Offermentaliteten i samhället

Nu vet jag ingenting om japan.

Men där är det antagligen mer accepterat än vad det är här. Man är kanske heller inte lika ensam i sitt tillstånd där som man är här.

Som du skrev i inlägget ovan svaret till mig så har jag sett på annat håll i ett väldigt fattigt land att folk var gladare trots sämre förutsättningar än här.
Men där är dom inte så ensamma som vi är här.
Det är okej att vara fattig och ändå kan man skapa sig en familj där, vilket här är det endast få som lyckas med det. Åtminstone bland männen.

Likadant så är det en helt annan puls där mot här och där är man inte lika materialistiska som snarare är ett tvång här i Sverige att alla ska vara det och ha tillgång till vissa maskiner (tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare, ac, bil, osv). 

Det finns en fungerande levnadsstandard utan att behöva vara materialistiska vilket det inte accepteras här i Sverige.

Jag som exempel lever utan soffa i vardagsrummet eller soffbord. Folk blir helt till sig och ingen vill hälsa på fast jag har lösningar på annat sätt, men inte just en soff och soffbords standard. Det är inte allmänt accepterat att leva utan det här till exempel.

De har även mer tid då pulsen är helt annorlunda och även uppfattas inte dagar lika korta där som här. Man har mer respekt för andras situation och förstår att folk har det svårt istället för att smutskasta eller göra sig lustiga över dom som man gärna gör här.

Man har även (nu pratar jag inte om japan) men där jag var, man har ett annat synsätt där vad gällande vad som anses vara brott också. Där får man kanske acceptera att få sig ett slag och/ eller en spark, medans här är det noll tolerans och allt ska dokumenteras och dömas. 

Det saknas utrymme helt enkelt här i Sverige, både i att vara fri materialistisk, psykosocialt, "mode krav" samt rättspraxis.

Där (i landet som jag tänker på) får man heller inte sitta ensam på 2 säten i bussen, medans här får man stänga ute dom som går på och vet inte hur många gånger man har stått i bussen då sista platsen har personen lagt en väska vid sig för att blockera att någon av det andra könet sätter sig vid en eller någon överhuvudtaget.

Vi lever även mer instängt här p ga klimatet som vi har här. 

Vi är för isolerade helt enkelt med en massa krav på oss som man blundar för i fattiga länder utan där existerar mer förståelse och rättvisa utgörs oftast omgående på plats istället för att leva i ovisshet under flera år som här. 

Man hjälps även åt så mycket mer där än här. Man finner sig sina gelikar och hjälps åt och tröstar varandra och finns vid varandras sida i princip konstant. Här ska vare enskild person klara sig själv annars är den en uttalad belastning och en misslyckad människa.

Vi är helt enkelt för isolerade med allt för höga krav på oss. Och som en annan skrev här så ärver de flesta sina förmögenheter, men det finns en hel del som inte gör det eller som har lika hårda krav på att klara skolan som man inte har i det fattiga landet jag jämför med. Utan där går man mer på talang och hårt arbete och får respekt av sina närmaste, medans här ska man arbeta så lite som möjligt för att tjäna mest! 

Har inte lusläst tråden, men, är det bara jag som aldrig har stött på det fenomen som TS så tvärsäkert och utan belägg påstår är så utbrett? Jag upplever inte alls att folk omkring mig resonerar så. De som mår dåligt kämpar på som fan med all möjlig självhjälpslitteratur, motion och allt möjligt. De börjar jobba trots att läkaren tycker att de bör vänta lite osv.

Självhjälpslitteraturen är ju en enormt växande genre. Det vittnar knappast om en trend med självömkan! 

Vet inte hur utbrett det här är. Tycker mig se en ökning de senaste åren. Det jag reagerar över är att människor framställer sig som offer för de mest absurda saker. Dvs saker de inte ens är offer för. Känslan av offerskap är orimlig. Andra som sympatiserar med det här offerskapet som personen uppvisar är lika orimliga.

Som exempel (ganska extremt, finns mildare också) kan vi ju ta den här killen på familjeliv som tycker att män är offer för kvinnor då kvinnor kan få fler orgasmer under en sexakt.

Vad är det för faktorer som möjliggör den sortens åsikter och tankar? Hur kan sånt anses rimligt att känna sig som ett offer för? Och varför sympatiserar somliga med det? Vad ska hända i samhället så att såna upphör att känna sig (för det här är bara en känsla, inget riktigt offer) -som ett offer?

Hur kan du se att detta ökat genom att läsa en forumtråd? 

Jag vill påstå att det du ger uttryck för är en utbredd förklaring till problem med tex skola och kriminalitet som i själva verket har en väldigt komplex bakgrund. De som sprider den här väldigt förenklade modellen - att det är individens fel - gör det för att de är emot de samhälleliga förändringar som de som forskar på tex stök i skolan menar behövs, som tex ökade resurser till elevhälsa och Socialtjänst. 

De som är emot såna satsningar (tex för att skattehöjningar inte ger en massa röster) lägger gärna skulden på individer. Det är en enkel förklaringsmodell och den accepteras av folk som inte orkar leta upp forskarrapporter och tyvärr leder det i förlängningen till att det är de som behöver hjälp som drabbas. Jag tänker tex på de barn som stängs ute från den anpassade grundskolan men inte erbjuds något lämpligt alternativ utan kastas in i vanlig klass där lärare utan specialpedagigisk utbildning ska lyckas hjälpa dem samtidigt som de hjälper 29 barn till. 

Jag tänker på barnen till invandrare som bor i områden där man istället för att satsa på mer utåtriktad social verksamhet drar ner anslagen till soc. Och alla de forskare, lärare och skolledare som nu uttrycker hur knäppt det är att regeringen lägger pengar på akutskolor, när de flesta som jobbar med sånt säger att pengarna skulle göra mer nytta i den vanliga skolan. Men politikerma väljer att göra det som ser snyggt ut för den som inte är insatt. 

Jag tänker också på de långtidssjuka vars ersättning knappt ökat alls de senaste åren, samtidigt som bostads- och matkostnaderna skjutit i höjden. Är det verkligen en offermentalitet om man i det läget påpekar att pengarna inte räcker? 

Alla de här bakgrundsfaktorerna är mycket större och krångligare att ta tag i det än att bara säga att det är individens fel. Därför väljer vissa den enkla förklaringsmodellen. Men när det kommer till samhällsförändringar är det aldrig så enkelt. 

En grundregel inom samhällsförändring är att om någon påstår att de har en enkel förklaring eller enkel lösning, så har de fel. 

Vet inte om jag har förklarat så du förstår vad offermentalitet innebär. Se gärna ts igen. Om någon inte har tillräckligt med pengar eller annat så kan det absolut vara synd om denne. Personen har då två vägar att tackla saken på (rent krasst) iklä sig symptomen på offermentalitet -eller inte. Det jag försöker debattera är de psykologiska faktorerna för offermentalitet. Dess destruktiva kraft som jag absolut sett en ökning av. Exv fenomenet incel där människor samlas och hjälper varandra till ilska. Hejar på aggressivitet och skapar öknamn/ ser ner på de som mot all förmodan skaffar en flickvän. Sånt fanns inte för en 20 år sen.

Andra sorters offermentalitet jag observerat är någon som blev arg på en äldre kvinnas kontaktannons. Hon hade avslutat det med att nu hoppas jag på trevliga svar. Det gjorde trådskaparen till ett aggressivt offer. En annan känd fl-person ansåg att tjejvasan var något som kränkte män. En annan känd fl-person ansåg att när pappor hyllas på mansdagen så är det kränkande för män. (Statyer kläddes med bärsjalar) en annan tyckte att bara för att kvinnor har dildosar så förtjänar Sverige att brinna upp. osv osv listan kan göras lång. Alla exempel jag tar upp är fullständigt absurda.

Hur får vi folk att förstå att aggressioner pga ett oskäligt offerskap är fullständigt orimligt? 

Jag är snart 50 år kan inte se att detta har ökat. Däremot gör internet att människor som förr bara gnällde inför grannen numera kan gnälla inför ett helt internetforum - precis som du gör nu. De gnälliga syns mer, men de har alltid funnits. 

När jag var liten fanns Dagens ris i lokaltidningen. Det var deras enda kanal utåt då. Dör kunde du uttrycka hur kränkta de var av tex kommunens snöröjning. Nu har de facebook, flashback, familjeliv, instagram mm mm. En nitisk gnällmåns som förr mest förpestade livet för närmast anhöriga och postkassörskan kan numera nå tiotusentals läsare/tittare. 

Och om varför. Folk faller in i offermentalitet när de upplever brist på kontroll. Tror jag. Jag minns när de på 00-talet la ner sockontoret, biblioteket och vårdcentralen i förorten jag bodde i. Jag kunde flytta därifrån, men bland de som inte kunde det kan jag förstå om de kände sig som offer. Om man i det läget dessutom förlorat jobbet och är 35 och aldrig haft ett ligg. Då förstår jag att man känner sig som ett offer. Och man är ju också det på vissa punkter. 

Jag tror man hjälper människor i den sitsen genom att hjälpa dem att hitta de saker de faktiskt kan påverka och lägga krut på det. Du vet, den gamla sinnesrobönen: 
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden