Nu får det vara nog!!!

mammapuh;

Jag kan förstå att de känslor du har finns där ( för jag förstår ju att du har erfarenheter som spätt på dem) men jag kan inte riktigt förstå varför man rakt av utgår ifrån att det alltid är rädsla och ovilja som gör att man väljer bort ett ds-barn. Och att de skäl man har, omfattar ditt barn eller vilket barn som helst med ds.

Det känns som om man klassas som en ful, ignorant och fördomsfull människa som inte "förstår" vad man väljer bort när man läser det du skriver. Inte alla hånar eller anklagar er för att ljuga. Inte heller tror jag det är så förfärligt hemskt att få ett ds-barn. Jag har aldrig någonsin ömkat någon som fått ett ds-barn; det är ett barn som alla andra.

Men ur min synvinkel och i min livssituation så skulle jag troligen välja annorlunda än du gjorde, av egna privata och giltiga skäl. Jag tycker det är fruktansvärt att ett så intimt beslut potentiellt ska ses som en smäll i magen på alla föräldrar med ds-barn. Det ansvaret vill jag inte tvingas bära på.

Visst kan jag förstå att det finns de som väljer att göra abort om de får veta att barnet har något kromosomfel. Vi har alla olika förutsättningar i våra liv och gör därför också olika val. Men att hävda sin rätt att få säga en massa negativa saker om ett ds-barn och säga att man väljer abort för barnets skull är samtidigt ett hån mot oss föräldrar till dessa barn. Våra barn lever värdiga och bra liv och det finns många barn i vårt land som lever mycket sämre liv än vad de flesta av våra barn barn gör! Själv gjorde jag inte något aktivt val, jag var ju bara 26 år och tanken eller rädslan för ds fanns inte där! Och det är jag givetvis glad för eftersom jag kanske hade reagerat som många här i tråden skulle göra? Jag hade ju inte facit i handen då och visste alldeles för lite för att egentligen fatta ett så stort beslut som abort pga ds! Jag är själv sjuk (Fibromyalgi) och var orolig ens för att skaffa ETT barn, och nu har jag tre varav ett med downs syndrom. Allt går bara man vill men man måste inte alltid vilja (och ibland kanske det bästa för alla, är att inte vilja) Du skriver om ditt personliga beslut medans många andra här skriver mer generellt. De flesta har egentligen inte direkt anledning mer än att det kanske känns pinsamt att få ett  barn som inte lever upp till de där löjliga förväntningarna på sitt ofödda barn.  Ett barn som ses som något deffekt, ett "mongo", ett barn som ser konstigt ut, ett barn som är utvecklingstört! Men istället för att erkänna att det är ens egna stora EGO som sätts på spel så säger man att man gör det för barnets skull och det tycker jag är fegt!

Jag skulle säkert kunna förstå dina skäl till varför du skulle göra just det val du gör och jag känner viss respekt från dig vilket man inte gör från många här!

Nikki  

mammapuh;

Ja, vad säger man? Jag har aldrig varit någon anhängare av perfektionism eller snygga ytor och "välordnade" liv. Och det skulle aldrig falla mig in att negativisera barn med särskilda behov. Att det finns sådana människor är djupt tragiskt, tycker jag. Ville bara säga det.

Skönt att höra! *S* Alla duger vi, eller hur?

Kram på dig och en God Jul!

Nikki

Jag har läst att DS barn förstår efter ett tag att de inte är som alla andra, och att de gör vissa väldigt ledsna. Stämmer det?

**********Jag har läst att DS barn förstår efter ett tag att de inte är som alla andra, och att de gör vissa väldigt ledsna. Stämmer det?**************** Inte som barn men som tonåringar, men det finns mycket hjälp att få. Jag vet många personer med DS som är fult medvetna om sin DS och som har mycket bra liv med jobb egen bostad mycket att göra på fritiden. Många är också less på allt tjat om sitt handikapp och vill LEVA utan att samhället måste påminna dem hela tiden om sitt syndrom.

Ja, det är en häxjakt, på dem som inte vill behålla ett barn med ds. Inte på dem som har barn med ds, eller deras barn.

Jag hade valt att ta bort mitt barn om det visar sig att det hade DS. Jag ser inte ner på folk som inte gjorde det men tycker det är bra att man kan kolla upp sånt innan och göra abort om så vill.

Japp, det gör vi!
Kram och God Jul på dig med.

OK, intressant. Då handlar det alltså INTE om hur "självständigt" barnet kommer att vara som vuxen eller hur mycket hjälp det behöver från samhället/omgivningen. Det handlar om intellektuella funktionshinder, punkt slut.

Det finns flera fysiska handikapp som gör att man varken som barn eller vuxen kan klara allt som andra klarar på egen hand. Man kommer alltid att vara beroende av stöd på ett eller annat sätt. Hörde tex en intervju med en gravt synskadad kvinna på radion. Hon berättade om hur krångligt det kunde vara för henne att handla, fick hon inte hjälp av någon i affären eller hade någon annan person med sig gick det helt enkelt inte.

Jag hoppas ingen missförstår nu och tror att jag tycker att man ska fokusera på vad personer INTE kan, eller att jag på nåt sätt vill ställa olika funktionshinder mot varandra, för så är det absolut inte! Jag vill bara vända lite på saker och ting.

Jag jämförde också diabetes och DS tidigare och det jag ville peka på var just det som mammapuh tog upp, att som mamma till ett barn med något som andra tycker man ska leta efter och abortera för är det nog naturligt att det rör upp känslor.