Ni med deprimerade partners - prata av er?

Jag har just läst och gråtit mig igenom tråden. Skönt (?) med fler i samma situation, men inte särskilt hoppingivande.

Ska berätta lite om min situation: Det hela började i januari i år när jag kom på min man med att ha en "nätflirt"  med en tjej som är ett ex till en av våra kompisar. De skickade nakenbilder och porriga filmer och pratade om att träffas och knulla. De hade till och med planerat in en träff som aldrig hann bli av (hon bor 80 mil bort). När jag konfronterade honom sa han att han inte visste om han hade några känslor kvar för mig och allt eftersom vi nystade i det så kom det fram att han snarare inte visste vad han kände för något eller någon -utom tjejen i fråga som han sa sig vara kär i. 
Jag hade länge misstänkt att min man var på väg att bli utbränd, så jag tvingade faktiskt iväg honom till läkaren och efter en lång process insåg han själv att han är deprimerad. Medelsvår depression , på gränsen till svår, har han fått som diagnos.
Han blev sjukskriven och började med mediciner i mars/april och fick samtidigt börja med samtalsterapi hos en kurator på vårdcentralen.

I april någon gång insåg han att han inte var kär i den andra tjejen utan att han bara använt henne som en flykt från verkligheten. Oavsett hur det var har det tagit hårt på mig, jag känner mig otroligt sviken och behöver älta och prata om det, samtidigt som min man inte orkar med det. Jag behöver bekräftelse på att jag är älskad och skulle vilja ha en ursäkt för vad han gjort och han är inte kapabel till de känslorna.

Att försöka stödja mannen jag älskar när jag blivit så sviken och utan att få något tillbaka är SÅ oerhört svårt. Han visar sällan någon omtanke eller kärlek, närhet och sex är bara på mitt initiativ (från att han varit den pådrivande när det gäller sex) och ofta blir jag avvisad. Han flyttade ut ut sovrummet i januari och sedan dess har vi inte ens sovit ihop. 

Trots medicinering och terapi i flera månader nu märker varken jag eller han någon större skillnad på hur han mår. Han har fått en remiss till en stressklinik med ett bra behandlingsprogram för deprimerade samt kompletterande samtalsterapi med en psykiatriker, så förhoppningsvis kan det hjälpa. Han äter flera mediciner: SSRI, sömntabletter, ångestdämpande samt vid behov kraftigt ångestdämpande. Inget verkar dock hjälpa särskilt mycket.

Min man är egenföretagare och har en anställd som har fått ta över det mesta av jobbet  under hans sjukskrivning men nu har han sagt upp sig och kommer att sluta i augusti. Den enda lösningen vi kan se nu är att jag börjar jobba i företaget istället för att studera i höst som jag egentligen hade tänkt, skulle påbörja sjuksköterskeutbildningen. 
Givetvis är jag beredd att göra uppoffringar för min man. Det görs ju redan i vardagen då jag får ta ansvaret för det mesta i hemmet och våra två barn, samt hjälpa honom att sköta en del av det administrativa som kommer med ett eget företag och som han inte orkar ta tag i nu. Men: jag är orolig att jag låter min vilja stå tillbaka lite för mycket. Jag känner mig allmänt olycklig och oälskad just nu och skulle vilja komma ut på egen hand och få bekräftelse från annat håll. Utbildningen såg jag som en chans till ett andningshål, ett ställe att hämta krafter på och nu har det ryckts bort från mig.

Anonym(mamman): jag känner igen mig så mycket i det du skriver -men SJU år?? Jag är djupt imponerad, hur har du orkat med det så länge?

Min man ska till kuratorn imorgon så jag ska be honom att fråga om anhörigsamtal då, de har tydligen redan diskuterat att jag också skulle behöva någon att prata med.

 Det blev visst en hel uppsats det här, hoppas någon orkar läsa det!

Ensam: tack! :) Hoppas allt gick bra på mvc och att du verkligen ser till att ta hand om dig själv nu!

Mamman: tack för ditt svar! Du har säkert rätt. Jag tycker att vi är bra på att prata med varandra, men samtidigt vet jag ju att jag håller tillbaka saker som jag vet att han inte vill prata om för att det får honom att må dåligt. Å andra sidan slutar det alltid med att jag mår riktigt dåligt istället, för jag behöver verkligen få ur mig allt och när jag inte gör det går det ut över hela familjen, tålamodet tryter både när det gäller man och barn.

Jag höll på att skriva att jag är avundsjuk, men det låter ju helt galet, avundsjuk för att din man kan gråta. Min man lever i någon sorts känslomässig nollställdhet. Jag tror att han har gråtit en gång sedan allt det här började... och då är han en man som i vanliga fall har lätt för att visa sina känslor och gråta. Ännu en sak som inte hjälper mig, han visar inga känslor för mig åt något håll, utom möjligtvis ilska och irritation. Mot barnen kan han vara mer kärleksfull och han har till och med sagt att det är enklare med barnen för att de inte ställer samma krav på honom. Samma sak sa han om tjejen, att hon var så kravlös till skillnad från mig.
Men hur kan man leva i ett äktenskap med två barn, ett hushåll och ett företag att ta hand om?! Det går bara inte, jag måste få ställa några grundläggande krav.

Jag tror att han ska få läsa ditt inlägg, du uttryckte det så bra. :) Tillit, det är precis vad det handlar om, för jag vet inte om jag vågar lita på honom.

Ibland får jag en känsla av att om det inte vänder snart kommer det att sluta med två deprimerade föräldrar istället för en. Jag orkar inte riktigt med barnen och tappar humöret alldeles för lätt. Oftast vill jag bara bort från allt, jag orkar inte med min vardag längre. Förhoppningsvis kan anhörigsamtalen ge mig lite verktyg till att jobba med mig själv och hur jag mår i det här.

 

Hur går det för er alla?

Här är det lite bättre för tillfället. Jag bröt ihop för ett tag sedan och vräkte ur mig allt om hur jobbigt det faktiskt är för MIG också. inte särskilt pedagogiskt kanske och det fick min man att må sämre, men jag mådde hundra gånger bättre efter det. Och faktiskt så blev allt bättre efter det för efter att ha fått ur mig all skit orkade jag bättre med att stötta min man och att klara av allt som ska göras i hemmet och med barnen (även om jag blir less ibland så klart!).
Jag har börjat jobba åt honom nu och tror nog att det ger honom lite lugn, han får bra insikt i jobbet utan att vara där eller behöva gå och oroa sig för vad som händer där. Vi väntar på besked från Stresskliniken, men med 90% säkerhet ska han få börja i deras program i september och kommer i så fall att få gruppterapi (KBT), enskilda samtal, anhörigsamtal för mig och även arbetsrehabilitering. Jag hoppas sååå på det! Programmet är 7-9 månader så det känns som en långsiktig och bra behandling.

Jag kikar in här då och då, men kommer mig aldrig för att skriva något. Min man börjar faktiskt må lite bättre äntligen. Han har börjat på stressrehab med KBT i grupp och han ska även påbörja arbetsrehabilitering och få motion på recept via dem. Men visst känns det som att det är en lång väg kvar, och jag börjar känna mig helt slutkörd. Hans sjukskrivning har resulterat i att jag jobbar sjuukt mycket (för att hålla liv i hans företag). För någon månad sedan 20 dagar i sträck, ledig 2 dagar, jobbade 7, ledig 1... Klart ohållbart.

Trött sambo: jag känner igen mig helt i det du skriver! Min man har stora problem med ljud och tycker ofta att det blir för mycket när barnen lever om. Det behöver inte alls vara att de skriker, utan bara att de pratar för mycket och viftar med saker i ansiktet på honom. Han har även svårt att uttrycka några känslor för mig, och säger att han inte kan "komma åt" sina känslor, att han tror att han älskar mig men att han inte kan hitta känslorna.

Jag undrar om jag hade orkat stanna kvar om det inte var för barnen, för deras skull tycker jag att det är värt att kämpa lite extra. Särskilt nu när jag faktiskt märker en viss förbättring.
Men kan inte tiden gå lite fortare?? Hur ska man stå ut med det här utan att veta när det tar slut?