur han väljer att gå vidare.

Det kanske mest blir skönt för dig att slippa leva med honom. :-/ Men när man har barn ihop slipper man ju inte varandra bara för att man skiljer sig, tyvärr. Precis som du skriver, så hoppas jag att han jobbar vidare på sin personlighet, för barnens skull!

Usch, stackars dig! Hoppas du kan få lite stöd av mödrarvårdcentralen. De har ju även psykologer. Som blivande eller nybliven mamma har man lättare att beviljas kontakt med en psykolog. Man tillhör en prioriterad grupp, så jag tycker du ska passa på att få lite stöttning och vägledning.

Jag tror att det är väldigt vanligt att människor med psykiska problem tror att de inte kan bli hjälpta. De tror att det dysfunktionella är en del av deras personlighet. De har ju ofta en väldigt negativ självbild, och tänker typ: Jag är helt enkelt bara en sånhär looser. Jag har alltid varit sån. Alla har sina dåliga sidor, och jag har de här.

Om man vill fungera, känna och tänka precis som man gör, då kan man inte förändras, oavsett hur många terapeuter man skickas till. Och då finns det ju inte heller någon anledning att söka hjälp. Var och en ska få vara som de vill. Men om man känner att det finns vissa beteenden, känslor eller tankar som man skulle vilja förändra - då är det klart att det går att uppnå! Varför skulle det inte gå? Man kan ju hjärntvätta folk i sekter och krig. Det är ju ett tydligt bevis för att det går att förändra människor, även om det är exempel på NEGATIV förändring. Jag tycker du ska fråga din man om hur han skulle vilja vara/fungera. Om han då kan ge ett litet exempel, t ex ha mer tålamod eller känna mer glädje, då gäller det bara att få honom att våga tro på det målet. Att DU tror är nog väldigt viktigt. Jag hoppas att han väljer att åtminstone pröva ifall han kan bli hjälpt av vården, och om/när han tar det steget, tycker jag absolut att du ska följa med honom till VC.

Jag tycker det är vettiga tankar och frågor. Jag tror det är bra att komma överens om olika stopp-datum. Annars finns det en risk att man harvar på utan att få en uppfattning om ifall det går framåt eller bakåt. Till slut kanske man har överskridit gränsen för vad man orkar med för länge sedan, och då är man antingen ett vrak själv oxå, eller så gör man slut i ilska och frustration, och får ett ex som sätter sig på tvären.

Vårt nästa stopp-datum är början av juni. Om min man mår lika dåligt då, ska vi sälja gården och flytta till lägenhet. Jag har tagit upp det många gånger genom åren, men min man har sagt nej. Han skulle bara må dåligt och känna sig instängd i en lägenhet. Men äntligen har jag fått honom att inse att det blir för tungt för mig att sköta gården själv de perioder han inte fungerar. Det är inget hot eller ultimatum - det är helt enkelt en realistisk och konstruktiv lösning.

Jag älskar oxå vår gård. Eftersom jag har hästar har jag aldrig kunnat tänka mig nåt annat än att bo på landet. Min man bodde i lägenhet när vi träffades och hade inget häst- eller skogsintresse innan vi blev ihop, så egentligen är det ju en större uppoffring för mig att sälja och flytta till lägenhet. Men människor och relationer går före det materiella, så jag har accepterat tanken att förenkla boendet för att få energi över till relationen, som du skriver.

Fast det känns ganska otacksamt när min man är på sitt dystraste humör och ser det som att JAG vill ta ifrån honom hans möjlighet att jobba i skogen och njuta av lugnet på landet. Den där självupptagenheten som följer med depressionen gör mig skitarg ibland.