Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej,
Min pojkvän lider av en depression och det kan vara så jobbigt, det blir så självcentrerat på något sätt, jag försöker göra mitt bästa för att finnas där, men vi är i en situation där jag behöver minst lika mycket från honom.

Jag befinner mig i en smutsig vårdnadstvist med min sons biologiska pappa och det tar verkligen på mig. Vill inte skriva mer detaljerat om just MIN situation, men den är vidrig för tillfället.

Jag är bara 22 år, och ibland funderar jag på när allt bara ska få vara bra?

Hur deprimerad är din partner? Alltså äter han medicin? Går hos terapeut/psykolog? etc

Kram till dig!

Hejsan! Så skönt att kunna skriva av sig lite. Vad tufft det låter Förstår att du behöver honom i all oro kring det... Hoppas det löser sig så fort som möjligt. En bekant till mig har gått igenom en lång tvist tyvärr och som utomstående var det tufft att stå vid sidan av och bara vilja hjälpa i alla turer.

Känner igen mig i dina tankar "När ska allt få vara?" Vi har kämpat oss igenom en del tillsammans, senast en lång resa till barn.

Jag vet inte riktigt hur pass deprimerad han är. 
Han pratar inte om läkare osv förrän jag frågar från vecka till vecka. Han funderar mest och frågar jag hur det är så vet han inte?? Det svaret får jag "Jag vet inte...jag funderar".
Läkaren sa mild depression och panikångest. Han provade antidepressiva men säger att han blev för trött av de efter någon vecka. Nu tar han Atarax vad jag vet än...och han väntar på samtal, så kanske de han träffar kan nå fram.

I min mörkaste frustration, så blir jag som en känslobomb och dumt nog försöker jag nästan provocera fram svar från honom, för jag avskyr denna tysthet...

Så jobbigt att inte veta vad som händer och han blir bollad mellan sjukvården och företagshälsan just nu...

Han har varit sjukskriven till och från sen i höstas...och det känns som att ingenting händer. Han försöker hitta rätt hjälp och ger upp ibland. Jag står bredvid och vet inte vad jag ska göra, annat än att försöka hålla ihop det vi har.
Har själv varit utbränd som det kallades tidigare och jag vilade ofta, men aldrig att jag var så här tyst. Tvärtom om luftade jag allt mellan himmel och jord, så jag känner inte alls igen den här tystheten...och tar det tyvärr för personligt....

Har ni varit tillsammans/gifta länge?
Min pojkvän fick också medicin, han blir mer lättirriterad, jättetrött osv, men han har inga planer på att sluta. Han har även panikångest, senast förra veckan fick han en attack, då han själv trodde det var hjärtat, det är så svårt att förklara, omöjligt tror jag att få honom att förstå att hans symptom inte grundar sig i någon fysisk sjukdom, uatn det är ångesten som tar sig kroppsliga symptom såsom hjärtklappning osv. Ända sedan han blev deprimerad, i oktober tror jag det var!? så har han fått för sig att han har massa sjukdomar; hjärntumör, hjärtfel osv. DEt kan vara fruktansvärt jobbigt. Vilket gör att hans humor blir ännu sämre och han får inget lugn alls, och kan därmed inte stötta mig i allt det här som han hade kunnat göra utan depressionen.
JAg känner mig hemsk som känner såhär, men jag hatar hans depression, för den sliter på oss, och det känns ibland som den skiljer oss isär också

hursomhelst, han fick en attck förra veckan och jag ringde sjukvårdsrådgivninig och så åt honom, och han fick en tid på psykiatriska avdelnignen, direkt. Han har fått skitkass hjälp på vårdcentral osv, det enda de gjorde för honom var att skriva ut medicin och sen skicka hem honom.

Läkaren han fick träffa på psykiatriska mottagningen gav honom en remiss till KBT, vilket jag tackar gudarna för!!
KBT ska vara jättebra efter avd jag hört, tror du något sådant skulle kunna passa din sambo?

Hej på er

Vet hur det är

Hej på er! Jag är gärna med i den här tråden. Min man har en djup depression. Han har nyligen varit inlagd på en psykiatrisk avdelning i några dagar, och för första gången på flera månader ser det ganska hoppfullt ut. Han har fått nya mediciner och ska få gå i psykoterapi. Innan hade han KBT och det hjälpte inte alls.

Vi har två barn, en på 4 år och en på 2 år. Särskilt 4-åringen påverkas negativt av pappans depression. Han ser sig själv som pappas pojke, och därför söker han mer kontakt med pappan än vad minstingen gör. Men pappan är ofta som i en egen bubbla, vilket gör sonen klängig och ibland arg. Jag får lägga mycket tid på att hjälpa min man att bemöta barnen på ett rättvist sätt.

Min man mår så himla dåligt av att se att han orsakar problem för mig och barnen. Då fastnar han i självhat och självmordstankar. Han kommer liksom inte vidare och kan medverka till en konstruktiv lösning. Så var det i alla fall innan han blev inlagd. Men just nu är han hoppfull och klarar små motgångar (som t ex bråk med barnen) utan att bryta ihop. Jag hoppas att det håller i sig och att psykoterapin kommer igång snart.

Min man blev grovt misshandlad av sin far som barn. Det är de minnena, tror vi, som orsakar ångesten och den dåliga självkänslan. Han har länge uppehållit sig vid frågan: VARFÖR? Istället för att bli förbannad på gubbjäveln har han frågat sig om det kanske var hans eget fel på något sätt. Det är såååå frustrerande att som anhörig se på hur han skuldbelägger sig själv för något så totalt orättvist och felaktigt.

Mamman

vet hur det är; Vi har varit tillsammans i över 12 år, så i grunden vet jag ju hur han fungerar.... han sätter alla andra främst och försöker jobba på det i omgångar.
Igår kväll efter ett par dagar av kalas här hemma och full rulle så började jag försöka prata igen. Nämnde att det finns ju privata alternativ då han känner att han inte får bra återkoppling från landstinget eller företagshälsan....
Han svarade med tystnad så jag sa kort åt honom att jag går och lägger mig, för jag vill stötta men han stöter från mig.