30+ som väntar/har fått syskon, del 8

Juni: nu ska du få ett knasigt råd av mig: Singla slant! Inte dför att du ska låta slumpen avgöra utan för att man får en tydlig magkänsla om slanten visade rätt eller fel.

Pregga: Nu har du snart bebis här tror jag, det är ju tydliga tecken på att det är ngt på gång som du beskriver! *peppar*

Pregga: Låter som om att bebisen arbetar sig utåt iaf. Har du varit inne på förlossningen ngt inatt/idag?

Mandra: Dricka kaffe?

Tilda: Grattis!

Ela: Förstår att det känns som en jätteseger för er med de sovande barnen!

Tack för välkomst-hälsningarna!

juni: Det har funkat riktigt bra med maken. Verkar som han förstått allvaret i det hela. Men jag kommer nog alltid vara orolig när det är alkohol inblandat. Man kan liksom aldrig slappna av utan beter sig som en hök

Milla: Vad härligt att det funkar så bar med förskolan! Känns förhoppningsfullt att höra inför Idas start den 23/8

pregga: Låter som det är en bebis på G! Hoppas allt går bra. Du får be gubben din massera dig!

Ego: Nu har jag legat i soffan med isblock mellan benen. Blir intressant att se vad BM säger när jag ska dit imorgon. Har fått tips om stödstrumpbyxor, hur varmt borde inte det vara mitt i sommaren?! Bah!!

Pregga: Dottern funkar säkert lika bra Skönt att få lite massage iaf. Hoppas det drar igång snart. Jobbigt att gå och vänta...

Hm, kanske dags att presentera mig själv lite mer, jag är en mamma till världens goaste 11 åring, å själv är jag 32 år å väntar nu på prinsens nedkomst. Min man (x) å jag har kämpat i 2,5 år för den lille vi nu änteligen väntar...det var mkt tårar innan å en stor sorg bakom ett x i jan 09.
Vi har levt ganskla så hm...turbulent?! i vår relation då han har en annan kvinnosyn, å jag kan inte ta det. till viss del, men inte hela vägen. Vi gick isär efter en resa till london förra året, mkt pga hans syster.
Hon å jag kommer inte överrens alls....såå han lämnade mig å barnen pga syrran sin.
så jag är ensamstående men oerhört lycklig för mina mirakel å jag ser mig själv som välsignad :)

det har varit mkt funderingar på om jag ska låta han vara med på fl eller inte, men har beslutat mig för att låta han vara med. han har hållt sig bort i stort sett hela graviditeten, så jag har inte fått hjälp med ngt alls.
Men det har åxå visat mig att jag klarar mig själv å det har stärkt mig så otroligt mkt.
När det varit mkt att handla osv så har min dotter eller goda vänner hjälpt mig, likaså med tung tvätt, svullna fötter osv...som sagt, min dotter....finner inte ord. Hon har gjort så otroligt mkt för att hon e rädd om sin lillebror i magen, iblans så sköljs jag över med dåligt samveta för att hon tar på sig för mkt....samtidigt som jag e så tacksam.

såå lite bakgrund om mig...

Pregga: Oj, förlåt - hade missat detta!  
Låter tufft att vara "ensam" i graviditeten, även om jag inte tycker min man är så förstående alla gånger så gör han ju ändå sitt bästa. Vad skönt att du ändå får hjälp från nära och kära med sånt som man inte klarar av när situationen är som den är. Låter som du har en jätteduktig dotter som hjälper dig ordentligt. Tycker inte du ska känna dåligt samvete mot din dotter.
Kram på dig!