30+ med upprepade ma/mf som kämpar med första barnet del 3

Jemema: *andas ut*  Vet inte vad jag ska skylla på att jag tar åt mig. Tror inte att mina rationella tankar är där dom borde vara. Jag ber om ursäkt om jag gjorde ett "påhopp" mot dig Ärligt talat så mår jag skit. Det var ju inte såhär det skulle vara
Man har så stora inbillningar om hur en graviditet ska vara och när den inte är på ett visst sätt blir man förtvivlad. Och när man skriver på internet så blir det lätt misstolkat, det finns ju inget ansikte att läsa av Förlåt mig tjejen! ♥ Kram ♥

TT: Jag tycker om er så jäkla mycket härinne och jag vill inte såra er genom att prata om graviditeter. Det enda jag kan lova är att göra ett försök att inte hålla inne med allt Och självklart vill jag dela med mig av allt till er alla, men jag vill inte orsaka osämja, och jag vill definitivt inte att någon blir sårad...

Tjejer, jag är så ledsen
Har ju tyckt att mina symtom försvann i mitten på veckan, och blev lite orolig.
Alla säger ju att det är normalt, men min magkänsla sa något annat.
Nu ville jag testa igen med ett CB digital veckoindikator, för att se om jag flyttats fram en vecka....
Så står det EJ GRAVID idag!!!!!
Har då pyret dött direkt efter pluss 20/2, och jag har känt mig gravid pga progesteronet???
Mensen uteblir ju pga progesteronet?
Jag bara gråter, det är så jävla orättvist att man ska få 5 missfall!!!!

Stor kram till dig Snigelkatt. Det finns såklart inga ord som kan trösta, men du ska veta att vi finns här om du vill ösa ur dig. *kramar om*

snigelkatt, det är fruktansvärt... Mitt första mf var likadant, jag tog progesteron och trodde jag var gravid. När jag kom till första vul fanns inte minsta tecken på graviditet och testet var negativt Tusen kramar till dig!

Snigelkatt: nej, vad tråkigt! Saknar ord och kan egentligen bara skicka en riktigt riiktigt stor kram. Prata av dig hur mycket du vill här hos oss!

Om den andra debatten som pågår här, så vill jag säga att det nog inte är så konstigt att vi har lite olika åsikter om vad man tycker är ok eller inte. Jag står fast vid vad jag sa, dvs att det är helt ok för mig att ni skriver om det som hör graviditeter till också. För mig är nog det viktigaste att ni inte försvinner, för jag får så mycket stöd här som jag absolut inte kan få i "riktiga livet".  Jag är för evigt tacksam att ni finns! 

NN, har du testat idag?

Jemema: ja, det har jag och det var negativt. Det känns nästan skönt, för jag visste det innerst inne. Har gått och inbillat mig en massa symtom och kännt efter hela tiden. MEN det jag ju VET (men alltid tycks glömma) är att jag inte behövt känna efter vid mina två graviditeter. Symtomen har varit så starka att det inte funnits nåt tvivel. Man blir allt bra galen av det här....

NN, tråkigt med minus Men det är ju tidigt, så det kanske finns hopp ändå! Fortsätter hålla tummarna

snigelkatt: Jag är så ledsen för din skull Jag visste faktiskt inte att progesteron höll borta mensen så det var nytt för mig. Oavsett vad som skrivs eller sägs så underlättar inte det smärtan för dig, men vi finns här för att trösta dig, stötta dig och hjälpa dig på alla sätt vi kan. ♥ Stora kramar ♥

Snigel: Vet inte vad jag ska skriva KRAM

Vad bra att det är ok att skriva om hur man känner och mår. Jemena, jag vill på intet sätt klaga över att vara gravid, om det går bra så kommer jag att njuta av fulla drag. Men när oron är så stor att man knappt kan existera samtidigt som man mår skit rent ut sagt så blir allt bara jobbigt.

Jag nojjar mig som attans att Liten ska ha dött. När jag vaknar på natten eller morgonen så har jag inga som helst symtom och då kommer tankarna. Jag vet att symtomen ska börja avta nu men fasen vad rädd man blir. Har inga direkta känningar från magen som molvärk och så, har inte haft det alls. Men jag känner ju att det är svullet där inne när jag ligger på mage. En kompis rinde och berättade att en annan kompis ska ha barn en vecka innan oss och jag fick genast ångest. Tänkte direkt att jaha ytterligare en som man inte kan träffa sen då. Jag har delat in mitt liv i före och efter den 5/3. Det är hemskt att inte kunna glädjas åt sin graviditet eller se fram emot UL. Jag blir så avundsjuk på alla som tar sina graviditeter som självklara och längtar efter UL och hjärtljud. Jag har istället ren ångest över det. Helst skulle jag vilja gräva ner mig och förtränga allt som har med bebis att göra. Men egentligen har jag väl inget att oroa mig för, för på dagarna finns symtomen där, jag har inga blödningar och jag slocknar vid halv 9 på kvällarna. Så nu har jag varit jäkligt ego.