Ni med deprimerade partners - prata av er?

Min man hamnade i livskris när jag blev gravid och vi fick barn. Detta har lett till depression vilket i sin tur lett till att hans känslor för mig har dött. Detta i sin tur är på väg att leda in mig i depression och desperation. Jag ser ju allt så tydligt, hans barndom, hans föräldrar, hans psyksjuke och knarkande bror, utebliven skolgång, pålagda skamkänslor etc etc. Men han ser det inte.

Någonstans tror jag att han har känslor för mig men att depressionen hindrar dem. Men jag klarar inte av att leva med en man som inte kan bry sig om mig, särskilt nu, då jag ska föda vårt andra barn om 6 veckor.

Hur ska jag få honom att börja gå till en psykolog eller få hjälp genom vården? Jag ber honom att göra det men han tvekar och tror inte det kommer hjälpa. Han förstår ju inte varför han har hamnat här.

Hur veta? : Tror inte du behöver undra om din man är deprimerad, det är ganska tydligt. Vi sitter i samma sits, du och jag, känner igen mig i vartenda ord du avslutade din berättelse med: "Jag hoppas han ska få hjälp av terapeuten, om inte annat så för våra barns skull och ffa för hans egen skull. För även om jag inte orkar längre så älskar jag honom och önskar att vi en dag ska orka vara tillsammans igen."

Min man är visst inte deprimerad längre utan mår jättebra, nu är han bara en idiot.

Han vände på en dag, sa att han tänkte på ett annat sätt om framtiden, att allt kändes ljusare, att han fått tillbaka känslorna för mig och han var jätteglad. Jag tänkte; hjälp, han är manisk! Han beter sig väldigt konstigt. Jag känner mig inte trygg hos honom för fem öre för jag vet att under ytan finns en massa annat. Jag har bett att han ska börja prata med någon men han tycker inte det behövs. Men vi har familjeterapin iallafall.

Jag har sörjt vårt svåra förhållande i ett år, känt mig ensam i en tvåsamhet. Gråtit floder. Just nu så har jag börjat finna mig i tanken att min kärlek kanske inte räcker till för att vi ska ha ett bra förhållande. Jag vill bättre för mig själv än att vara olycklig. Jag vill bättre för mina barn än att de växer upp med olyckliga föräldrar. Han bor hemma nu och det får nog vara så tills bebisen kommer om fem veckor ca. Så får vi se sen. Jag känner mig just nu någorlunda tillfreds med att i framtiden så kanske det blir bara jag och barnen.

Önskar bara att han kunde inse att hans mående och beteende inte är för att han är en dålig person utan för att han saknat manlig förebild och haft en bristfällig barndom på alla sätt och vis. Han bara går och tänker att det är något fel på honom, han vill inte öppna ögonen, är väl för smärtsamt

Hoppas ni andra ska finna styrka någonstans för er egen och era barns skull!

Jag har förresten en vännina som flera gånger sagt till mig att jag måste bestämma hur lång tid jag ska ge förhållandet innan jag ger upp. Jag förstår hennes tanke och har funderat på det mycket, men jag kan bara inte... Det är så svårt att släppa tanken när jag drömmer om oss i framtiden. Jag tror ju att vi skulle kunna ha det så bra, om bara......om bara....

Ensam: Hur länge har din man mått dåligt? Min mans kris började när jag var gravid med vårt första barn och blev värre efter att barnet kom. Kanske din man ska söka annat jobb eller börja plugga? Förstår av dina inlägg att han velar i allt dock. Har han fått gå i någon samtalsterapi? Ibland undrar jag om vården gör det lätt för sig och sätter in mediciner för kroppen istället för vård av själen som är sjuk. Har du funderat på att bo särbo ett tag? Då får du lite andrum men er relation behöver inte vara över. Jag bodde själv en vecka som gravid med en ettåring och det gav mig styrka faktiskt. Då umgicks jag och min man på lättare basis.

Ensam: Grattis på födelsedagen förresten!!!

Nu är han deprimerad igen... vet inte vart jag ska ta vägen. Är så ensam. 4 veckor kvar tills jag har en ettåring, en bebis och en man som inte fungerar. Han vill inte berätta vad det är. Jag går sönder. Väntar att det ska bli telefontid på psykmottagningen, jag måste få honom att gå dit men hur? Hur har ni andra hållit ihop hela tiden?

Hoppas att allt löser sig till det bästa för er i tråden. Jag lämnar den nu eftersom jag inte har någon partner längre. "Depresionen" byggde på att han var kär i en annan. Nu lämnar jag ett år av ångest, kränkning, oro, lögner, psykisk misshandel och sorg bakom mig och försöker börja med ett nytt liv. Synd bara att vi har två barn tillsammans så att jag inte kan lämna honom helt. Men men.

Jag tycker att ni ska sätta press på era män att prata med er eller söka hjälp. För allas bästa.