Anonym (GES) skrev 2025-03-18 14:16:13 följande:
Vi kan ju ta ett exempel. Någon (här på forumet) mår dåligt för att denne anser att tjejvasan är så orättvist mot män och att kvinnor blir så särbehandlade. Denne postar ideligen inlägg om att män på något sätt är offer för kvinnor. Denne sympatiserar också så fort andra män postar negativa inlägg om kvinnor. T ex att det är så synd om män på mansdagen för att pappor fick hyllningar där mansstatyer ikläddes bärsjalar. Det var tydligen förnedrande.
Det är synd om dessa två exempelstackare, de tycker synd om män och sig själva. De hävdar att de inte är offer, samtidigt så framställer de sig själva som offer.
Hur ska omgivningen hantera dessa? Ska vi tycka synd om dessa två och män i allmänhet? Hur blir de hjälpta av det?
Jag förringar inte att människor kan må dåligt och att de ibland har full rätt att må dåligt. Offermentalitet är något annat. En person kan inte ta sig ut från tänket. Det är DÄR omgivningen behöver göra sin insats, inte knuffa ner människan i en passiv offermentalitet.
Du förringar. Din rubrik innhehåller mer tyngd än dina exemplen som du försöker ge djupare tyngd utav.
En vettigare diskussion som ven faller under din rubrik vore;
Grabben eller flickan säger att den får lätt ont, "Ja Hen är lite klen av sig"
Hen säger att den har hjärtfel som 7 åring och försöker beskriva problem i relation med det, De vuxna förringar och skrattar bort det hela. När hen är runt 20 års åldern så upptäcker sjukvården att hen har hjärtfel och sätter in pacemaker.
Har har man alltså ignorerat något som personen upptäckte redan som 7 åring och även alla hens kompisar märkte av som barn när de lekte med stetoskopet i klass 8-9.
Här har man förringar och bryr sig inte om den som uppenbarligen "tyckte synd om sig själv och var klen och inte orkade lika mycket som de andra och endast försökt hitta på bortskyllanden enligt de vuxna i hens omgivning.
Eller den vuxne hen med social problematik i relation med andra fysiska åkommor, som har gjort den till en ensam individ och där hen blir hånad iute i samhället och framför allt på internet likt i en sådan här infantil tråd att hen ska bara skärpa till sig och ta sitt egna ansvar. Fast hen kanske varit med om traumatiska saker som ni inte ens kan föreställa er som barn och med misshandlande förälder / föräldrar och på det haft fysiska problem och alltid varit trots allt för snäll mot motsatta könet så de aldrig skulle vilja ha hen som partner.
Men personen ska man inte tycka synd om, nej, bättre (enligt dig) att vara iskall mot personen och inte visa den sympati eller förståelse utan personen måste ta sig i kragen fast den arbetar trots at den förmodligen inte skulle göra det på heltid med sina problem men blir samtidigt illa bemött i sjukvården och inte får någon hjälp.
Btw, min kvinnliga "förälder" fick verktyg (på skämt) av min manliga "förälder" i födelsedags present. Hon gick i taket, slog sönder allt runt omkring sig. Och då jobbade hon inte, hon skötte inte hemmet heller utan endast lekte med sina hästar och slog och sparkade både "sina" barn, hundar och hästar. Så att folk tar det hela som du skrev om som ett hån, kan man ju förstå.
