EPT (Extremely Pre Term/Extremt mycket för tidigt född) Tråd 17

Jo visst är det brist på kunskap... men blir ändå ledsen när det känns som om ingen kan lyssna utan att ge en kommentar som man bara blir helt stum av.
Det är ju svårt att prata med någon när de flesta jag försökt prata med inte ens försöker förstå utan bara ska säga "var glad och glöm allt!" :/

sandra: Tycker verkligen du ska gå och prata med någon. Jag har börjat gå hos psykolog och en del behöver få gå igenom allt som hänt för att kunna lämna det bakom sig. Lämna det bakom sig är också ett dumt uttryck för det har hänt dig och du kommer säkert att tänka på den tiden som varit länge framöver, konstigt vore det annars, det är ju en fruktansvärt omtumlande period. Men man har mycket skuldkänslor, förvirring och aggretion därför kan det vara skönt att få förlåta sig själv, gå igenom vad som hänt och få ro i tankarna.
Förlåt nu blev det mycket hobbypsykologi..

Jag har verkligen lärt mig vilka som är mina närmaste vänner under denna perioden

Kramar

I min kommun har det ett "mammatest" som är frågor och så finns det 4 olika svar man får kryssa i. Det visade sig att jag mådde rätt dålig så jag pratade med min Bvc sköterska om detta. Vi ska prata nu på Torsdag igen och se vad vi ska göra åt saken. Det kändes skönt att få göra detta testet då jag har svårt att bara säga att jag mår dåligt. Det blev liksom en genväg till det jag ville prata om.

Jag har också lärt mig mycket om vilka jag ska lita på..

Kraaam!!!!

Det hade de hos oss också när Edvin föddes (jag hann ju aldrig komma så långt med Eira) och där var det säkert 10-12 frågor. Frågorna fångade upp mina jobbiga känslor eftersom jag försökte svara så ärligt som möjligt på dem. Det verkar du också ha gjort, BRA GJORT SANDRA. Fortsätt att "utnyttja" BVC-sköterskan för att få må bra till slut! Skriv ner på papper själv om du fortfarande inte kan uttala det högt. Då kan du bara visa fram det du skrivit om det stockar sig i halsen när ni ska prata.
De flesta här i tråden har varit med om att få samma reaktioner som du efteråt. När det gått en tid så förväntas man som mamma att "må bra" eftersom barnet/barnen gör det... INGEN som inte varit med om det själv KAN förstå. Vänner kan ha omtanke och medkänsla, en del kan vara oförstående, en del kan tycka synd om en. Men det är oftast inte det man behöver för att komma vidare själv. En professionell hjälp kan oftast behövas. De kan hantera dina känslor på ett helt neutralt sätt, ens vänner och bekanta har alltid en massa egna känslor för situationen som kan bli ett hinder när man ska samtala med varandra.
Apropå att en annan mamma sagt att hon också varit rädd att hennes barn skulle dö i plötslig spädbarnsdöd, så KAN de inte förstå helt enkelt. De har aldrig haft en verklig risk att deras barn riskerade att dö, det har vi. Vår rädsla baseras inte på en allmän känsla, det har varit VERKLIGHET för oss. Såklart att det sätter djupa spår i oss!
Nej, jag blir bara upprörd om jag fortsätter att skriva just nu. Ni vet att jag kan hålla på och skriva i evigheter...
Sandra; bra kämpat! Du kommer att orka vidare, för du är värd att må bra. Du har underbara barn, men DU måste få må bra också! Usch, jag svamlar nu, men du fattar?!

Livsglädjen, du är fantastisk som orkar få oss andra att må bättre när du själv har det så jobbigt. Du är en härlig människa som verkligen berikar den här tråden.

Hur går det för dig? Orkar du med vardagen? Är du också en sådan som håller dig uppe bara med ren viljekraft?

Sandra, ibland önskar man nästan att omgivningen fick genomgå vad man själv genomgått bara för att dom ska kunna ha förståelse för att man faktiskt kan må rent förjävligt av det lång tid efteråt! Min dotter blir 3år om drygt 1månad, och jag kan ärligt säga att jag fortfarande mår skit över vad som hände vid hennes födsel, och har fortfarande svårt att prata "live" om det. Hade jättemycket ångest över allt kring hennes födsel nu vid den sista graviditeten och fick höra "konstant" av barnmorskan att jag måste släppa det och gå vidare osv osv... Vilket är väldigt lätt för en utomstående att säga. Men det är inte så lätt att bara släppa och gå vidare. Man måste låta det få ta tid att smälta, man FÅR tillåta sig att må skit över det även om allt i slutändan slutat lyckligt. Rättare sagt, man måste tillåta sig att må skit en stund över det, gråta och tycka synd om sig själv lite. Bara man försöker rycka upp sig inom kort igen, även om det är jobbigt.

Trolltoka - grattis till lilla Hugo!!

Tack så mycket för erat stöd. Jag visste att jag skulle kunna "klaga" av mig här och att ni alla skulle förstå. Trodde inte det skulle kunna hjälpa en så mycket att prata med andra på internet men det har visat sig vara helt fel!  

Tack så mycket Fast så liten vet jag väl inte om jag tycker han är! Det hjälper faktiskt mer än vad man tror

Hej jag hänger på här,

vår lilla grabb föddes den 30/1 i vecka 27+3 så det är skönt att veta att det är fler som är och har varit i samma sits som en själv.

Lilleman var 1163 gram tung och 37,5 cm lång när han föddes och har inte haft några komplikationer alls än så länge( inte för att vi förväntar oss några heller) Han har andats på bra själv och behöver bara lite stöd av CPAP just nu. Han ska ju inte behöva överanstränga sig det lilla livet=)