Ni med deprimerade partners - prata av er?

Oj, vad skönt att hitta denna tråden. Man tror lätt att man är helt ensam. Känner igen mig i era berättelser. Lärde känna mannen i mitt liv för nästan 10 år sedan och sista åren har vi haft en storts kärleksrelation. Jag märkte ganska snart att han i perioder mådde väldigt dåligt, inte för att han sa något om det utan för att han helt enkelt drog sig undan och försvann. Trots detta så föll jag pladask för honom och efter flera års längtande och förhoppningar där han i perioder skökte kontakt med mig jätteofta och i perioder gjorde sig helt onåbar tog jag steget och sa rent ut till honom att jag älskade honom och ville vara med honom. Efter det så har vi haft fina perioder när jag svävar på små rosa moln och hemska perioder när jag bara känner att jag inte orkar mer. Han har brutit kontakten med mig fler gånger än jag kan minnas, men han har alltid kommit tillbaks igen efter en vecka, månad eller halvår, och jag har hatat mig själv för att jag fallit dit igen. Ett stort problem för honom, är att han inte klarar av fysisk kontakt, detta har gjort att vi efter flera år tillsammans inte har haft sex och de gånger vi kysst varandra kan räknas på ena handens fingrar.Jag längtar så otrolgt mycket efter att få vara nära honom, det är tungt. De perioder han mår dåligt, börjar alltid med att han drar sig undan, han slutar höra av sig. Svarar inte i telefon, om man väl lyckas få träffa honom så pratar han hela tiden om att alla människor är idioter, att världen konspirerar för att ställa till det för just honom, han är arg, grinig och tyst, stel och otroligt överlägsen och egoistisk. Sen når han en gräns när han helt enkelt bryter samman, detta har hänt två gånger nu de senaste månaderna och detta är enda gången han klarar av att prata om känslor och sitt mående, han är då otroligt uppfylld av självhat och tycker att han är hemsk och äcklig. Det ä också enda gångerna han pratar och låter mig veta att han älskar mig, han vill förlova sig med mig och han rör vid mig. Sista gången detta skedde var i onsdags, en granne till honom hörde att han slog sönder saker och ringde mig och när jag kom dit så bröt han samman toltalt och bara skrek att han inte orkade leva mer. vi pratade hela natten och han var för en gångs skull i konakt med sina känslor, han till och med kysste mig, många gånger och sa att han ville älska med mig. Jag vet att det måste låta konstigt att jag ens reflekterar över såna saker när han mår så dåligt, men jag behöver hans närhet så mycket och sist gång han kysse mig var i februari och detta var första gången efter 2 och ett halv år tillsammans som vi sov tillsammans. När vi vaknade var allt som vanligt igen, han var sur och grinig och arg på världen och ville inte söka hjälp, men tillslut gick han med på att följa med till psykakuten, där skrev dom ut mediciner till honom och ordnade med en samtalskontakt hos en kurator och jag ber till gud att detta ska hjälpa  honom. Han började medicineringen i fredags och jag är så orolig för att han ska hamna ännu djupare i uppstarten, träffade honom igår och han var jättegrinig och idag har jag sms:at och frågat om han vill ta en promenad i solen men inte fått något svar. Jag är så orolig för hur han mår och rädd för att han ska sätta sina självmordstankar i verket, men jag vet också att om jag puschar på förhårt om att träffas så kommer han att hitta på en konflikt och bryta kontakten helt för att få  vara i fred. Samtidigt så slåss jag med min egen längtan efter atat få vara nära honom, att få kyssa honom och bli omhållen av honom, jag hade på något sätt lyckats att förtränga den längtan eftersom det var så längesedan sist, men nu är den som ett värkande sår igen. Jag älskar ju honom så mycket och villl orka stötta honom och då måste jag ett tag till orka bortse från min egen längtan och mina egna behov. Snälla någon, ge mig kraft, styrka och mod att stå kvar och stötta honom och ge mig ork att för ett tag till stänga ner mina egna behov, han behöver mig och jag behöver honm han är mannen jag vill dela hela mitt liv med,