Vilka fysiska symtom på stress/ångest har ni haft ?

Låg precis med hjärtklappning när jag snubblade över denna tråd. Jag har: Hjärtklappningar, yrsel, tunnelseende, extra hjärtslag( hjärtat liksom studsar till orytmiskt) , gnisslar tänder i sömnen, ont i nacke, värk i muskler så som armar och ben vid stark stress, stressutslag i hela ansiktet, lufthunger, svimmar. Har det senaste året gått i KBT efter min utmattnings depression och lärt mig hantera och inte vara rädd för ångesten MEN det största problemet är mina utslag som blossar upp vid en attack. Ser ut som jag får en allergisk reaktion med stora röda partier i ansiktet. Har jag hjärtklappning i kön på Ica så är det ju ingen som direkt märker det men dessa utslag märker minsann folk. Har till och med varit med om att folk kommer fram och frågar om jag är ok! Finns det någon annan med ngt liknande?

Jag kan ligga på soffan en hel dag och bara ta det lungt och inte stressa, men ändå får jag ångest för när jag väl ligger och tar det lugnt så tänker jag typ att " nä men jag hinner ta diskmaskinen i pausen, jag hinner ta tvätten, jag ska bara... åh jag måste städa tvättstugan! Åh julklapparna ska slås in... Sånt ligger jag och tänker på.. inte konstigt att jag är stressad!

Magont
Huvudvärk
Yrsel
Tinnitus för andra gången - Inte helt bra än då jag inte har haft tid att coola ner tillräckligt länge
Äter dåligt
Blod i avföring
Depressionssymptom/Depression
Trött - Orkar inget
Kräkreflexer
Tvångsproblematik
Känslokallhet
Irritation
Perioder av ingen sexlust alls och perioder av översexualitet

Träffade en kurator för ett par år sedan men dem var så fokuserade på att få en bra för att kunna fortsätta jobba. När dem inte såg någon risk för att man skulle bli sjukskrivning så var allt frid o fröjd och så var det bra så. Att lösa mer saker var inte intressant med skattemedel.

Har träffat flera psykologer på egen hand men de löser en bit men tycker inte att någon egentligen löser roten till det. Vet inte om jag inte vete själva roten till det eller vi aldrig har tiden/pengarna för att komma ända in på roten. Dem verkar inte tycka det är så stora problem.

Vården gör inte så mycket heller åt tinnitus problemet som kan ibland ge mig stor ångest. Nästan lärt mig leva med det men sist så försvann det. Problemet ligger i att jag får spända käkar och ont i huvudpartiet och runt käkarna. 

Varit hos sjukgymnaster m.m. men ingen som lyckas verkligen lösa det. Och vården verkar inte ta tag i det på riktigt och undersöka. 

Så nu har jag tröttnat, jag vill inte ha någon hjälp längre. Jag förtjänar nog att ha det så här.  Om jag går bort så har jag i alla fall gjort någon nytta med vad jag stressar omkring med. Förutom min sambo då henne vill jag leva  för.

Tänkte dela med mig utav en grej jag lärde mig i KBT'n för er som kanske inte har gått själva och som jag faktist har haft otrolig nytta utav. Under min utmattnings depression och när ångesten var som svårast fastnade jag ofta i tankar och känslor. Ex hade jag extremt svårt för ljud, det var som om höga ljud och stoj liksom skapade kaos i huvudet och jag inte kunde tänka klart vilket triggade ångesten. Jag fick då tippset att arbeta med förändring/acceptans. Vilket innebär att du gör ett aktivt val, antingen väljer du att förändra situationen eftersom du inte är nöjd med den eller så väljer du att acceptera situationen som den är. Det viktiga här är ju att man verkligen accepterar situationen också så man inte börjar ojja sig över det oväsen som sen äger rum. Samt verkligen gör det du kan för att förändra situationen. Jag använder mig utav det här i nästan alla "jobbiga situationer" för att inte hamna i ett tillstånd där jag inte mår bra. Härom dagen kände jag mig rejält otillräcklig och har gjort det ett bra tag, då det bara är jag som tar ansvar för dotterns skolarbete och läxor. Att acceptera situationen kändes inte som ett alternativ, då känslan jag burit med mig får mig att må dåligt. Då återstod förändring, för att förändra situationen var jag ju tvungen att ta upp en diskussion med min man om hur jag känner det och be om en förändring hos honom, att han ska ta mer ansvar för dottern. Det kan ju te sig som rätt självklart och lite larvigt att man måste tänka så här men jag ÄR och har nog alltid varit en person som liksom bara biter ihop och kör. Säkert många som känner igen sig.... Konsekvenserna utav detta blir ju att jag går runt med massa känslor som får mig att må dåligt och som faktiskt tär på mig. Jaja, hoppas det kan hjälpa någon :)