Tida77 skrev 2010-10-30 16:37:47 följande:
StarfighterPilot skrev 2010-10-29 22:56:12 följande:
jag är utbildad beteendevetare och är inte för medicinering, men vet att det ibland krävs för att man ska 'komma över tröskeln' och påbörja en sann bearbetning av sin sorg. risken finns att man fastnar i sin ångest, och då är medicin ett sätt att dämpa denna så att man kan komma åt vad som egentligen är ens problematik och sedan kan man gradvis sänka dosen när man är på rätt spår. en knuff åt rätt håll mao. men medicinering ska aldrig ske på egen hand utan tillsammans med kbt eller annan samtalshjälp, och erbjuds du det tror jag att du ska tacka ja. hjärnan är så fruktansvärt komplicerad, den behöver lugn och hjälp ibland, som medicin ger.
<3
Jag vill liksom inte säga nej till medicin "bara för att", men det sitter djupt i mig att det är en "sista utväg". Men jag försöker tänka förbi det.
Jag har inte ångest. Jag kan bli väldigt orolig för att något även ska hända min man och dotter, men det är ändå hanterbart (tycker jag). Jag sover hela nätterna men väcks av dottern då och då, när jag sover själv sover jag som en stock. Däremot sover jag även ett par timmar på dagen och det gillade psykologen inte, men det gör väl många gravida tänker jag...
Jag tycker själv inte att jag "fastnat" i sorgen, och jag mår mycket bättre nu än för några veckor sedan, men sämre än tidvis i somras.
Jag har inte bestämt mig helt ännu, men jag tror att jag kommer att tacka nej till medicinen. Istället tänker jag att jag ska be att få träffa samtalshjälpen två gånger i veckan istället för en som nu. Jag ska börja gå och simma med en kompis. Och jag ska helt enkelt säga till mina vänner att de ska ta med mig ut och gå så jag kommer ut i solen och friska luften minst ett par gånger i veckan. Jag tar mig inte ut på egen hand, jag kommer aldrig iväg.
Min BM har också gett mig en kontakt (psyk) inne på spec. mödravården som jag ska be att få en "second opinion" av.
anledningarna till att jag känner mig så skeptisk är dels att det gick så himla fort. Hur kan hon bedöma på 30 minuter om jag behöver medicin eller inte? Och att hon sa "det är den medicin med MINST risker för fostret" och "det är en bra medicin, man kan äta den i tio eller tjugo år, eller hela livet om det behövs". Och det är ju jättebra om man är i behov av det, men jag gillar inte inställningen. Första målet borde ju vara att få patienten frisk och må bra, inte att man ska äta medicin resten av livet...
psykologer är istortsett de enda som får skriva ut medicin, och dem använder sig mkt av det tror jag. jag fick ångestdämpande medicin utskrivet efter min ängels födsel, men har inte ätit ngt utav den då jag inte är för medicin och vill inte 'fastna' i ett bereonde som dessa mediciner lätt kan skapa. som jag dock skrev så behövs dem ibland, för vissa, men aldrig under en längre tid. så det är nog rätt tänkt utav dig att fråga om fler samtalstimmar ist då det är där man får hjälpen, inte från medicinen. medicinering är som en knuff åt rätt håll, men har man själv styrkan så är det ju att föredra att inte äta medicin.
jag blev, som jag tror alla har blivit i denna situation, erbjuden samtalskontakt med kurator och psykolog efter förlossningen, men jag tackade dock nej till denna då jag hellre söker mig till likasinnade än att prata med ngn som egentligen inte vet hur det verkligen känns. jag sökte mig hit och här känner jag att jag får det stöd jag behöver. sen skriver jag också blogg, så det är mitt sätt att bearbeta sorgen..
så tack alla ni. <3
Men nu behöver den inte växa så mycket mer tycker jag, bättre att komma ut snart.
