Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

crex:
Jag kände mig precis som du efter förlossningen, liksom likgiltig för barnet. Det var inte alls som jag hade föreställt mig, typ så där som man ser på förlossningsfilmer att mamman ser så lycklig ut efter att barnet kommit ut.

Jag hängde inte alls med i min förlossning, och det gjorde inte personalen heller - vilket inte gjorde att jag kände mig tryggare, precis. Jag hoppas att min förlossning kommer igång när de tar cerklaget, för då är jag ju redan inne på förlossningen och personalen vet vem jag är och jag slipper stressa dit och jag kommer _inte_ att föda i hallen.
Som en igångsättning, alltså.

Kanske kan du önska den lösningen? Alltså kanske kan du få en igångsättning i samband med att cerklaget tas, elelr att du får stanna inne ett par timmar för att se vad som händer när dom tar det?

Angående glada mammorna, så tyckte jag att de flesta i den där norska förlossningsserien såg mer eller mindre utmattade ut när dom fick barnet på bröstet. Papporna såg desto lyckligare ut. Det var rätt befriande att se det tyckte jag.

tack för kommentarerna! ja visst känns det skönt att jag har bestämt mig! snitt känns som ett bra alternativ för mig detta då de med största sannolikhet ändå skulle sluta där. vägen till beslutet har varit lång o ojämn men när jag satt o skrev ner för o emot och läste i olika fördel/nackdels trådar om såväl snitt som förlossningar samt tänkte igenom allt som sagts tills nu så var valet helt plötsligt enkelt!

ang min uttänja livmoder så påverkar det inte intensiteten i värkarna när de väl kommer men livmodern orka inte följa värkarna dvs de gör ingen nytta utan finns bara där o gör ont och därför öppnar man sig inte heller som man borde.

jag är nöjd m beslutet! idag kl 13 ska aurora Bm ringa och då ska jag meddela henne beslutet och hon bollar då tillbaka till förlossningsläkaren som sätter upp en snitt tid på mig. Så jag får väl vänta ngn dag tid innan jag vet

Sådär nu - är ni alla upplagda i min adressbok - välkomna in o kika runt

kattöga o crex - min förlossning tog ju tid och slutade inte "hastig o lustigt" men det spelade ingen roll - några moderskänslor infann sig inte alls! det tog ett bra tag innan jag knöt an till mitt barn, tyckte mest att det var hennes fel att allt var så jobbigt och att min kropp gjorde så ont (hemskt men så kan det vara) så jag har inga större förhoppningar inför denna gång utan jag är mer lugnt inställd till det och låter tiden ha sin gång.

DrottGirl: låter som mina värkar. Ont så jag fick panik av dom men inget hände! Svaga och verkningslösa med andra ord. Fast kraftiga när det gällde själva smärtan om man så säger...

Ja, det är jättetråkigt att man inte kan ta till sig sitt barn. Jag kände som att bebisen var en parasit nästan så dåligt som jag mådde redan i graviditeten. Tog några vändor med bvc-psykolgoen att bearbeta detta coh jag har även gått till mvc-psykologen den hrä gången för att ajg känner såna skuldkänslor gentemot 4-åringen, hur det var när jag väntade henne och hur hemsk jag uppelver hennes förlossning!

Skönt att höra att du känner dig nöjd över ditt beslut och du verkar vara rätt trygg i det beslutet också? Spännande att höra när det är dags sen!

Kikar in och läser ikapp hur ni har det

crex:
Jo, jag ska få vara inne på fl ett tag efter att man har klippt cerklaget men jag vet inte hur länge. Min läkare har inte velat diskutera exakt hur vi ska göra än, och jag tycker nog det är lika bra så - har känts onödigt att lägga upp planer ifall förlossningen drar igång medan cerklaget är kvar. Har nästa möte med honom i nästa vecka, då är jag i v. 35+4 och då ska jag se till att vi är mer konkreta.

drottgirl:
Tack, då ska jag komma och hälsa på!

Det enda jag tänkte efter förlossningen förra gången var att han var så ohyggligt _ful_. Usch, jag får fortfarande skuldkänslor när jag tänker på det... Fast numera när jag tittar på fotona från då, tycker jag inte alls han var ful. Han ser bara gosig ut, lilla gubben - fast han var mager (kom 3 veckor tidigt, och var c:a 15% tillväxthämmad).

Jag oroar mig ändå för att jag inte ska få till anknytningen den här gången heller, fast det ordnade sig förra gången. Men det tog sådan tid... Jag vill inte att det ska gå så länge igen innan de varma känslorna kommer, det är hemskt att hålla på att låtsas le mot sitt barn. Jag tror jag fick fl-depression förra gången - fördelen numera är nog att jag tror jag skulle vara mer påstridig på BVC om jag mår dåligt. Jag pratade om det på BVC förra gången, men jag blev bara bortviftad. *suck*

pratat m Aurora Bm nu (hin ringde verkligen prick kl 13.00) ... hon lät lite besviken men respekterade mitt beslut och sa att jag måste känna för det jag vill göra och hon hoppas att jag är möjd m mitt beslut nu.

hon hade kunnat boka in en tid för KS på en gång då hon har den befogenheten men då jag idag hade en bebis som var 11% större än beräknat så höll hon med om att även det tyder på att den första BF datumet ( 8 dec) som jag fick av mitt första UL mkt väl kan vara det korrekta och då vet vi ju inte riktigt när bebis kommer att födas iallafall.

hon ska kontakta en förlossningsläkare idag som får ringa upp mig imorgon och diskutera det hela m mig och så bestämmer han en tid efter det. på Danderyd är man mkt nogrann med att inte snitt aFÖRE v.39+0 och då det i mitt fall skulle kunna vara 40+0 alt 38+0 så måste läkaren väga informationen mot varandra för att bedöma.

om jag får gissa så tror jag att det blir 3,4 el 5 dec då man bara snittar mån- ons på DS.

Intressant det några av er skriver om att inte känna nåt för sitt barn i början. Det är bra att läsa det så man är förberedd på att det kan hända. Kan tänka mig att det känns lite förbjudet att prata om.

På något vis är det faktiskt lugnande att läsa om att anknytningen till bebisen inte bara kommit så där automatiskt för då vet jag att det är normalt

Det är en av mina största rädslor då jag förmodligen blir snittad med sövning

För mig tog det ca 3 månader innan jag verkligen kände jättestarka "älskakänslor" för mitt första barn. Men jag vet flera det har tagit tid för så jag har faktiskt aldrig dömt mig eller skämts för det. Omhändertagandet och "tyckaomkänslor" fanns det från början och det fick duga tills det andra växte fram.

Med andra barnet gick det lättare efter. Dels för att förlossningen gick så bra och det inte fanns något att bearbeta som tog kraft ifrån mig. Däremot fanns det ju jobbiga känslor för henne medan hon låg i magen och jag var så rädd. Det tyckte jag var värre att känna med henne än med honom då jag nu skulle veta att det var värt det eftersom jag visste hur det var att faktiskt ha barn.