juni - Äsch, jag orkar inte hålla på och laborera, tror inte ngt hjälper på den här lilla. Ananas åt jag redan förra veckan, det gjorde då ingen nytta...
Det enda jag skulle kunna tänka mig att testa är det där med champagne, men halsbrännan gör att inte ens det känns lockande. Bara less nu.
Tack för påhejningar - jodå, hon kom kl 9.25 imorse. Och nu är vi hemma med henne, väntar på syskonen som ska levereras av mormor lite senare ikväll.
Den här gången var det en kontrollerad inresa, inte brådis som med Gustav.
Lite sammandragningar i går kväll, vaknade till runt 3 inatt och hade lite molvärk. Det fortsatte när jag klev upp så jag förberedde maken på att vi skulle åka in, men vi tog frukost och kaffe först. Ringde förlossningen strax före sju och förberedde dem också på att jag tänkte komma in.
Lite knökigt i morgontrafiken så det tog en halvtimme att komma in, vi var väl där strax före 8. Gjorde CTG i ngn halvtimme, täta värkar men inte så onda, jag låg och läste en bok under tiden. Precis när CTGt var klart kände jag att det blev lite blött - nu gick nog vattnet?! Iom det tog värkarna i och gjorde ondare och vi fick komma till förlossningssal. Och väl där började det trycka på som bara den, och som sagt 9.25 var det klart.
Stor tjej på 4900 g och 54 cm, hon letade sig fram till bröstet och började suga medan jag låg och blev sydd ett par stygn - van att få mycket "mat", så nu är jag instruerad att amma massor massor så att hon inte ska tappa för mycket vikt och ork. Hon sover nu i bilstolen där hon somnade på vägen hem, ska snart väcka och amma.
Supersöt och vi är alla lite trötta, men förstås mycket glada.
Tack för grattis!
Ela - Jo, jag är sjukt nöjd med att slippa tacka ambulanspersonalen, att vi åkte in i precis rättan tid så att jag slapp sitta i bilen med jätteont, eller att det varit panikbråttom.
Även denna tjej kom i vidöppen bjudning, precis som Ida. Så det var väl tack vare det som det inte gick lika fort som med Gustav, det får jag vara tacksam för.
Ellie - Grattis till lillebror! Så jobbigt ni har haft det, hoppas krafterna kommer tillbaka snabbt.
Knase - Om allt är bra så får man åka hem efter tidigast 6 timmar. Dvs, istället för att flytta till BB så åker man hem direkt från förlossningen. Vi kände att vi ville det, längtade efter de andra barnen och den egna sängen.
En anledning till att behöva stanna ett dygn var egentligen hennes storlek, med så stora barn vill de verkligen se att amningen kommer igång ordentligt. Men det bedöms från fall till fall, och hon kom igång bra att äta så det blev ok från barnläkaren.
Sedan har vi nu "BB på väg" som ringer varje dag och kollar att allt är bra, de frågar om mat och sömn och kiss och bajs osv. och kommer även att göra ett hembesök för att titta på ev. gulhet och göra PKUtestet. På onsdag ska vi tillbaka för återbesök hos barnläkaren för hörseltest mm. och det är såhär det har fungerat med de andra barnen också, även om vi då stannat längre (två dygn med Ida och ett med Gustav).
Jag vet inte hur man gör på andra ställen, men så här är det i Uppsala iaf.
Hej, hoppas ni ursäktar att jag inte läser och kommenterar så mycket. Skummat lite bara...
Mannen och storbarnen har just gått över till grannen en sväng, så nu råder lugnet här hemma. Jag dricker en kopp kaffe och väntar på att E ska vakna och vara hungrig.
Hon har fattat instruktionerna vi fick om att väcka och mata var tredje timme, för hon vaknar som en klocka och säger till när det är dags. Hon har på mindre än två dygn sett till så att det är ordentlig sprutt i brösten, tidigt imorse var hon tvungen att släppa taget och hosta och andas, det kom så mycket att hon kiknade. Lite tidigt känns det som? Minns inte att mjölken redan var här på det här viset så kort efter de andra förlossningarna.
BB på väg var här och skulle göra PKU, men lilla tösen ville inte släppa ifrån sig något blod - de får snällt komma tillbaka imorgon och testa igen. Tydligen är blodet så tjockt i början, och kärlen drar ihop sig, så det kan vara svårt. Hon sade iaf inte pip genom hela proceduren, trots att bm testade att sticka två gånger. Lilla E bara sov sig igenom det hela, mätt och nöjd.
Det känns som att livet så smått börjar återgå till det normala (fast med en stor skillnad då förstås!), jag börjar komma igång. Har ont som sjutton i svanskotan vilket gör mig lite orörlig och inte så bra hjälp med storbarnen, men det ger sig nog snart. Annars har jag idag orkat komma igång och plocka och fixa lite här hemma, inte bara sitta och ligga som jag gjorde igår. Skönt!
På tal om frisör så var G och klippte sig med mormor och morfar för någon vecka sedan - Han har en enormt tjock kalufs och har lidit sig igenom värmeböljan med svettiga tofsar som stack ur cykelhjälmen. Så det var välbehövligt, skönt att det blev gjort. Men han är inte heller över sig förtjust i frisören, vi har också haft honom ålandes i knät ett antal gånger. Men med det håret skulle jag inte kunna klippa honom hemma, de brukar måsta ta med sax innan det går att köra med maskinen och det känns på tok för avancerat för mig att fixa. Men annars kanske Cissis syrra gör hembesök? 
juni - Va, nej. Inte igen! Kan de inte göra gips som håller någon gång?
Jag läser om era barns tänder och det är komplett blankt i mitt huvud. Jag har ingen aning om när Ida och Gustav fick sina! 
Tur man har skrivit upp det i deras böcker.. Men jag har nog för mig att de var rätt tidiga, iaf jämfört med de jämngamla kusinerna vill jag minnas.
Ela - Ja, man kan inte annat än önska dig några sådana sovpass - hoppas de kommer snart!
Svanskotan gör fortsatt ont, men jag börjar ändå känna mig bättre. Eftervärkarna har minskat, de var som jobbigast natten till igår. Nu väntar jag väl på att brösten ska vänja sig så att amningen kan få bli smärfri också, det är ju inte precis någon sagolik njutning de första dagarna. 
Ellie - Jag hade ont efter Ida också, det gav sig efter någon vecka. Jag har brutit svanskotan en gång som 12åring då jag halkade och slog i den, efter det får jag ont ibland, tex som gravid eller nyförlöst. Jag tror inte det är något farligt, den är väl bara inte som den ska riktigt.
Jobbigt med trots, hoppas dagis gör honom gott idag.
juni - Se till att det sitter kvar nu då! Snart är väl de där två veckorna med gips avklarade, om än med nytt varannan dag?
Jippi, nu äntligen vaknar Elsa, som jag har väntat!
Fio - Jag minns inga eftervärkar från första förlossningen heller, men jag hade desto mer andra gången. Den här gången har det varit ungefär lika som efter G, inte värre. Det är mest som ordentligt mensont, och det kommer speciellt under amning. Personalen på BB och förlossning säger att man kan ta värktabletter mot det, men det har inte jag gjort, så ont gör det inte. Det är ingen ihållande smärta, utan kommer just som värkar i vågor. Och nu tror jag livmodern mer eller mindre är ihopdragen, för nu känner jag dem inte längre.
Eva - Kan bara hålla med övriga om att det är lindrigare som omföderska. Efter G var jag ruskigt opåverkad av att ha genomgått förlossning, kände knappt någonting. Den här gången påminnner lite mer om första, säkert för att lilltjejen var så stor och för att hon kom med ansiktet upp istället för som man ska. Men det är ändå stor skillnad mot första förlossningen, då minns jag att jag intog vår bröllopsdagsmiddag stående på knä för att jag ännu inte kunde sitta på en köksstol, och bröllopsdagen är 5 dagar efter Idas födelsedag.
Den här gången sitter jag i stort sett obehindrat redan sedan i söndags, två dagar efter förlossning.
Brösten är lite skinnflådda, särskilt efter en hel natt med maratonamning inatt, men jag är med och smörjer och smörjer med Bepanthen efter varje amning, så det är uthärdligt också.
Den största skillnaden är nog att man vet så mycket mer än första gången - man vet att det onda kommer gå över, man är snabbare på att läsa bebisens signaler eftersom man gjort det förr osv.
På något sjukt sätt kan jag nu också njuta av att inte ha fått somna för natten fast klockan är 3 och sitta där med onda bröst, bara för att jag vet att det är sista gången för mig. Jag kommer aldrig mer ha en fyradagarsbebis att ta hand om, så det gäller att ta in varje sekund av det.
Knase - Självklart får man välja om man vill stanna, de skickar inte hem någon som inte vill. Vi fick frågan och kände att vi nog ville hem, men det var verkligen ingen påverkan åt ena eller andra hållet. Sedan beror det ju också på vilken tid på dygnet man föder, man måste ju hinna med att träffa barnläkaren innan man får åka hem, så tidigast 6 timmar är det som gäller.