ensam: Jag får inte riktigt ihop det... Din man är alltså sjukskriven, och har varit i snart ett år. Vad är han sjukskriven för? Jag antar att det är pga jobbstressen, och i så fall borde det väl på hans sjukintyg stå utbrändhet, depression eller någon liknande diagnos som har med det psykiska att göra? Hur kan han i så fall säga att han inte är deprimerad?
Och hur kan han vara så trött om han inte jobbar? Om han blir så trött och stressad av enbart TANKEN på jobbet, då måste han väl ändå hålla med om att han behöver terapi? Även om det faktiskt är så att hans arbetsplats är ett fruktansvärt ställe, som han har all anledning att må dåligt över, så är det ju ändå ett faktum att han inte klarar att bearbeta de spår som arbetsplatsen har satt i honom. Eller hur lång tid tycker han att det är rimligt att det ska ta innan man blir sig själv efter att ha jobbat på en sådan arbetsplats? Borde man kanske inte till och med anmäla det som arbetsskada?
Har du nån gång ställt honom riktigt mot väggen? Pekat på alla orimligheter och motsägelser i hans argument? Skulle du våga göra det (en gång till), även om det kanske innebär att han faller ännu djupare? Ibland måste man ända ner till botten för att inse att man behöver hjälp. "Jobbförklaringen" verkar vara den livlina han klamrar sig fast vid, för att slippa erkänna för sig själv att han faktiskt inte fungerar, oavsett om han är på jobbet eller inte. Så länge han håller sig i den, kommer han förmodligen inte våga/vilja prova någon annan strategi eller annat tankesätt. Kanske måste du, hårt och brutalt, klippa av den där sista livlinan?
Jag menar inte att du ska ta ifrån honom känslan av att jobbet har varit hemskt och stressande. Det finns många ohälsosamma arbetsplatser och anställningsformer idag. Men han kanske måste våga säga att han har blivit KNÄCKT av jobbet. Och att det tydligen satte så djupa spår att det inte gör över av sig själv bara för att man är hemma några månader.
Dessutom barnlöshet under lång tid. Det är ju inte alls konstigt att han (och du) mår dåligt! Tycker din man att man ska kunna skaka av sig sånt här på egen hand? Tror han att hans problem är för små för att prioriteras av vården? Han har en läkarkontakt - varför ringer han inte läkaren och säger att han inte blir bättre? Tror han att vården inte kommer att kunna hjälpa honom? Eller vad exakt är det som gör att han tycker att just er familj ska leva i stand-by-läge år efter år? Massor av andra människor får ju (ibland efter mycket tjat) del av sjukvårdens resurser. Varför ska just din man avstå från rätten och möjligheten till att leva ett lyckligt liv?