Ni med deprimerade partners - prata av er?

Ungefär så sa min man oxå, innan det vände och han fick tillbaka sitt känsloliv. Han sa att han visste att han älskade mig, men att han inte kunde uppleva känslan. Samma sak med glädje, tacksamhet, stolthet o s v: Han visste att han hade massor att vara glad och tacksam över. Han kunde själv sitta och räkna upp allt han hade (barnen, gården, jag, jobbet o s v). Men han kunde inte känna känslan.

Äter din man medicin? Ibland tänker jag att det är medicinen som gör att även de positiva känslorna försvinner...

Nja, det är hans företag och jag har inte jobbat där alls förrän nu när han blev sjukskriven. I augusti slutade hans enda anställda (pga flytt) och nu är det bara jag, samt en kille som arbetstränar på 25%. Förhoppningsvis kan vi anställa någon till våren, men det är inte säkert. Som det ser ut nu kommer min man att börja arbeta 25% i december så vi får väl se hur det går. Jag har ärligt talat inte så höga förhoppningar, jag märker hur han stressar upp sig så fort det handlar om jobbet så jag har lite svårt att se hur det ska kunna gå faktiskt. Men det är väl bara att hålla tummarna antar jag...

Jo, han äter antidepressiva samt ångestdämpande vid behov. Det ligger säkert något i att medicinen tar bort känslorna, jag har hört att en del mediciner kapar både toppar och dalar så att man liksom aldrig känner de starkaste känslorna. Däremot sa min man redan innan han började med medicinen att han kände sig känslomässigt avstängd (men tydligen gällde inte det tjejen han blev kär i i samband med att hans utmattningsdepression tog fart...) så jag vet inte. Ibland känns det som om jag bara går och väntar på att han ska bestämma sig för vad han verkligen känner. Ingen särskilt rolig väntan.

mamman: är det bipolär din man har? min man har antagligen det och repid cycling. min man har ökat upp sina antidepp å nu är alt värre. det är 3 veckor kvar tills vi får komma till psyk. orka. orka.... blä

Han har haft flera diagnoser, men den senaste, som han fick för drygt en månad sedan, är bipolär, och det känns som att det är rätt den här gången.

Jag har läst om bipolär många gånger förut, men alltid tänkt att det inte passar in på min man, eftersom han aldrig är manisk. Men nu har jag fattat att man inte behöver vara manisk på det där destruktiva sättet att man gör av med massor av pengar, startar vansinniga projekt eller är otrogen. Nu inser jag att de där perioderna då han är babblig, renoverar till sent på kvällen och gärna hoppar över en och annan måltid för att hinna färdigt, samt glömmer vanliga, tråkiga vardagsgöromål, är hypomani. Jag har haft överseende med hans slarv, för efter en depressionsperiod är man ju bara så glad att han är energisk och motiverad igen. En oro för att det vänder så snabbt, och för att han tar på sig för mycket och inte hinner fullfölja, har jag visserligen ofta känt, men då har jag intalat mig själv att det är jag som är motsträvig och negativ. Jag har känt mig som en bromskloss, men nu, med diagnosen "i handen", känner både min man och jag att mitt bromsande har varit sunt, och i fortsättningen ska jag våga bromsa starkare.

Varför har han ökat dosen? Är vården oxå införstådd med att han kanske är bipolär? Hör av dig till hans läkare och berätta att det har blivit värre. Om han snart ska till psyk och kanske få ny diagnos, vore det kanske snarare bättre ifall han provade att fasa ut den medicin han står på nu, istället för att öka. Då blir det ju lättare att sätta in en eventuell ny medicin.

Min man hade tre olika mediciner när han skulle utredas för bipolär, och det gjorde det svårt för honom att känna ifall litium hade effekt. Men han bad själv om att få fasa ut de andra medicinerna så snabbt som möjligt. Eftersom han samtidigt var inlagd gick de med på det. Man kan ju få biverkningar av att snabbt sluta med en medicin. Jag vet inte om min man fick biverkningar av att sluta med medicinerna så snabbt. Han mådde så dåligt redan, så det kunde väl typ inte bli värre. Han fick snabbverkande tabletter då och då att lägga under tungan, mot ångesten.

Är situationen för dig med din man så allvarlig att han borde läggas in? Skulle han själv gå med på det i så fall?

Väntar och JOBBAR, låter det som. Jag tycker det är helt otroligt vad du ställer upp för din man! Jag hoppas verkligen att du snart får uppleva att han får tillbaka sina känslor och sitt omdöme, och kan bekräfta dig i allt du har stått ut med.

Oj, vad skönt att hitta denna tråden. Man tror lätt att man är helt ensam. Känner igen mig i era berättelser. Lärde känna mannen i mitt liv för nästan 10 år sedan och sista åren har vi haft en storts kärleksrelation. Jag märkte ganska snart att han i perioder mådde väldigt dåligt, inte för att han sa något om det utan för att han helt enkelt drog sig undan och försvann. Trots detta så föll jag pladask för honom och efter flera års längtande och förhoppningar där han i perioder skökte kontakt med mig jätteofta och i perioder gjorde sig helt onåbar tog jag steget och sa rent ut till honom att jag älskade honom och ville vara med honom. Efter det så har vi haft fina perioder när jag svävar på små rosa moln och hemska perioder när jag bara känner att jag inte orkar mer. Han har brutit kontakten med mig fler gånger än jag kan minnas, men han har alltid kommit tillbaks igen efter en vecka, månad eller halvår, och jag har hatat mig själv för att jag fallit dit igen. Ett stort problem för honom, är att han inte klarar av fysisk kontakt, detta har gjort att vi efter flera år tillsammans inte har haft sex och de gånger vi kysst varandra kan räknas på ena handens fingrar.Jag längtar så otrolgt mycket efter att få vara nära honom, det är tungt. De perioder han mår dåligt, börjar alltid med att han drar sig undan, han slutar höra av sig. Svarar inte i telefon, om man väl lyckas få träffa honom så pratar han hela tiden om att alla människor är idioter, att världen konspirerar för att ställa till det för just honom, han är arg, grinig och tyst, stel och otroligt överlägsen och egoistisk. Sen når han en gräns när han helt enkelt bryter samman, detta har hänt två gånger nu de senaste månaderna och detta är enda gången han klarar av att prata om känslor och sitt mående, han är då otroligt uppfylld av självhat och tycker att han är hemsk och äcklig. Det ä också enda gångerna han pratar och låter mig veta att han älskar mig, han vill förlova sig med mig och han rör vid mig. Sista gången detta skedde var i onsdags, en granne till honom hörde att han slog sönder saker och ringde mig och när jag kom dit så bröt han samman toltalt och bara skrek att han inte orkade leva mer. vi pratade hela natten och han var för en gångs skull i konakt med sina känslor, han till och med kysste mig, många gånger och sa att han ville älska med mig. Jag vet att det måste låta konstigt att jag ens reflekterar över såna saker när han mår så dåligt, men jag behöver hans närhet så mycket och sist gång han kysse mig var i februari och detta var första gången efter 2 och ett halv år tillsammans som vi sov tillsammans. När vi vaknade var allt som vanligt igen, han var sur och grinig och arg på världen och ville inte söka hjälp, men tillslut gick han med på att följa med till psykakuten, där skrev dom ut mediciner till honom och ordnade med en samtalskontakt hos en kurator och jag ber till gud att detta ska hjälpa  honom. Han började medicineringen i fredags och jag är så orolig för att han ska hamna ännu djupare i uppstarten, träffade honom igår och han var jättegrinig och idag har jag sms:at och frågat om han vill ta en promenad i solen men inte fått något svar. Jag är så orolig för hur han mår och rädd för att han ska sätta sina självmordstankar i verket, men jag vet också att om jag puschar på förhårt om att träffas så kommer han att hitta på en konflikt och bryta kontakten helt för att få  vara i fred. Samtidigt så slåss jag med min egen längtan efter atat få vara nära honom, att få kyssa honom och bli omhållen av honom, jag hade på något sätt lyckats att förtränga den längtan eftersom det var så längesedan sist, men nu är den som ett värkande sår igen. Jag älskar ju honom så mycket och villl orka stötta honom och då måste jag ett tag till orka bortse från min egen längtan och mina egna behov. Snälla någon, ge mig kraft, styrka och mod att stå kvar och stötta honom och ge mig ork att för ett tag till stänga ner mina egna behov, han behöver mig och jag behöver honm han är mannen jag vill dela hela mitt liv med,

Mamman: Tack för ditt svar! Ja jag känner också igen min man på beteendet att ha manier och det kommer alltid en depp period efter. 
Jo det var en vanlig läkare på vårdcentralen som ökade dosen för några veckor sen men nu i veckan var han där igen och fick  hälften så stora tabletter (de han hade innan)

nu har vi ju provat att öka dosen å har sett att det ointe funkar så nu är det väl litium han får prova efter mötet på psyk hoppas jag. ska bli spännade å se hur det kommer funka. om det nu är rapid cycling  han har så har jag läst att den är svårbehandlad.

nej han behöver inte äggas in skulle nog varken jag eller han inse. tack för att du tog dej tid för mig  

Jag tycker inte alls att det är konstigt att ni känner lust mitt i kaoset. Det är ju enda gången ni har riktig närhet mentalt. Enligt mig är det precis då du ska passa på att visa honom att även fysisk närhet är sunt, vackert och nyttigt för måendet.

När han säger att han vill älska - då är det kanske det enda initiativ han kan ta. Väntar du då på att han ska förföra dig? Eller tycker du att ni måste vänta tills han inte är lika ledsen/deppig/förvirrad?

Min man har oxå oerhört svårt för att ta initiativ till att älska. Därför har jag accepterat att det är min roll.

När han har haft ett ångestanfall, och jag har funnits hos honom hela tiden, när det lugnar sig och han klamrar sig fast vid mig - det är då han har som närmast till sina känslor, då kan han släppa fram sin kärlek och åtrå till mig. Fast förut försökte han stoppa, för han hade (som så många andra) lärt sig att gråt/sorg inte hör ihop med sex, att det liksom var fult att blanda ihop dessa känslor. Men nu vet vi att vi inte har råd att missa det tillfället. Att älska har många gånger varit det som tagit honom upp ur en depression.

Kärlek är medicin! Missa inte de tillfällena!

Nu börjar det kännas lite jobbigt igen... Det var så skönt när min man blev inlagd och fick ny diagnos och ny medicin. Litium är det enda som har fungerat riktigt bra på min man. Hans irritation, ilska och skruvade argument försvann. Hans rätta värderingar kom tillbaka och han visar omtanke om både mig och barnen.

Men biverkningen blev extremt orolig mage. Nu har han varit illamående och haft diarré i snart en och en halv månad. Han har fått en annan variant av litium, som man bara kan få på licens, och den började han med i förrgår kväll. Men än har det inte blivit någon förbättring.

Vi är både oroliga att han ska behöva sluta med litium. Jag märker att han börjar försvinna bort igen. Han går och lägger sig runt 19.30 med barnen. Han orkar inte vara uppe längre, dels pga att han inte får i sig tillräckligt med näring, dels pga att han blir trött av att må illa och gå på toa hela tiden. Han vaknar även under natten av illamående, eller för att han måste springa på toa. Sen vaknar han med illamående, och har svårt att få i sig frukost. Den senaste veckan har han varit på dåligt humör redan när han vaknar. Inte som förut, när han skyllde på alla andra. Men han suckar, hänger med huvudet och har dåligt tålamod om något krånglar. Konflikterna med barnen börjar bli fler igen.

Jag förstår honom. Jag beundrar honom för att han orkat hålla humöret uppe så här länge. Men jag är, som sagt, orolig för hur det här ska fortsätta. Det är ett ödets hån, att när det äntligen finns en medicin som hjälper mot det psykiska, så funkar den inte fysiskt!