Ni med deprimerade partners - prata av er?
Hej på er! Jag är gärna med i den här tråden. Min man har en djup depression. Han har nyligen varit inlagd på en psykiatrisk avdelning i några dagar, och för första gången på flera månader ser det ganska hoppfullt ut. Han har fått nya mediciner och ska få gå i psykoterapi. Innan hade han KBT och det hjälpte inte alls.
Vi har två barn, en på 4 år och en på 2 år. Särskilt 4-åringen påverkas negativt av pappans depression. Han ser sig själv som pappas pojke, och därför söker han mer kontakt med pappan än vad minstingen gör. Men pappan är ofta som i en egen bubbla, vilket gör sonen klängig och ibland arg. Jag får lägga mycket tid på att hjälpa min man att bemöta barnen på ett rättvist sätt.
Min man mår så himla dåligt av att se att han orsakar problem för mig och barnen. Då fastnar han i självhat och självmordstankar. Han kommer liksom inte vidare och kan medverka till en konstruktiv lösning. Så var det i alla fall innan han blev inlagd. Men just nu är han hoppfull och klarar små motgångar (som t ex bråk med barnen) utan att bryta ihop. Jag hoppas att det håller i sig och att psykoterapin kommer igång snart.
Min man blev grovt misshandlad av sin far som barn. Det är de minnena, tror vi, som orsakar ångesten och den dåliga självkänslan. Han har länge uppehållit sig vid frågan: VARFÖR? Istället för att bli förbannad på gubbjäveln har han frågat sig om det kanske var hans eget fel på något sätt. Det är såååå frustrerande att som anhörig se på hur han skuldbelägger sig själv för något så totalt orättvist och felaktigt.