Jag skrev här ovan att jag var säker på att jag fått missfall, eftersom jag blödde så pass mycket. Men så slutade blödningarna och illamåendet satte fart och brösten blev allt mer spända. Jag började bli mer och mer säker på att det ändå fanns nåt kvar där inne.
Så i fredags var vi på koll. När Margareta kollade livmodern ni vet så där i profil, så att man tydligt ser slemhinnan.. så var där tomt. Jag tänkte att det inte var möjligt. Men så kikade hon vidare och där, i ena hörnet av livmodern, hittade hon ett litet frö med pickande hjärta.
Men frön ska inte fästa där i hörnet. Så vi blev vidareskickade till Sahlgrenska för koll hos ett proffs.
Jag har inga äggledare kvar, så jag har liksom tänkt att det inte kan bli utomkvedshavandeskap för min del. Men det här är så nära det man kan komma. Snarare värre. För jo, det lilla fröet har satt sig så långt ut i gången ut till där äggledaren på höger sida suttit som det kan komma. Och växer det där så blir det livsfarligt för mig. Så det måste bort. Jag har att välja mellan att det opereras bort eller att de går in via slidan och sprutar in något i fröet så att det dör och kommer ut.
Jag kan inte greppa det här. Hur är det möjligt? Det är vårt SJUNDE syskonförsök. Ingen av de tidigare sex gångerna har lyckats. Och så, äntligen, funkar det! Och då fäster det på fel ställe så att det måste bort. Vad är oddsen? Och alla dessa jävla gravidsymptom. Jag känner i hela mig att det är ett litet frö som bor där inne. Symptomen som tills i fredags morse gjorde mig så glad och hoppfull. Nu gör illamåendet att jag mår ännu mer illa. Mår illa av att tänka på hela det här. Det känns så overkligt.
:(