30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Simmat

Simmat *lika med* dimmat. Jag rättade autocorrect två gånger ändå blev det fel...

Mosing, så skönt att tydlighet gav utdelning. Kan verkligen behöva lite stöttning när man mår tjuvtjockt. Det kan vara så förlamande med det ihållande illamåendet. Jag har just försökt vara extra konstruktiv och förmedlat att jag vill att maken tar E från det att han vill gå upp (oftast ca 5.30-06) och att han då är med honom. Som det är nu ropar E på mig hela tiden (för maken sover ju i annat rum) och ibland vaknar även lillA. Just på morgonen skulle jag ju kunna få sova mellan E går upp och lillA vaknar de två-tre dagar maken lämnar på förskolan. LillA äter lite oftare nu och E kommer in och snurrar redan vid 1-2-tiden så det känns som att jag som mest slumrar då...Hon sover inte så mycket på dagarna heller och det sammanfaller ofta med hämtning. Så jag börjar bli trött. Nu får vi se om jag var tydlig nog...Bäst att släcka...

Snow, ja det vore bra att även fånga upp partnern på BVC. Nu hänger ju inte min med dit dock Hittade en ny avhandling om depression hos pappor, men har inte läst den.

Älgen, absolut, han tycker att första året är jättejobbigt och säger alltid att han längtar tills de är fyra år, DÅ tycker han det är roligt. Han är jättebra med alla barn så det märks inte på det sättet och han blir inte klassiskt deprimerad. Mer bara att han kör sitt race, jobbar (ännu) mer och för mig känns det som att allt som inte är familjen är viktigare (fast nu är jag lite onyanserad, det känns inte så hela tiden -men rätt ofta). och så blir han väldigt upptagen av sin tinnitus. Nu vaknar lillA. God natt.

Kate, åh vad bra att BVC uppmärksammar det! Jag hoppas också att det sprider sig! Jag har som sagt en avhandling här som verkar intressant. Man kan ju tänka sig att en manlig partner vs en kvinnlig partner skulle ha både likheter och olikheter. Att vara den "andra mamman" skulle jag kunna tänka mig kan rymma en del andra svårigheter.

GHP, resande, Galia med fler, såklart jag förstår det! *hjärta*. Ni är ju urgulliga och hur omtänksamma och respektfulla som helst!

GHP, jag tror inte eg att det handlar om att vara behövd (även om det kan spela in) utan jag tror att det dels handlar om att jag vill vara med, och vill ge barnen så mycket. När A var bebis och jag låg vaken på nätterna för jag inte ville missa en enda stund med honom om något skulle hända, så sa många, även ni i tråden, att jag måste göra något åt det, att man inte kan leva så, som om något ska hända. Och det förstår jag ju och tänkte jobba med, men så hände det och jag är så glad över de där stunderna. Jag vet inte om det går att förstå helt, men jag vill tex inte släppa lillA ur famnen mer än absolut nödvändigt och jag vill finnas för E, även på natten. Det blir lite som ett val jag gör, inte så bra för sömnen men det är lite svårt att välja ett annat förhållningssätt.
Förutom det finns en stark känsla av att jag vill ge mina barn det jag (och mina syskon) inte själv fick under uppväxten. Det blir ju komplicerat för jag har ju andra tankar med, som tex du skriver att även jag vill att barnen ska ha lika bra relation till sin pappa, att de ska lära sig genom att klara motgångar, osv och det kan ju ibland krocka med mina andra strävanden. Om ni förstår?

Galia, oj, låter jag så pass skör, jag tycker nog att det är en bit kvar till att klappa ihop. Det är nog lite lurigt med mig för jag är (tror jag själv iaf) på samma gång som jag har min sårbarhet samtidigt ganska " stark", Och det är ju som du skriver inte alltid hela bilden som kommer fram. Det finns ju en tendens att det som är bra inte får samma utrymme. Särskilt inte när man är frustrerad.

Stramalj, jo, det finns ju grader av trötthet Jag är fortfarande långt ifrån de stadier jag var i när pojkarna var små. Ffa när E var runt ett och ett halvt och fortfarande aldrig sovit mer än ca 1,5h i sträck. Nu är det mer vanlig apatisk sömnbrist trötthet.

MrsFirren, här är det jag som snarkar *hrm*. Jo, jag kan förstå det och vi gjorde så ett tag att E skulle gå till pappa, men det höll inte. Dels vaknar jag ändå och dels så får han inte plats i den sängen och så lider jag av att neka honom när han kommer springande livrädd för tjuvar eller annat. Fast jag vet ju att det sista inte är ett så bra skäl...

Nr2, vad läskigt Känner du inte igen det? Är det från livmodern eller resten av magen som värken kommer? Hur mår du i övrigt? Om det gör jätteont ska du kanske ringa sjukvårdsrådgivningen? Jag tänker om det kan vara njurar eller något? Håller tummarna att det bara är ofarligt ont!

nr2, jag har tänkt på dig idag, så det var fint att höra ifrån dig. Så bra att maken skickade in dig! Och skönt att krabaten mår bra! Har du fortfarande ont?

Mosing, skönt att ha berättat! Jag berättade ju jättesent denna gång, var i v 19-20, (fast de tre allra närmaste visste lite tidigare), det var en lättnad tycker jag.

Gabi, klarade ni er utan reaktion på getmjölken? Hur går det med nätterna? Jag förstod det som att hon hade anpassat dagsömnen lite redan, det lär ju toppen. Jag tycker att lillA verkar sova ca 45 min på fm och ett pass på ca 2h på em, antingen i sträck eller uppdelat på två.

Galia, du har rätt, det är väl det jag inte gillar heller, att känna att jag kommer lite närmre gränsen.Och tack igen för omtanken! Tyvärr fungerar det inte så bra att delegera sådant till maken, han bara glömmer och skjuter på det. Jag har på olika sätt provat att överlåta vissa ansvar på honom, tex service på bilen, jag lät först bli att påminna det första året, sedan påminde jag några gånger och sedan la jag fram numret men till slut fick jag ringa ändå, det hade då gått två år! Jag hade eg bestämt mig för att verkligen överlåta ansvaret, men sedan fick vi anmärkning på besiktningen så då var jag tvungen.Tyvärr tycker jag att det blir enklare att göra sådant själv än att känna mig tjatig eller irritera mig på att det inte händer. Han är liksom bara så, det är inte utstuderat, även om jag ibland får för mig det. Det som blir särskilt irriterande (och lite märkligt) är att han är så sjukt effektiv på jobbet och har koll på varenda dead-line och har extremt många projekt på en gång som han alltid ror iland med bravur. Han är omtalad för sin kapacitet. Den lösning som brukat funka fram till lillA kom är att jag är motor och drar igång saker så att vi gör dem tillsammans på helgen. Det brukar funka bra, för då kompletterar vi varandra bra och blir effektiva (även om jag kan tycka att det är tråkigt att i princip alltid vara motorn). Så ska jag vara konstruktiv så är det inte så länge kvar tills hon börjar sova mer regelbundet på dagarna och man kan hinna lite mer på helgen.  

Elsis, så jobbigt att E är så dålig när du är själv med dem! Och så oerhört omtänksamt av A  Vilket underbart barn! Hoppas att E snabbt blir bättre. Kanske kunde vi testa att maken tar en madrass och lägger sig inne hos E några dagar i veckan. Det skulle kunna vara en variant.

Idag fick jag sovmorgon, dels sov E för ovanlighetsskull till 6.50 och sedan smög han och maken ner och lillA slog till med att sova från det ända till 10.20, med bara ett ätavbrott. Och så försökte jag att inte gräma mig över att ha suttit i soffan med lillA fram till dagishämtning utan tog med barnen till graven och plockade bort julsakerna som stått på min att göralista länge nu.Några timmar extra sömn gör susen   

MrsFirren, ja precis så, maken har väldigt tålamod och engagemang när han väl gör något, men det går inte fort. Han kan börja i badrummet och när jag en timme senare har dammsugit överallt och tagit andra badrummet har han kanske fixat handfat spegel och putsat utsidor på skåp. Men golv dusch och toa är kvar. Då tycker han vi varit jätteduktiga och förtjänar en fikapaus som oftast innebär att vi sedan inte hinner något mer (för det ska fixas lunch, eller handlas eller jobbas). Han är jättenöjd och jag missnöjd Det verkar väl ofta vara så att kvinnan är projektledare i familjer. Man kanske skulle läsa den där boken.

Mosing, tack för tips! jag tror att han börjar förstå att det är ett normaltillstånd. Det vi blivit bättre på är att planera in hans åtaganden som innebär resor eller stora uppdrag. Då vet jag vad jag kan vänta mig lite mer. Det går ofta bra när han väl är borta, men att det går mkt tid veckan före och även efter, har varit jobbigare, nu har jag lärt mig det.

LillAs pricktest visade inget, så det verkar ju bra. Vi skulle nu prova med mjölk och ägg en sak i taget. Jag åt ett ägg till lunch och det var nog inget vidare. Hon har haft ont i magen och sparkat och fäktat med armar och ben sedan dess. svårt att komma till ro och vaknar av vad som verkar vara magknip. Men det kan ju vara något annat. Med E har jag för mig att det inte syntes med pricktest när han var så liten, det syntes bara med lapptest. Eller om något gav utslag men inte allt. Frågan är om jag ska fortsätta imorgon eller vänta någon vecka...

Asap, håller helt med om att det är bättre med tomt rum. När vi väl har fint på ytan i några rum kan jag hålla det fint. Men så faller det om jag inte orkar upprätthålla av någon anledning och när det väl börjar förfalla orkar jag inte anstränga mig alls längre, då är det kört. Intressant med din man "bara köra igång" Jag önskar så att jag hade lite av det själv, *drömmer*.

Mosing, Ja, det är nog det bästa eg! när vi flyttade hit för 3,5 år sedan tvingade maken mig att kasta massor. Jag hade också en tanke om att vi skulle planera förvaring jättenoga så att varje sak har sin plats, men tyvärr blev det lite för stressigt. Men hu för att flytta nu när hela insidan är renoverad och även nästan hela utsidan :-0