• Anonym (ensam)

    Ni med deprimerade partners - prata av er?

    Hur ser vardagen ut för er? Hur orkar ni? Kan ni prata med er partner eller blir ni utestängda från deras känslor? Hur gör ni för att mäkta med själva och kunna gå vidare, medan den andra står mer stilla?

    Jag vill inte ta på mig för mycket, men han är ju för jösse namn min man. Klart som tusan att det påverkar mig. Han är problemägaren, men jag då? Jag står vid sidan av, men är ändå utanför...

    Finns det någon här som vill prata av sig på andra sidan så kanske vi kan underlätta för varandra och finna mer styrka tillsammans?

  • Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?
  • Anonym (oviss)

    Min man är visst inte deprimerad längre utan mår jättebra, nu är han bara en idiot.

  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-11 00:09:22 följande:
    Jag älskar oxå vår gård. Eftersom jag har hästar har jag aldrig kunnat tänka mig nåt annat än att bo på landet. Min man bodde i lägenhet när vi träffades och hade inget häst- eller skogsintresse innan vi blev ihop, så egentligen är det ju en större uppoffring för mig att sälja och flytta till lägenhet. Men människor och relationer går före det materiella, så jag har accepterat tanken att förenkla boendet för att få energi över till relationen, som du skriver.Fast det känns ganska otacksamt när min man är på sitt dystraste humör och ser det som att JAG vill ta ifrån honom hans möjlighet att jobba i skogen och njuta av lugnet på landet. Den där självupptagenheten som följer med depressionen gör mig skitarg ibland.
    Oj, kan förstå att han kanske kan sakna närheten till skogen och lugnet, men han måste ju se helheten också.... hmm skrattar nästan när jag läser det jag skriver. Min man är likadan. Inser ju att han inte mått helt ok sen flera års tid....
    Jag känner samma. Jag är beredd att bryta upp allt och flytta för då har vi verkligen gjort allt sen, en nystart som kanske får oss alla att vakna upp och ta för oss mer.
    Vill att han ska ta tag i de bitar han mår bra, jobb/utbildning vilket som, bara han får må bra. Bara jag får ta mig upp som själv börjar falla...

    För att båda ska må bra och få harmoni förhållandet...
  • Anonym (ensam)
    Anonym (mamman) skrev 2010-04-18 01:18:10 följande:
    Vad tyst det är i tråden... Hur har ni det? Vi har det nästan alltid värre på helgerna. Då är vi båda lediga och barnen är hemma. Det blir för mycket tid tillsammans. Min mans apati och butterhet smittar. Barnen reagerar nästan direkt. Jag brukar lyckas att hålla humöret uppe i några timmar, men sen smittar en del över även till mig. Saker som jag brukar gilla att göra känns inte längre lika roliga i närvaron av en människa som ser på allt i svart.
    Jag har fått chansen att vara ensam. Tom mannen märkte att jag behövde tid själv, så faktiskt åkte han iväg med vår dotter ett par timmar och hälsade på lite folk.
    Jag såg film och funderade, såg en till film och bara var. Så himla skönt. Jag blev på mycket bättre humör.
    Annars så har stämningen varit låg här. Jag leker med vår dotter men i övrigt har vi inte pratat alls. Han var tyst. Jag var tyst, förutom när det gällde något rent praktiskt.
    Annars pratade vi inte på hela helgen. Jag sa åt honom ifredags att jag kommer inte fråga hur han ska göra framöver, jag kommer inte att fråga hur han mår och fortsätta försöka slita och dra orden ur honom. Och ja, tysthet blev resultatet. Jag vill att han ska komma till mig och prata, inte att jag tjatar.

    Så nära gränsen. Jag måste hitta något sätt att lugna mig på.... inte bra att vara arg.
    Idag är det min födelsedag så jag är lite deppig över det och tänker på hur många år vi har gått i samma fotspår. Ska försöka lägga fram lite flyttförslag igen....
  • Anonym (ensam)
    Anonym (oviss) skrev 2010-04-18 18:10:04 följande:
    Min man är visst inte deprimerad längre utan mår jättebra, nu är han bara en idiot.
    Kom han på det själv ? Så tufft ni har det... Hur fixar du allt? Jag skulle vilja ha ett barn till och nu äntligen börjar längtan inom mig....
    Därför också önskar jag att han får hjälp, så vi kan gå vidare....
  • Anonym (oviss)
    Anonym (ensam) skrev 2010-04-19 08:42:51 följande:
    Kom han på det själv ? Så tufft ni har det... Hur fixar du allt? Jag skulle vilja ha ett barn till och nu äntligen börjar längtan inom mig.... Därför också önskar jag att han får hjälp, så vi kan gå vidare....
    Han vände på en dag, sa att han tänkte på ett annat sätt om framtiden, att allt kändes ljusare, att han fått tillbaka känslorna för mig och han var jätteglad. Jag tänkte; hjälp, han är manisk! Han beter sig väldigt konstigt. Jag känner mig inte trygg hos honom för fem öre för jag vet att under ytan finns en massa annat. Jag har bett att han ska börja prata med någon men han tycker inte det behövs. Men vi har familjeterapin iallafall.

    Jag har sörjt vårt svåra förhållande i ett år, känt mig ensam i en tvåsamhet. Gråtit floder. Just nu så har jag börjat finna mig i tanken att min kärlek kanske inte räcker till för att vi ska ha ett bra förhållande. Jag vill bättre för mig själv än att vara olycklig. Jag vill bättre för mina barn än att de växer upp med olyckliga föräldrar. Han bor hemma nu och det får nog vara så tills bebisen kommer om fem veckor ca. Så får vi se sen. Jag känner mig just nu någorlunda tillfreds med att i framtiden så kanske det blir bara jag och barnen.

    Önskar bara att han kunde inse att hans mående och beteende inte är för att han är en dålig person utan för att han saknat manlig förebild och haft en bristfällig barndom på alla sätt och vis. Han bara går och tänker att det är något fel på honom, han vill inte öppna ögonen, är väl för smärtsamt

    Hoppas ni andra ska finna styrka någonstans för er egen och era barns skull!
  • Anonym (oviss)

    Jag har förresten en vännina som flera gånger sagt till mig att jag måste bestämma hur lång tid jag ska ge förhållandet innan jag ger upp. Jag förstår hennes tanke och har funderat på det mycket, men jag kan bara inte... Det är så svårt att släppa tanken när jag drömmer om oss i framtiden. Jag tror ju att vi skulle kunna ha det så bra, om bara......om bara....

  • Anonym (ensam)

    (oviss) Hoppsan och jag som trodde jag var rolig.... Det låter inte roligt för allt han gör är ju att stänga undan allt... känner igen det från min man. Hans hälsa påverkas oerhört av jobbet, men ändå "Nä men jag tror det fungerar nu. Jag ska prova iaf. Vet inte hur länge men...." Jag å andra sidan känner att det inte alls fungerar. Inte med en slut man som inte orkar med alls på kvällarna, som oroar sig och är slut...
    Vi kan prata om att ta oss fram, men lika snabbt kommer vardagen.

    Det låter som en klok väninna. Jag har också insett precis som (mamma) att vi måste ha ett stoppdatum för allt. Jag går sönder i situationen som den är. Tänker på allt vi missar, av rädsla för förändring. Känner mig som en drömmare i vårt förhållande...

  • Anonym (oviss)

    Ensam: Hur länge har din man mått dåligt? Min mans kris började när jag var gravid med vårt första barn och blev värre efter att barnet kom. Kanske din man ska söka annat jobb eller börja plugga? Förstår av dina inlägg att han velar i allt dock. Har han fått gå i någon samtalsterapi? Ibland undrar jag om vården gör det lätt för sig och sätter in mediciner för kroppen istället för vård av själen som är sjuk. Har du funderat på att bo särbo ett tag? Då får du lite andrum men er relation behöver inte vara över. Jag bodde själv en vecka som gravid med en ettåring och det gav mig styrka faktiskt. Då umgicks jag och min man på lättare basis.

  • Anonym (oviss)

    Ensam: Grattis på födelsedagen förresten!!!

  • Anonym (mamman)
    Anonym (ensam) skrev 2010-04-19 08:40:15 följande:
    Jag sa åt honom ifredags att jag kommer inte fråga hur han ska göra framöver, jag kommer inte att fråga hur han mår och fortsätta försöka slita och dra orden ur honom. Och ja, tysthet blev resultatet. Jag vill att han ska komma till mig och prata, inte att jag tjatar. Så nära gränsen. Jag måste hitta något sätt att lugna mig på.... inte bra att vara arg. Idag är det min födelsedag så jag är lite deppig över det och tänker på hur många år vi har gått i samma fotspår. Ska försöka lägga fram lite flyttförslag igen....

    Det här med att vänta ut honom...lägga över bollen hos honom och försöka vara tyst och gå och vänta...jag tror inte det är bra faktiskt. Den som är deprimerad kan inte hantera det. Min man har förklarat (när jag DRAGIT det ur honom ) att då ökar pressen på honom. Han letar i tankarna efter konstruktiva saker att säga eller göra, men allt bara flimrar förbi. Han kan liksom inte hålla kvar en och samma tanke mer än två, tre sekunder. Till slut blir han för trött och less och skjuter upp det till nästa dag. Och sen nästa och nästa och nästa dag...

    Vi hade en period för ett år sedan då jag bestämde mig för att vänta ut honom vad gäller initiativ till sex. Ni vet, typ käcka veckotidningsförslag: Klä dig lite sexigt, piffa upp dig, sluta tjata och låt partnern ta initiativet istället.

    Hur knäckande är det inte att gå runt i en månad, uppiffad och sexig och bara vänta!? Varje timme, varje minut blir ju som tortyr, för då lägger man verkligen märke till vad han INTE gör och INTE ser eller reagerar på.


    Vårt närhet är fortfarande skadad av den där idiotiska idén jag fick att vänta ut honom. Tidigare har vi varit överens om att det tyvärr måste vara främst mitt ansvar att se till att vi har närhet och sex, eftersom han har många spärrar på det området. Jag hade accepterat det. Och det funkade bra förr. Vi har det jättefint när vi älskar, men jag måste se till att det blir av. Men sedan jag bestämde mig för att "testa" honom, har mitt självförtroende på det området fått sig en rejäl knäck. Jag kände mig avvisad under för lång tid.

Svar på tråden Ni med deprimerade partners - prata av er?