Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hur går det för er allihop?

Här är eländets tid äntligen förbi. Min man är sedan flera månader ute ur sin depression. Och tänk vad snabbt man glömmer. Nu känns det nästan som en overklig mardröm, det kaos vi levde i för ett år sedan.

Hejsan mamman Ts här... jag tappade tråden... ok jag tappade lusten att ens logga in ibland. Jag och min man har försökt hålla oss ovan vattenytan... jag fick gå till läkare och blev sjukskriven ett par månader vid jul pga seglivad influensa och stress. Min man föräldraledig till årsskiftet. 
Nu har jag fått reda på att han är uppsagd... inget som kom från honom själv. Jippie. Jag är i chock just nu och mår så dåligt för att "alla andra", gemensamma kollegor etc vetat om detta i några veckors tid.
"Har facket ringt?" "Har du ringt facket?" har jag frågat. "Nä men jag ska...." Stal telefonen och såg att facket visst har ringt i slutet av förra året... antagligen har han fått besked för sömnen har varit väldigt orolig.
Ändå där i krokarna så lovade vi varandra dyrt och heligt att berätta allt för varandra, att vi inte ska komma med otrevliga överraskningar mer. 
Så... snart är jag föräldraledig igen under våren, en inkomst om han fortsätter att avboka läkare. Stressen sätter sig i mig över att jobba så fort som möjligt efter förlossningen. Jag vill hjälpa honom, men samtidigt sparka ut honom för jag är så oerhört less på att bli sviken. Men, det är ju inte han jag blev tillsammans med och jag vet att han finns där, för i vardagen förutom små vardagliga irritationsmoment så finns han ju där...

Jag vill inte säga att jag vet förrän efter förlossningen för då sover han väl ingenting innan det är dags! Men sen... hur sjutton gör jag sen? Det finns knappt någon tillit kvar. Det enda jag kan lita på är att han ställer upp hemma. För mycket. Kanske en kompensation för arbetet som föll? Vad vet jag? Jag gissar mig till allt. Han har samtalskontakt nu och han har fått påbörja utredning. Önskar att allt bara försvann.
 

Jag glömde ju fortsätta skriva i början av inlägget innan tangenterna gick för snabbt om vår vardag.
Härligt att ni kommer ur allt Verkligen jätteglad för er skull! Kram 

TS, trevligt att du uppdaterar, att vår tråd fortfarande lever, men jättesorgligt att höra att det inte har blivit bättre! När har du bf? Så din man vet inte än att du vet att han snart blir arbetslös? Jag skulle aldrig klara att hålla tyst.

Tror du verkligen att din man skulle bli MER orolig om han får veta att du redan vet? En del av hans oro handlar antagligen om hur han ska berätta för dig, och hur du kommer att reagera. Är det inte bättre att ta det nu, än när nya bebisen är här?

Jag antar att du inte vet anledningen till uppsägningen. Det kan ju vara arbetsbrist, men det kan ju oxå vara så att arbetsgivaren har tröttnat på hans beteende (som beror på hans depression - eller vad det nu kommer att visa sig att vara, efter utredningen). Min första tanke är att det som arbetsgivaren har sett skulle kunna vara viktig information i utredningen. Jag skulle nog ha kontaktat hans arbetsgivare och pratat om detta, och frågat om det är okej att utredaren kontaktar honom.

Sen (jag har nog tjata om det innan) är det jätteviktigt att du försöker vara så delaktig du bara hinner och orkar i hans utredning. Ju fler av hans problem och svårigheter som kommer fram i ljuset, desto större är chansen att han får bra stöd av samhället. Han kanske skulle behöva ett ombud som hjälper honom hålla kontakt med t ex facket, försäkringskassan och sånt?

Det är inte rätt att du ska behöva känna krav på dig att försörja familjen när du just har fött barn! Din man klarar inte att försörja sig - så är det bara! Att han inte vill inse eller erkänna det, spelar ingen roll. Om du "tar hänsyn" till hans önskan om att hålla skenet uppe, kör du bara slut på dig själv, och det hjälper inte honom.

Vad är det han utreds för? När kommer utredningen att vara klar? Hoppas den leder till en start på något helt nytt för er - ett enklare, tryggare liv!

Han vet ingenting, men han anar säkert att jag kan ha fått information då jag har fått reda på annat på omvägar. 
Bf är nu i slutet av veckan, på lördag. Har haft en del förvärkar så sitter vaken efter en lång middagsvila. .  

Jag har samlat mig lite nu sen jag skrev senast och tänkte prata med honom nu ikväll, men han somnade vid nattningen av vår 2-åring så får se om han vaknar till som han brukar ibland. Eller prata och prata... jag hade tänkt säga till honom att jag vet, att jag vill stötta honom och att jag har ju sagt att oavsett så vill jag bara att han ska må bra. Jag måste gå försiktigt fram och försöka låta honom prata och bara lyssna till en början. 
Som du säger, är det verkligen bättre att vänta? Vi har ganska fullt upp redan nu och det blir ju mer sen. Just nu låter jag "hemligheten" komma mellan oss. Vi har det lugnare i övrigt, men igår tex kunde jag inte låta bli att vara småirriterad hela dagen och jag vill att vi ska ha den riktiga teamkänslan vid förlossningen, att vi är mer närvarande båda två och har luftat allt.

Säkert är han orolig över hur han ska berätta, men jag är ändå lite nervös för att ta upp det, för tänk blir han bara tvärtyst igen? Det är lite svårt att prata när jag ofta för höra "Jag vet inte vad jag ska säga..." och sen följer en tystnad och stel stämning som man kan skära genom med kniv. 

Jag har funderat på att kontakta hans numera fd chef för att få mer information. Han brukar vara väldigt tillmötesgående och om jag gissar mig till vad som har hänt så är det att han kan ha fått gå pga arbetsbrist (hoppas jag). Chefen har tidigare påtalat om hur viktigt det är att han själv bidrar till rehabiliteringen och håller kontakten och där tror jag det brister rejält då han har dragit sig undan istället. Jag ska fortsätta försöka nå fram till min man och om så behövs följa med på läkarbesöken... Han har fått hem en massa uppskattningsformulär att fylla i och svaret han fick sen var att läkaren lutar mot bipolär och det skrämde honom för han känner inte igen sig i det. Jag undrar jag. Svängningar som kan vara vanligt har han inte direkt... stress, depression, utmattning etc kan jag tänka mig, men det vore intressant att träffa och prata med läkaren och se vad de grundar den tillfälliga diagnosen på.

Jag har gett på förslag att han kan kontakta Försäkringskassan i ärendet. Bara han nu får fortsatt sjukskrivning för jag antar att det krävs att han har ett aktivt ärende, så ska de ju kunna hjälpa. Mig pratar de inte och jag hjälper gärna men då behövs ju fullmakt... Jag tror han känner sig tvungen att sadla om nu och hitta jobb pga ekonomin, men jag har aldrig begärt att han ska ut i arbetslivet. Han behöver ju hjälp som du säger, sen jobb. Inte båda två på en gång. Jag ska försöka hålla stressen över framtida ekonomin i mer schack och se vad som händer... 

Bipolär var just den diagnosen som min man fick i höstas. Vi fick ett informationshäfte och jag tyckte ingenting stämde. Han är aldrig manisk och gör konstiga saker som att shoppa loss eller vara otrogen. Jag var ganska skeptiskt till diagnosen, och eftersom han redan har haft flera olika diagnoser, så trodde jag detta var ytterligare ett "försök" med små chanser till tydlig förbättring.

Men jag hade som tur var fel. När jag väl hade vant mig vid den nya diagnosen, hjälpte jag min man att tjata om att han skulle få börja med litium (som används vid bipolär sjukdom) så snabbt som möjligt. Redan efter drygt en vecka märktes en stor förändring! Min man fick kraftiga biverkningar av medicinen, och mådde för jävligt fysiskt, men ändå ville han kämpa på med att försöka vänja sig vid medicinen, för han var så glad över att ha fått sin hjärna tillbaka. Han led av kräkningar och diarré i två månader, innan han fick prova ett annat litiumpreparat, och då äntligen blev biverkningarna mindre.

Om det är bipolär som din man lider av, så tror jag att ni kan slappna av vad gäller sjukskrivning/försäkringskassan. Försäkringskassans egna riktlinjer för sjukskrivning vid bipolär säger att lång sjukskrivningstid kan behövas, och vissa kommer aldrig upp i full sysselsättning. Min man är fortfarande sjukskriven på halvtid. Allt funkar bra nu, både hemma och på jobbet, men han ska ändå ta det lugnt med att gå upp i arbetstid. Stress är ofta en utlösande faktor för nya skov.

Vi har lärt oss nu, att vanliga mediciner mot depression kan försämra tillståndet hos de som egentligen lider av bipolär. Läkarna har konstaterat att det var precis vad som hände med min man. De mediciner han fick hjälpte inte nämnvärt. Då la de till ytterligare en sort, och sen en sort till. Men han blev bara mer kall, sur och avstängd. Litium är det enda som verkligen har hjälpt.

Om din man är med behövs ju ingen fullmakt. Ni kan besöka försäkringskassan tillsammans, och så för du talan. Eller kanske din man kan inleda samtalet via telefon, och sedan lämna över luren till dig.

Jag sköter de flesta av min mans kontakter, och jag har aldrig blivit tillfrågad om fullmakt. Min man blev t ex beviljad boendestöd, men när han ringde för att säga upp det (för nu fungerar han så bra att han inte längre har behov av det) ville de helst kolla med mig först så att det var okej.

Både kommunen och landstinget har HELA familjens bästa som mål, när de jobbar med min man. Men vi har å andra sidan varit med på de flesta möten båda två, så de känner ju oss båda och vet att vi är överens. Och vi har flera gånger påtalat (och fått medhåll) att det är viktigt att familjesituationen fungerar. Dels för att barnen behöver trygghet i sin pappa, dels för att min man skulle rasa fullständigt om jag och barnen lämnade honom. Då skulle han bli ännu mer krävande för samhället, därför gör de en vinst genom att satsa på hela familjen.

Det känns jättebra att veta att stöd finns på flera olika håll. Men just nu behöver vi inget av det, för nu fungerar min man bättre än han någonsin gjort. Det enda stödet min man har kvar, är en avancerad mobiltelefon, som han fått av hjälpmedelscentralen. I den har en ett schema där han kan lägga in viktiga tider och aktiviteter, och jag kan via datorn kontrollera hans schema och själv lägga in påminnelser till honom.

Oj där ser man om diagnosen. Det är lite det som vi fastnade vid; manier, skov, kraftiga humörsvängningar. 
Det jag har märkt nu senast när jag varit hemma igen ett tag, det är att i en del stressande situationer så kan han lätt bli irriterad eller arg. Han vänder på klacken nästan direkt om han missuppfattar något jag sagt. Han frågar inte för att höra om han förstått mig rätt utan blir tyst. Han drar sig undan konflikter oavsett med vem det än gäller.

Han sover väldigt lite men som tur var har han nu förstått senaste dagarna att försöka iaf så vi båda är någorlunda pigga på BB. När han inte sover och jag har varit uppe sitter han mest och spelar eller så kan han komma på projekt, tex skotta snö eller något annat som behöver göras. Så jag har märkt ett mönster i sömnen iaf att den är nästan obefintlig och sen är jag orolig när han väl ska iväg själv med bilen.
Men han säger bara att allt är ok, att han har ju vilat. Hmm inte så mycket. En timme åt gången med vårt barn, men annars ser jag han knappt sova. Vaknar jag och går på toa sitter han uppe.  

Det ska vara det i så fall som kan stämma och sen att han verkar totalt ha tappat självkänslan. Visst vi har båda kört slut på oss och jobbat för mycket, varit stressade osv, men hans självskattning är inte alls hög numera. Han kan fokusera på en bagatell som tex att vår granne klagar på snöskottningen och riktigt fastna vid det... han pratar en massa om det och lägger stor vikt vid mycket negativt. Men jag tror ändå senaste tiden att han börjat förstå hur jag känner, att jag ändå inte vill ge upp, för han är mer i balans oss emellan och det gör mycket. Vi är på väg tillsammans, men vi har en längre väg kvar.

Det låter jättebra att det inte behövs fullmakt. Vet när jag ringde Fk tidigare sa en kvinna där att de inte alls får ge information, men det är klart att det är en annan sak om jag ringer själv och i somras var jag desperat efter svar.
Bla räkningar har vi fått en del påbackningar om, påminnelser ganska ofta som han sagt att han har eller ska lägga in för betalning. Där håller jag på att samla allt på mitt ansvar. Jag ser till att allt blir betalt. Sen är det då läkare, att få komma med honom och sen också hjälpa med Fk. Jag har även bestämt mig för att söka nytt jobb för att få mer dagtid och mindre pendling så jag kommer vara mer nära hemmet framöver för dagarna är alldeles för långa och jag vill ju hjälpa honom så då behövs all extra tid vi kan få.

Min man blev rädd inför läkarbesöket när han fick höra bipolär och väldigt skeptisk så han "försov sig" från besöket men jag ska fortsätta att nå fram med att det är ju inte definitivt och det kan ju vara bra att läkaren får träffa honom, att vi får träffa läkaren och se vad han säger. Jag tror allt kommer lösa sig, bara vi pratar med varandra. 

Jag förstår att han blev rädd, för bipolär är ju en livslång sjukdom. Depression låter lättare, som något mer tillfälligt. Jag var oxå rädd för bipolär tidigare. Jag trodde och hoppades att det "bara" skulle vara min mans taskiga barndom som spökade.

Men nu är jag nästan snarare glad för att det var en konkret sjukdom. Vi hade ju på olika sätt tragglat hans barndom, utan att nånsin komma nån vart. Det var ett steg fram, men två tillbaka, då nåt annat "feltänk" istället dök upp.

Eftersom det faktiskt var en konkret sjukdom, så fanns det en medicin. Han har visserligen minnena av sin barndom kvar, och de ska han få bearbeta i terapi, men nu kan han fungera trots dem. Hans lycka, vår familjs lycka, står och faller inte längre med hur väl han lyckas bearbeta sin barndom.

Min man blev oxå livrädd för diagnosen. Först trodde läkarna dessutom att han även hade adhd, så han fick göra en adhd-utredning. Då kände han sig ett tag fel och misslyckad. Men nu ser han sin diagnos snarare som en förklaring på mycket av det som hänt tidigare i hans liv. Innan, när vi trodde att det bara gällde att bearbeta och lära sig att tänka rätt, så kände han ju sig misslyckad som aldrig nådde målet (färdigbearbetad och inriktad på rätt tänk). Vi trodde aldrig att det kunde vara så enkelt som att bara ta rätt piller...

Eller, det där lät väl kanske lite för glättigt... Visst gör medicinen mycket, men man måste nog komma ihåg den sårbarhet man bär på, och inte utsätta sig för onödig stress. Ett regelbundet liv med tillräcklig sömn är t ex väldigt viktigt för att undvika nya skov.

Ber om ursäkt att jag inte har skrivit än... just nu biter jag mig i tungan och funderar på hur jag ska prata om det, hur jag ska börja för nu måste jag. Det finns ingen återvändo. Bf idag och jag märker att allt är lugnt och vill så gärna. Har försökt senaste dagarna men vi har gått om varandra med vilor och andra bestyr och jag vill prata när det bara är vi två...

Det låter riktigt skönt att få en diagnos, en förklaring och sen kunna arbeta mot det. Det kommer läkarpapper här men han går undan med allt utan att säga något åt mig... Min man har inte heller haft så bra barndom och det kan osa bitterhet över orättvisan syskonen mellan och han är känsligare än de andra. Det märks på hans sätt gentemot de.

En äldre släkting på min sida var bipolär (manodepressiv) så lite oroad blev jag samtidigt som det finns olika symptom och min släkting var ljusår från min man känns det som. Han dämpade "demonerna" med sprit och vi träffades bara nyktra perioder och under de bra episoderna.

Hur sjutton ska jag lägga upp allt? Ska jag bara säga "Jag vet vad som har hänt" och sen vänta på respons. Så rädd att jag säger för mycket så han sluter sig...