Ni med deprimerade partners - prata av er?
Jag har just läst och gråtit mig igenom tråden. Skönt (?) med fler i samma situation, men inte särskilt hoppingivande.
Ska berätta lite om min situation: Det hela började i januari i år när jag kom på min man med att ha en "nätflirt" med en tjej som är ett ex till en av våra kompisar. De skickade nakenbilder och porriga filmer och pratade om att träffas och knulla. De hade till och med planerat in en träff som aldrig hann bli av (hon bor 80 mil bort). När jag konfronterade honom sa han att han inte visste om han hade några känslor kvar för mig och allt eftersom vi nystade i det så kom det fram att han snarare inte visste vad han kände för något eller någon -utom tjejen i fråga som han sa sig vara kär i.
Jag hade länge misstänkt att min man var på väg att bli utbränd, så jag tvingade faktiskt iväg honom till läkaren och efter en lång process insåg han själv att han är deprimerad. Medelsvår depression , på gränsen till svår, har han fått som diagnos.
Han blev sjukskriven och började med mediciner i mars/april och fick samtidigt börja med samtalsterapi hos en kurator på vårdcentralen.
I april någon gång insåg han att han inte var kär i den andra tjejen utan att han bara använt henne som en flykt från verkligheten. Oavsett hur det var har det tagit hårt på mig, jag känner mig otroligt sviken och behöver älta och prata om det, samtidigt som min man inte orkar med det. Jag behöver bekräftelse på att jag är älskad och skulle vilja ha en ursäkt för vad han gjort och han är inte kapabel till de känslorna.
Att försöka stödja mannen jag älskar när jag blivit så sviken och utan att få något tillbaka är SÅ oerhört svårt. Han visar sällan någon omtanke eller kärlek, närhet och sex är bara på mitt initiativ (från att han varit den pådrivande när det gäller sex) och ofta blir jag avvisad. Han flyttade ut ut sovrummet i januari och sedan dess har vi inte ens sovit ihop.
Trots medicinering och terapi i flera månader nu märker varken jag eller han någon större skillnad på hur han mår. Han har fått en remiss till en stressklinik med ett bra behandlingsprogram för deprimerade samt kompletterande samtalsterapi med en psykiatriker, så förhoppningsvis kan det hjälpa. Han äter flera mediciner: SSRI, sömntabletter, ångestdämpande samt vid behov kraftigt ångestdämpande. Inget verkar dock hjälpa särskilt mycket.
Min man är egenföretagare och har en anställd som har fått ta över det mesta av jobbet under hans sjukskrivning men nu har han sagt upp sig och kommer att sluta i augusti. Den enda lösningen vi kan se nu är att jag börjar jobba i företaget istället för att studera i höst som jag egentligen hade tänkt, skulle påbörja sjuksköterskeutbildningen.
Givetvis är jag beredd att göra uppoffringar för min man. Det görs ju redan i vardagen då jag får ta ansvaret för det mesta i hemmet och våra två barn, samt hjälpa honom att sköta en del av det administrativa som kommer med ett eget företag och som han inte orkar ta tag i nu. Men: jag är orolig att jag låter min vilja stå tillbaka lite för mycket. Jag känner mig allmänt olycklig och oälskad just nu och skulle vilja komma ut på egen hand och få bekräftelse från annat håll. Utbildningen såg jag som en chans till ett andningshål, ett ställe att hämta krafter på och nu har det ryckts bort från mig.
Anonym(mamman): jag känner igen mig så mycket i det du skriver -men SJU år?? Jag är djupt imponerad, hur har du orkat med det så länge?
Min man ska till kuratorn imorgon så jag ska be honom att fråga om anhörigsamtal då, de har tydligen redan diskuterat att jag också skulle behöva någon att prata med.
Det blev visst en hel uppsats det här, hoppas någon orkar läsa det!