asap skrev 2010-02-25 12:14:41 följande:
Jag trodde aldrig att jag någonsin skulle kunna låta bli att vakna om barnen vaknar på natten, men nu har jag ändå kommit dit. Våra nätter är väldigt bra. Det normala är, om alla är friska, att var och en sover hela natten i egen säng. Men ungefär 1/3 av nätterna händer det att ett eller två barn vaknar till. Med Gustav brukar det funka att bara ge honom lite vatten, ge nappen och stoppa om honom så somnar han om i sin säng, men ibland måste man göra det flera gånger samma natt. Om Ida vaknar så vaknar hon en gång och vill då komma till oss där hon somnar om. Nu händer det ofta att maken berättar att han har varit uppe på natten, och jag har inte märkt någonting! Härom morgonen vaknade jag av att han irriterat väste/viskade "lägg av!" och tänkte att jag har väl inte gjort något? Då upptäckte jag att Ida låg hos oss och jag hade varken hört att hon vaknade, att maken var upp och hämtade henne eller att hon lade sig mellan oss. (Hon höll på att lägga upp ena benet på pappas mage hela tiden.) Otroligt tycker jag, som alltid har vaknat i samma sekund barnen piper till.
Säger det samma! Oftast är det när vi kommit överrens om att T ska ta natten, då sover jag bättre, med öronproppar.... men det har inte spelat någon roll innan. Då har jag vaknat av minsta pip. Vissa nätter hör jag inget, även när det är min natt. Lite läskigt nästan när man är så van! Men inatt när jag är ensam, då vet jag att jag vaknar. Konstigt hur man funkar.
