Ni med deprimerade partners - prata av er?

Nu börjar det kännas lite jobbigt igen... Det var så skönt när min man blev inlagd och fick ny diagnos och ny medicin. Litium är det enda som har fungerat riktigt bra på min man. Hans irritation, ilska och skruvade argument försvann. Hans rätta värderingar kom tillbaka och han visar omtanke om både mig och barnen.

Men biverkningen blev extremt orolig mage. Nu har han varit illamående och haft diarré i snart en och en halv månad. Han har fått en annan variant av litium, som man bara kan få på licens, och den började han med i förrgår kväll. Men än har det inte blivit någon förbättring.

Vi är både oroliga att han ska behöva sluta med litium. Jag märker att han börjar försvinna bort igen. Han går och lägger sig runt 19.30 med barnen. Han orkar inte vara uppe längre, dels pga att han inte får i sig tillräckligt med näring, dels pga att han blir trött av att må illa och gå på toa hela tiden. Han vaknar även under natten av illamående, eller för att han måste springa på toa. Sen vaknar han med illamående, och har svårt att få i sig frukost. Den senaste veckan har han varit på dåligt humör redan när han vaknar. Inte som förut, när han skyllde på alla andra. Men han suckar, hänger med huvudet och har dåligt tålamod om något krånglar. Konflikterna med barnen börjar bli fler igen.

Jag förstår honom. Jag beundrar honom för att han orkat hålla humöret uppe så här länge. Men jag är, som sagt, orolig för hur det här ska fortsätta. Det är ett ödets hån, att när det äntligen finns en medicin som hjälper mot det psykiska, så funkar den inte fysiskt!

Hur går det för er allihop?

Här är eländets tid äntligen förbi. Min man är sedan flera månader ute ur sin depression. Och tänk vad snabbt man glömmer. Nu känns det nästan som en overklig mardröm, det kaos vi levde i för ett år sedan.

TS, trevligt att du uppdaterar, att vår tråd fortfarande lever, men jättesorgligt att höra att det inte har blivit bättre! När har du bf? Så din man vet inte än att du vet att han snart blir arbetslös? Jag skulle aldrig klara att hålla tyst.

Tror du verkligen att din man skulle bli MER orolig om han får veta att du redan vet? En del av hans oro handlar antagligen om hur han ska berätta för dig, och hur du kommer att reagera. Är det inte bättre att ta det nu, än när nya bebisen är här?

Jag antar att du inte vet anledningen till uppsägningen. Det kan ju vara arbetsbrist, men det kan ju oxå vara så att arbetsgivaren har tröttnat på hans beteende (som beror på hans depression - eller vad det nu kommer att visa sig att vara, efter utredningen). Min första tanke är att det som arbetsgivaren har sett skulle kunna vara viktig information i utredningen. Jag skulle nog ha kontaktat hans arbetsgivare och pratat om detta, och frågat om det är okej att utredaren kontaktar honom.

Sen (jag har nog tjata om det innan) är det jätteviktigt att du försöker vara så delaktig du bara hinner och orkar i hans utredning. Ju fler av hans problem och svårigheter som kommer fram i ljuset, desto större är chansen att han får bra stöd av samhället. Han kanske skulle behöva ett ombud som hjälper honom hålla kontakt med t ex facket, försäkringskassan och sånt?

Det är inte rätt att du ska behöva känna krav på dig att försörja familjen när du just har fött barn! Din man klarar inte att försörja sig - så är det bara! Att han inte vill inse eller erkänna det, spelar ingen roll. Om du "tar hänsyn" till hans önskan om att hålla skenet uppe, kör du bara slut på dig själv, och det hjälper inte honom.

Vad är det han utreds för? När kommer utredningen att vara klar? Hoppas den leder till en start på något helt nytt för er - ett enklare, tryggare liv!

Bipolär var just den diagnosen som min man fick i höstas. Vi fick ett informationshäfte och jag tyckte ingenting stämde. Han är aldrig manisk och gör konstiga saker som att shoppa loss eller vara otrogen. Jag var ganska skeptiskt till diagnosen, och eftersom han redan har haft flera olika diagnoser, så trodde jag detta var ytterligare ett "försök" med små chanser till tydlig förbättring.

Men jag hade som tur var fel. När jag väl hade vant mig vid den nya diagnosen, hjälpte jag min man att tjata om att han skulle få börja med litium (som används vid bipolär sjukdom) så snabbt som möjligt. Redan efter drygt en vecka märktes en stor förändring! Min man fick kraftiga biverkningar av medicinen, och mådde för jävligt fysiskt, men ändå ville han kämpa på med att försöka vänja sig vid medicinen, för han var så glad över att ha fått sin hjärna tillbaka. Han led av kräkningar och diarré i två månader, innan han fick prova ett annat litiumpreparat, och då äntligen blev biverkningarna mindre.

Om det är bipolär som din man lider av, så tror jag att ni kan slappna av vad gäller sjukskrivning/försäkringskassan. Försäkringskassans egna riktlinjer för sjukskrivning vid bipolär säger att lång sjukskrivningstid kan behövas, och vissa kommer aldrig upp i full sysselsättning. Min man är fortfarande sjukskriven på halvtid. Allt funkar bra nu, både hemma och på jobbet, men han ska ändå ta det lugnt med att gå upp i arbetstid. Stress är ofta en utlösande faktor för nya skov.

Vi har lärt oss nu, att vanliga mediciner mot depression kan försämra tillståndet hos de som egentligen lider av bipolär. Läkarna har konstaterat att det var precis vad som hände med min man. De mediciner han fick hjälpte inte nämnvärt. Då la de till ytterligare en sort, och sen en sort till. Men han blev bara mer kall, sur och avstängd. Litium är det enda som verkligen har hjälpt.

Om din man är med behövs ju ingen fullmakt. Ni kan besöka försäkringskassan tillsammans, och så för du talan. Eller kanske din man kan inleda samtalet via telefon, och sedan lämna över luren till dig.

Jag sköter de flesta av min mans kontakter, och jag har aldrig blivit tillfrågad om fullmakt. Min man blev t ex beviljad boendestöd, men när han ringde för att säga upp det (för nu fungerar han så bra att han inte längre har behov av det) ville de helst kolla med mig först så att det var okej.

Både kommunen och landstinget har HELA familjens bästa som mål, när de jobbar med min man. Men vi har å andra sidan varit med på de flesta möten båda två, så de känner ju oss båda och vet att vi är överens. Och vi har flera gånger påtalat (och fått medhåll) att det är viktigt att familjesituationen fungerar. Dels för att barnen behöver trygghet i sin pappa, dels för att min man skulle rasa fullständigt om jag och barnen lämnade honom. Då skulle han bli ännu mer krävande för samhället, därför gör de en vinst genom att satsa på hela familjen.

Det känns jättebra att veta att stöd finns på flera olika håll. Men just nu behöver vi inget av det, för nu fungerar min man bättre än han någonsin gjort. Det enda stödet min man har kvar, är en avancerad mobiltelefon, som han fått av hjälpmedelscentralen. I den har en ett schema där han kan lägga in viktiga tider och aktiviteter, och jag kan via datorn kontrollera hans schema och själv lägga in påminnelser till honom.

Jag förstår att han blev rädd, för bipolär är ju en livslång sjukdom. Depression låter lättare, som något mer tillfälligt. Jag var oxå rädd för bipolär tidigare. Jag trodde och hoppades att det "bara" skulle vara min mans taskiga barndom som spökade.

Men nu är jag nästan snarare glad för att det var en konkret sjukdom. Vi hade ju på olika sätt tragglat hans barndom, utan att nånsin komma nån vart. Det var ett steg fram, men två tillbaka, då nåt annat "feltänk" istället dök upp.

Eftersom det faktiskt var en konkret sjukdom, så fanns det en medicin. Han har visserligen minnena av sin barndom kvar, och de ska han få bearbeta i terapi, men nu kan han fungera trots dem. Hans lycka, vår familjs lycka, står och faller inte längre med hur väl han lyckas bearbeta sin barndom.

Min man blev oxå livrädd för diagnosen. Först trodde läkarna dessutom att han även hade adhd, så han fick göra en adhd-utredning. Då kände han sig ett tag fel och misslyckad. Men nu ser han sin diagnos snarare som en förklaring på mycket av det som hänt tidigare i hans liv. Innan, när vi trodde att det bara gällde att bearbeta och lära sig att tänka rätt, så kände han ju sig misslyckad som aldrig nådde målet (färdigbearbetad och inriktad på rätt tänk). Vi trodde aldrig att det kunde vara så enkelt som att bara ta rätt piller...

Eller, det där lät väl kanske lite för glättigt... Visst gör medicinen mycket, men man måste nog komma ihåg den sårbarhet man bär på, och inte utsätta sig för onödig stress. Ett regelbundet liv med tillräcklig sömn är t ex väldigt viktigt för att undvika nya skov.

Ja, absolut! Det är den västa biten, tycker jag. Sex är det som brukar föra oss närmare varandra, och ibland kan det till och med bryta en depression. Ändå gör min man allt för att unvika sex när han är deprimerad. När han är sig själv igen förklarar han det med att han hatar sig själv så mycket att han inte vill "straffa" andra med närheten av honom. Han känner sig äcklad av sig själv, och då är inte närhet och sex ett dugg lockande.

Min man minns inte heller vad han har sagt under sina utbrott. Han säger kalla, hårda saker, men samtidigt på ett logiskt sätt, så det är svårt att veta om han bara är depp-knäpp eller verkligen menar det han säger. Men jag tar alltid upp det han har sagt, och han vet (när han blir sig själv igen) att det är viktigt att jag får berätta hur jag kände av det han sa. Det är så jag får kraft att orka stötta. Efter ett utbrott (som visserligen kan pågå i flera dagar) pratar vi igenom vad som hände och gråter tillsammans, så vi inte släpar med oss gammal groll och sårade känslor.

En annan sak som är nödvändig för att jag ska orka är att maken har sjukdomsinsikt. Jag skulle aldrig klara att leva med en psykiskt sjuk som förnekar sina problem och skyller på alla andra istället.

Hur går det för alla? Kanske dags för en liten uppdatering?

Min man har, som sagt, inte längre diagnosen depression, utan bipolär sjukdom. Sedan han bytte diagnos går det faktiskt mycket bättre. Bipolär är en livslång sjukdom, men den är ändå lättare att leva med, så länge den är rätt medicinerad och omgivningen vet vad det handlar om, än en "tillfällig" depression som varken medicin eller prat biter på.

Maken är fortfarande sjukskriven på deltid. Kanske kommer han aldrig mer att kunna jobba heltid. Vi märker att stress är en tydlig utlösare för nya skov, som det tydligen kallas. Vi har kallat det anfall - dvs när maken blir som förbytt och beter sig illa. Förut kunde sånna anfall pågå i flera dagar, upp till ett par veckor. Nu är det bara några timmar, och de är mycket mildare. Det kan jag leva med.

ensam, hur gick förlossningen?

Kram på er allihop!

Skönt att förlossningen gick bra och att barnen mår bra!

Men vad jobbigt att din man fortfarande är på ruta ett. Han har mått dåligt bra länge nu väl?

Har du pratat med soc, eller nån annan på kommunen? Det borde finns stödformer han (eller ni som familj) är berättigade till. Det verkar vara ekonomin som oroar mest. Ring kommunen och fråga vart du ska vända dig för att förhindra att din mans depression (och bristande förmåga att ta ansvar för ekonomi, papper, ansökningar och liknande) driver hela familjens ekonomi i botten. Poängtera att ni är barnfamilj.

Min man har blivit erbjuden personligt ombud, men eftersom han fungerar så mycket bättre nu, känner jag att jag orkar ta den biten.

Energi vet jag inte var man hittar i din situation. När min man var lika dålig tänkte jag ibland en älskare hade piggat upp, men hur sjutton skulle man ha tid med en sån!? Jag skrev av mig en hel del, och sen kände jag faktiskt att jag fick energi av kontakten med vården och soc/kommunen. De skrev sina utredningar som vi fick läsa, och där stod det svart på vitt hur lite min man orkade och klarade av, och vilket tungt lass jag bar, och att jag var viktig både för min man och barnen. Det kändes som en slags bekräftelse. Någon såg hur jag kämpade och slet.

Ja...när jag tänker efter...det viktigaste är nog att man inte är ensam, att man har någon att berätta för, helst någon som kan ge positiv bekräftelse. Och kanske att man har åtgärder på gång, något nytt som ska testas, så att man hela tiden behåller hoppet om att nästa grej kanske ska ha effekt och äntligen vända situationen.

Skickar en styrke-kram!

Hej och välkommen i tråden!

Det låter tufft - två år med deprimerad sambo och två (små antar jag?) barn. Vad får han för hjälp/vård? Hur kom han ur depressionen förra gången (innan ni träffades)?

Om er ekonomi tillåter två boenden tror jag det kan vara bra, särskilt för dig. När min man hade varit deprimerad i över ett år började vi oxå fundera på att ha varsitt boende. Fast i vårt fall var det mest jag som ville det. Till en början var min man inte alls med på den idén. Han ville ha familjens närhet, trots att han bara utstrålade irritation mot oss. Och vem skulle laga mat, tvätta och sånt om han skulle bo själv?

Det blev allt mer tydligt att jag och barnen mådde mycket bättre de stunder min man inte var hemma. Till slut gick min man med på att leta efter en billig övernattningslägenhet, där han åtminstone kunde vara när han mådde som sämst. Men vi hittade ingen som vi hade råd med.

Istället försökte vi dela på oss, så att vi inte var hemma samtidigt lika ofta, men min man hade inga vänner eller släktingar kvar som han ville besöka. Han åkte ibland iväg med bilen och parkerade den nånstans och bara satt där tills några timmar hade gått, så att jag och barnen kunde få ha lite lugn och ro hemma. Men att vara ensam fick honom att inse hur dåligt han fungerade och hur isolerad han var, så till slut gick han med på att äntligen lägga in sig. Det blev vändpunkten.