Ni med deprimerade partners - prata av er?

Hej på er

Min pojkvän är också deprimerad,djupt deprimerad.Kanske inte kan kalla honom för min pojkvän längre då vi inte har setts på 3 månader,utan bara haft sporadisk kontakt via sms och msn,vi bor ej ihop.Han lider även av telefonfobi,socialfobi men hans PÅ har blivit bättre senaste året.

I april är det fyra år sedan vi träffades.Under dom här åren har vi gått igenom många jobbiga saker,men vi har ändå fortsatt tillsammans.Han har mått dåligt till och från under den här tiden,fått medicin,gått hos flera olika terapeuter och även provat KBT.Tyvärr har han haft fruktansvärd otur med sina terapeuter,fått bytt flera gånger och han har aldrig fått något riktigt förtroende för någon.Det här har fått honom att förlora tron på att han kan hjälpas,han har gett upp.

För ett par år sedan hamnade han i en depression och stängde ut mej totalt under flera månader.Jag fortsatte att söka kontakt,mejlade och smsade,men det blev allt längre mellan gångerna.Till slut hörde han av sig och frågade om jag ville komma dit till jul.Jag blev kvar där över nyår och några dagar inpå nya året (2009)

2009 var ett skapligt bra år.Vi träffades och umgicks mycket.På sommaren var hans son med om en olycka och blev svårt skadad i benen som han får leva med resten av livet.Det blev en tuff sommar.Jag var hos dom så fort jag var ledig och det kändes som att vi kom varandra närmare.Framåt hösten började han dra sig undan mer och mer.I november dog en barndomskompis pappa och det blev starten på hans nuvarande depression.Vi firade jul och nyår tillsammans men han mådde fruktansvärt dåligt.

Han pratade mycket om hans barndom.Han blev misshandlad av sina föräldrar och allt det verkar nu ha kommit ikapp honom med full kraft.Han har hela tiden försökt att förtränga allt som hänt,även om han hela tiden har pratat med mig om det i perioder.

Nu har vi inte setts på 3 månader.Första tiden kunde han söka kontakt med mej på msn,sms och ringde en gång,men nu är det i stort sett omöjligt att få kontakt med honom.Jag har fortsatt att försöka men det blir bara svårare och svårare.Jag börjar ge upp hoppet.

Jag älskar och saknar honom fortfarande,tänker på honom varje dag.Det är skit jobbigt att bli så totalt utestängd från hans liv.Det enda 'livstecknet' från honom är att jag kan se honom online på msn....Men det är bara tystnad från hans sida

Cherry79

Äldre 29 Mar 12:02

#6

Vet hur det är

Usch det låter som du har det fruktansvärt jobbigt.Vilken mardröms situation.Förstår att du behöver allt stöd du kan när du går igenom en sådan vårdnadstvist.

När man är tillsammans med en deprimerad är man ju tillsammans med någon,men man är ändå på ett sätt ensam om du förstår hur jag menar.Det är skit jobbigt att hela tiden vara den som ställer upp och stöttar,det kommer tillfällen då man själv verkligen behöver någon att luta sig emot.

Ensam

Det låter som du också har det jätte jobbigt.Jag förstår verkligen din frustration över tystnaden.Vad bra det är att han verkar vilja ha samtalshjälp ändå,hoppas det hjälper honom.

Jag känner igen mej i det du skriver om 'känslobomb' Sist jag träffade min 'pojkvän' så lät jag min frustration över situationen gå ut över honom,jag kunde ha gjort det på ett annat sätt och det sades saker som jag djupt ångrar idag....Men ibland går det inte att hålla tillbaka det man känner,har gjort det så många gånger förr.

Cherry79

Äldre 31 Mar 10:23

#9

Mamman

Jag känner igen mej i det du skriver om skuldbeläggningen.

När det var som jobbigast runt jul så sa han att det måste vara hans fel att han blev misshandlad,att det måste ha funnits någon orsak till att han blev slagen.Jag sa direkt att det aldrig har varit befogat och att han ALDRIG har gjort något fel.

När han ringde mej en kväll i februari,berättade han att han hade konfronterat sina föräldrar ordentligt om misshandeln.Han har gjort det någon gång förut också,men då har dom totalt blånekat.Den här gången fick han ialla fall sin mamma att erkänna en situation då hans pappa hade slagit honom,men pappan totalnekade.

Det måste kännas jätte skönt att din man går med på att ta emot hjälp.Hoppas att det ordnar sig till det bästa för er och familjen.

Här är läget oförändrat.Jag kan inte nå honom på något sätt alls och han håller sig undan på internet också.Jag mår skit dåligt över det här.

Cherry79

Äldre 2 Apr 12:13

#16

Anonym (ensam) skrev 2010-04-01 11:18:09 följande:

Cherry: Förstår att han känner att han förlorar tron på att bli bättre och vården... det verkar vara som ett lotteri att finna en person som man klickar med vad gäller samtal och någon läkare som man skapar bra förtroende för.... Jobbigt för dig också att han stänger ute dig, för när jag läser det du skriver, så skulle det ju kunna bli hur bra som helst om han bara fick rätt hjälp... Det enda man kan göra känns det som, är att försöka nå fram på flera olika sätt. Jag har testat att komma med motfrågor, frågor som öppnar hans tankar framåt; Vad vill han göra? Vad mår han bäst av? Är det rätt att gå tillbaka till samma arbete eller ska han kasta in handduken och starta om på nytt? Ska vi söka hjälp privat? (finns ju bra privata psykologer om än att det är dyrare). Jag försöker med våld och stark vilja att försöka ta mig själv framåt, men det är inte lätt. Saker han inte kan påverka gentemot vården smittar av sig här hemma...Han blir lätt kontrollerande i situationer han kan påverka. Jag har svårt att få vara ifred med mig själv och barnet och han vill vara med. Jag förstår att han inte mår bra och vill vara med oss, men jag känner mig kvävd då jag bär på stor irritation oftast när han inte släpper in mig. Funderar på att ringa läkarna själv, men vad ska jag säga? Jag vet ju knappt vad som händer eller vad som behöver hända; förutom samtal....

Ja han har helt tappat tron på att han kan bli hjälpt.För ett par år sedan skulle han äntligen få börja i KBT,det kändes otroligt bra och man började tro på att allt skulle bli lite lättare.Men det visade sig att det inte funkade alls för honom och det tog han som ännu ett nederlag. Just nu är det så fruktansvärt frustrerande att inte kunna få tag på honom på något sätt.Igår var det en vecka sedan jag pratade lite med honom på msn,inte mycket alls för plötsligt så slutade han svara. Det enda jag kan göra är att skicka nått sms ibland där jag peppar och stöttar honom på olika sätt...Men det känns så jäkla hopplöst bara. Som du skriver,man måste försöka med våld och stark vilja att själv ta sig framåt...Nä det är verkligen inte lätt att veta vad som behöver hända förutom samtal.Det känns som att man bara går i motvind hela tiden,och dom gångerna det känns bättre då väntar man bara på bakslaget....

Ni med deprimerade partners - prata av er?

INNEHÅLL