Tack alla rara för stöttande ord. Var hos kurator igår, men tycker inte att jag hör hemma någonstans alla vill bolla mig vidare, känns som att man bara är en belastning. Man måsta vara frisk för att orka få hjälp känns det som.
Lindah6, förstår din frustration! Varför ska du göra IVF? Tror att jag kan hjälpa dig m info, om du kan berätta lite mer om din situation. Jag fick en komplett mola för lite drygt ett år sen, men mina värden sjönk rätt långsamt. De ville att jag skulle vänta 1 år innan jag fick fortsätta m IVF (hade bara hunnit med en omgång innan molan satte stopp). Hade dock tur med en läkare som tog ansvar för mig och beslutade att jag skulle vänta 4 månader efter jag var nollad innan nästa stimulering. Tyvärr är det olika bud från olika sjukhus, och de är super dåliga på att samarbeta. Jag opererades akut på sös, men gör IVF på huddinge. De hade väldigt dålig koll på mig, och vad som tilläts o inte. Är det så att du står i landstingets kö och är kallad till september? I så fall tror jag att det är helt lugnt. Eftersom du sjunkigt så snabt ska det räcka m 6 månaders förbud. Dessutom lider du inte risk för ny mola, vilket är en av annledningarna till att man ska vänta. Om du får en hcg stering för snabbt efter molan är det ju svårt att veta om det är pga att molan metastaserat och du behöver cellgifter, eller om du bara är gravid. Dessutom kan en hcg stegring för snart inpå molan trigga att cancerceller växer, så man vill gärna att man avvaktar en tid. Här är det fler som blivigt gravida efter sin mola, det är bara att backa lite i tråden så får du läsa flera fina historier. Jag har hittils gjort 4 återföringar (IVF försök, olika typer) och delar gärna med mig av mina erfarenheter om du undrar något. Lycka till!
Vanna, gud vad glad jag blir för din skull! Äntligen!
Supermajsan, tack rara för stöd. det är så skönt att detta forum finns, men ibland känner jag mig dum som skriver om allt elände...
Skräpmola, jag förstår vad du menar, men problemet är att jag är väldigt ensam i att berarbeta det som hänt oss. Min sambo vägrar att se sin sin del i det som hänt mig, och det skulle bara vara så skönt om vi kunde bära det tillsammans. Eftersom han inte vill låtsas om sin del i det blir det svårt att mötas. Vår situation är lite annorlunda också, eftersom hans spermier saknar akrosomer ska de inte kunna ta sig in äggen själva. förmodligen släppte min kropp ett dåligt ägg efter första IVF stimuleringe (de tok bombade mig m mediciner lång historia, borde avbrutit...) vilket gjorde att 2 spermier kunde ta sig in i ägget, som dessutom måsta varit kärnlöst (endas så man får komplett) . Hur som helst, vi har det tufft vilket jag kan leva med, men jag har svårt att acceptera att man inte vill kännas vid sina egna brister/problem. Att sticka huvudet i sanden funkar kanske ibland, men inte när det gäller sådana här saker. Jag är ju den som måste spruta mig i magen m massa hormoner, antalet vaginala ultraljud jag gjort de senaste två åren kan jag inte ens räkna. Det är något jag absolut vill göra för oss, men då kan det vara skönt att i alla fall dela det m någon som vill kännas vid det hela, och inte bara ta det för givet.
Ludvigmamma, tack för stöd. Vet att det är svårt, men försök släpp att blir gravid ett tag. Det största hindret är den egna stressen, vill man för mycket sätter det ofta käppar i hjulet. Sätt ett mål att i sommar försöker vi igen. Då är du full m D vitamin som är jätte viktigt, och kanske är ni mer avslappnade? Vet att det inte är vad du vill höra, men efter några års IVF är det vad man med säkerhet kan säga påverkar mest om man lyckas eller ej (förutom själva annledningen till att mangör IVF då). Stor kram!