Det låter som en bra bok juni och knase!
Här är det dock än så länge noll avundsjuka eller konflikter pga Elsa. Ida och Gustav är ju osams en del och det retas och protesteras högljutt, men båda storbarnen är så fantastiskt ömsinta och goa med E, klappar och pussar på henne när de får chansen.
Gustav satt bara och tittade på henne ett tag i dag, och så sade han: "Mamma, titta på lilla Elsa. Hon är så fin och vacker! Och du är också fin och vacker, mamma." 
Cissi - Imponerande 90-åring!
Min farmor är 85 och lite tvärtom. Visserligen pigg och rolig att vara med, aktiv till tusen. Men hennes mantra är "vore jag 10 år yngre så skulle jag..." (hjälpa till och vara barnvakt/lära mig engelska/köpa dator). Enligt min mamma har hon sagt så ända sedan de först träffades och då var farmor i 40-årsåldern. 
Förstår känslan med din pappa, min farfar var otroligt barnkär men dog sorgligt nog bara ett par månader innan första barnbarnsbarnet kom och nu finns det 5 st! Man hade önskat att de fått träffas. 
Jag och min syster har aldrig bråkat fysiskt. Visst kunde vi reta gallfeber på varandra, men slogs gjorde vi aldrig.
Hos I och G kan det förekomma en del knuffar och drag i kläder, men de gör aldrig varandra illa "på riktigt" som tur är. Men de är väldigt verbala båda två och kan diskutera, skrika och vara arga på varandra. Låter illa, jag skulle önska att de inte skrek på varandra, men hellre det än slagsmål..
Knase - Men så är det, alla saker blir högintressanta så fort den andre har dem. Spelar ingen roll vad det är och de blir också ointressanta lika fort, det räcker med att saken blir ledig och tillgänglig så är den trist.
Nån som minns hur länge avslaget håller på ungefär? 
*badsugen*
Äsch, så många veckor med avslag säger ni? Det har ju bara gått 3 v. än så länge, undrar om det hinner bli något dopp i böljan denna sommar då?
Annars känner jag ingenting längre av att jag fött barn för tre veckor sedan. Svanskotan gjorde ont bra länge, men nu känns den inte mer. Känner mig ungefär som vanligt igen, fast det var så länge sedan det var som vanligt (innan jag blev gravid) att jag knappt kommer ihåg vad "vanligt" är. Men jag tror att det är så här. 
Skönt att vara tillbaka i matchen igen.
Imorgon vägning på bvc igen.
Elsa väger nu 4770g, upp drygt 100 på en vecka, vilket är den takt de "ska" öka med enligt sköterskan. Hon är alltså fortfarande inte uppe på födelsevikt trots att hon är 3½ vecka gammal nu, men det säger de iaf inget om, vi får godkänt i betyg. Skönt!
Pysslig - Kul att se dig!
Ujj, jag hade nog inte godkänt att maken skulle åka iväg själv redan, det räcker med att han (som idag) åker till sjutbanan en halv dag. Det går finfint att vara själv med alla tre några timmar, men jag är glad att jag inte är själv med dem hela tiden. Middagar och nattningar etc. blir så mycket lättare när man är två som delar på jobbet.
Det är samma sak här också med pussar och kramar och nappinsättning. Fast här är det ju två storasyskon som håller på, och tex då den ena gett E nappen så måste ju den andra också göra det för att det ska vara rättvist. Och det är inte alltid E hunnit spotta ut nappen mellan, ni förstår ju själva hur storasyskonen måste göra då: först tar man ut nappen med ett lätt ryck, "plopp" och så direkt in med den igen. 
Som småsyskon får man lov att härdas..
Fiolina - Inga konstiga tankar alls, låter som normala gravidfunderingar. Det känns obegripligt att man kan få ett barn som är olikt det man redan har, men som ändå kan vara lika bra. Men när de sedan är ute är det ju uppenbart att det är just så, och man njuter av att hitta både olikheter och likheter syskonen emellan.
..det är förstås skjutbanan han åker till.
Fiji - Mysigt med ul! Usch, vad mycket krämpor du har. Ta det lugnt och vila så mycket det går! Men det är ju med gravidkrämporna som med onda bröst, svettningar och avslag efteråt - klart värt det! Och efter några veckor kan man få känna sig fräsch igen, åtminstone direkt efter dusch.
Pysslig - Usch, vilken natt! Skönt att du fick ta igen lite förlorad sömn under dagen istället.
Fio - Jag hade denna gång inte någon känsla för vilket kön bebisen hade förrän det var bara några veckor kvar, då kände jag att det nog var en tjej. Och det var det ju! Vet inte hur det kommer sig att jag kände det på mig då, hade inte haft en aning under de första 36-37 veckorna av grav.
Även jag har bitit sönder ett glas som liten. Men jag minns det som att det bara var en bit som lossnade, inga småbitar att spåra upp efteråt.