• Skehamn09

    Din älskade hund är instängd i ett brinnande hus tillsammans med en för dig okänd 6 mån flicka......

    Du kan bara rädda en....Hunden har du haft länge och älskar innerligt...

    Barnet känner du inte...du vet inte vems barn det är...Men det ser ut att vara runt 6 mån gammalt och det är en flicka.

    Vem räddar du....??

    Den du väljer bort brinner inne....Finns inga möjligheter att rädda båda...EN DÖR!
    Inga hjälteinsatser i världen hindrar det...

    Jag hade räddat barnet utan att tveka...Skulle aldrig kunna leva med mig själv efter att ha bidragit till en bebis död.

  • Svar på tråden Din älskade hund är instängd i ett brinnande hus tillsammans med en för dig okänd 6 mån flicka......
  • lollisen

    För din egen skull hoppas jag bara inte att det är så att du förträger din sorg och hjälper andra för att vara stark och "glömma". För obearbetad sorg kommer tillbaka.. Då med störra kraft då man byggt upp den med massa saker som inträffat..

    Menat med omtanke..


    Verkligen skrev 2009-01-01 15:23:37 följande:
    Varför inte? Nu är du lite snabb att döma. Jag har brist på empati men inte när det gäller mina nära. Mina vänner, mina syskon och min sambo är allt för mig. Jag värnar om dom. Utomstående däremot skiter jag i. Och min känslokalla sida har vart bra för mig. Båda mina föräldrar dog nyligen med ett år emellan. Jag grät inte, jag tog hand om min storasyster. Det är det som är bra med känslokallheten, jag hanterar kriser jäkligt bra.Men jag är fullt kapabel att älska. Att få ma i oktober slog hårdare på mig än nåt annat nånsin gjort.
  • Centurion
    lollisen skrev 2009-01-01 15:23:04 följande:
    Fast det är väl inte dubbelmoral? Det är inte så att barnet ligger framför näsan på mig och sväler ihjäl, eller hur? Att människor blir avtrubbade verkligheten är ju ett måste för att kunna känna glädje i varadgen öht, för man kan ju inte gå å fokusera på all misär i världen dagarna i enda och tänka att fyyyy vilkan dubbelmoral jag har som tänker si eller så, eller agerar såhär eller tvärtom...
    Nej men du är väl medveten om att barn dör i världen av olika anledningar. Behöver barnet ligga fram,för dina näsa för att du ska reagera? Faktum är att man skulle kunna begränsa sin levnadsstandard för att ge många många barn ett drägligare liv.
    Welcome to walk a mile in my moccasines
  • slangbella
    Verkligen skrev 2009-01-01 15:23:37 följande:
    Varför inte? Nu är du lite snabb att döma. Jag har brist på empati men inte när det gäller mina nära. Mina vänner, mina syskon och min sambo är allt för mig. Jag värnar om dom. Utomstående däremot skiter jag i. Och min känslokalla sida har vart bra för mig. Båda mina föräldrar dog nyligen med ett år emellan. Jag grät inte, jag tog hand om min storasyster. Det är det som är bra med känslokallheten, jag hanterar kriser jäkligt bra.Men jag är fullt kapabel att älska. Att få ma i oktober slog hårdare på mig än nåt annat nånsin gjort.
    Tycker det låter otroligt hårt och hemskt att inte gråta när anhöriga dör Känner verkligen empati för dig.
    ♥ (¯`°?.¸ ♥ AXEL 081012 ♥¸.?°´¯) ♥
  • Verkligen
    lollisen skrev 2009-01-01 15:25:49 följande:
    För din egen skull hoppas jag bara inte att det är så att du förträger din sorg och hjälper andra för att vara stark och "glömma". För obearbetad sorg kommer tillbaka.. Då med störra kraft då man byggt upp den med massa saker som inträffat.. Menat med omtanke..
    Nej nej, ingen fara med det. Jag behöver bara inte sörja. Jag klarar mig ändå..=)
    jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö
  • lollisen

    Precis det jag menade, vad har man då gjort av djuret? Då har man gjort om hunden till nått annat än just att få vara en hund... Eller hur?
    En hund är ingen människa, ingen bebis.. Men klart man kan älska dem ändå..Men är det någon so hänger med vad jag menar?


    Trolltoka skrev 2009-01-01 15:24:33 följande:
    lollisen skrev 2009-01-01 15:21:05 följande:
    Men om man ser hunden som sin bästa vän och familjemedlem? Tänk om det enda lyckoämne man har i sitt liv är just denna trofasta hund? Som för en är just ens egen enda familj och vän? Om man vänder på det hela, skulle man offra sin enda familjemedlem och vän för en okänd människa? För det finns faktiskt sånna som inte har någon annan familj än just sin hund.
  • Verkligen
    slangbella skrev 2009-01-01 15:26:22 följande:
    Tycker det låter otroligt hårt och hemskt att inte gråta när anhöriga dör Känner verkligen empati för dig.
    Men jag kan inte. Min mamma var mitt allt men ändå så kan jag inte sörja. På sistone har jag dock börjat minnas henne mycket och det är jobbigt. Men, sånt är livet och jag kan inte göra nåt åt det. Alltså bara se framåt och försöka göra nåt av mitt egna liv.
    Sorry TS att det blev lite OT.
    jag är livrädd för att leva och jag är dödsrädd för att dö
  • Centurion
    Verkligen skrev 2009-01-01 15:23:37 följande:
    Varför inte? Nu är du lite snabb att döma. Jag har brist på empati men inte när det gäller mina nära. Mina vänner, mina syskon och min sambo är allt för mig. Jag värnar om dom. Utomstående däremot skiter jag i. Och min känslokalla sida har vart bra för mig. Båda mina föräldrar dog nyligen med ett år emellan. Jag grät inte, jag tog hand om min storasyster. Det är det som är bra med känslokallheten, jag hanterar kriser jäkligt bra.Men jag är fullt kapabel att älska. Att få ma i oktober slog hårdare på mig än nåt annat nånsin gjort.
    Att hantera ett dödsfall eller flera på det sätt du beskriver anser inte jag är sunt. Dock är inte du och jag densamma men jag är rädd för att du kan få sota för det i framtiden. Jag har själv gått igenom mycket tuffa saker men jag har tagit alla smällar, hamnat på botten och sen tagit mig upp igen.
    Welcome to walk a mile in my moccasines
  • vampyria2
    Verkligen skrev 2009-01-01 15:23:37 följande:
    Varför inte? Nu är du lite snabb att döma. Jag har brist på empati men inte när det gäller mina nära. Mina vänner, mina syskon och min sambo är allt för mig. Jag värnar om dom. Utomstående däremot skiter jag i. Och min känslokalla sida har vart bra för mig. Båda mina föräldrar dog nyligen med ett år emellan. Jag grät inte, jag tog hand om min storasyster. Det är det som är bra med känslokallheten, jag hanterar kriser jäkligt bra. Men jag är fullt kapabel att älska. Att få ma i oktober slog hårdare på mig än nåt annat nånsin gjort.
    Men du bara för att du inte gråter så tar du inte saker och ting bättre, det är inte friskt att inte gråta när enns föräldrar dör då behöver man faktiskt hjälp.

    Om man inte har empati själv hur ska man då kuna lära ett barn det, är faktiskt ganska viktig egenskap.

    Att hantera en kris bra är inte att inte känna några känslor och därför inte gråta, att hantera en kris bra är om man kan känna och ändå fortsätta leva livet.
  • lollisen

    Jag kan säga såhär.. Att då jag ser misären på TV eller då någon berättar om den för mig, då gör det ont i mig.

    När jag blir påmind om hur många människor som lider varenda dag, ja då reagerar jag.

    De dagar då jag själv har en underbar dag med mina älskade, då gräver jag inte ner mig i andras misär, nej. och det är ganska normalt.

    Som skrivet, de gånger jag blir påmind eller börjar tänka på misär, då känns det i mig.


    Centurion skrev 2009-01-01 15:26:02 följande:
    Nej men du är väl medveten om att barn dör i världen av olika anledningar. Behöver barnet ligga fram,för dina näsa för att du ska reagera? Faktum är att man skulle kunna begränsa sin levnadsstandard för att ge många många barn ett drägligare liv.
Svar på tråden Din älskade hund är instängd i ett brinnande hus tillsammans med en för dig okänd 6 mån flicka......