Offermentaliteten i samhället

Jag tror inte att det har ökat, det bara syns mer. Du läste om dina exempel på nätet. Förr hade de personerna beklagat sig hemmavid. De fanns lika mycket, men du stötte inte på dem. 

Nej, jag tycker inte att du har en offermentalitet. 

Tog upp fenomenet incels som hjälper (och förstärker ) varandra att iklä sig rollen som offer. Det existerade inte förr. Sättet att ta ut sina aggressioner mot andra på det sättet dom gör fanns bara inte på samma sätt, eller ens liknande. Kunde finnas kufiska män. Kanske bröder som bodde och skötte sin bondgård ihop. Ilskan var inte riktad mot andra. De existerade, kanske interagerade, möjligen autistiska enligt dagens mått men ansåg sig inte ha rätt till andra människor på det här sättet vi ser idag. 

Det har ökat. Incels fanns inte för 20 år sen bara. (subkulturen)

Som arbetsgivare upplever jag att offermentaliteten växer  Är det inte att det är orättvist så har man inte fått förutsättningar och framförallt hur mycket rättigheter man har kring allt och alla. Kan även se det på yngre 20-30 åringar i släkt och bekantskapskrets. Rättigheterna Växer men aldrig skyldigheterna. Många vill inte riktigt gör rätt för sig utan mycket ska serveras på silverfat. Om det inte görs är det orimligt oskäligt och orättvist. Upplever många nästa småparanoida att säker händer pga dem. Saker som inte har med dem att göra händer för att förstöra eller missunna dem. Vet flera i släkten runt 20-25 som springer hos HR stup i kvarten och tycker arbetsplatsen är emot dom och att de inte får förutsättningar. Går ett par år. De byter jobb och exakt samma visa igen på nya arbetsplats. på min egen arbetsplats ser jag samma mönster. Det drivs ärenden t.o.m. hos facket att det är oskäligt att arbetsgivarna kan lägga schema på helger eller ändra schema eller tvinga dig att jobba på jul trots att det är jobb och roller på treskift och schemat snurrar så du jobbar tex var tredje jul. Ännu surare blir dem när facket inte backar Dem. Då är arbetsgivare ute efter dem och medvetet förstör deras vardag. Tvingar dem att jobb när de inte vill. Det är också allting samma människor som är offer. De påverkas. Arbetsgivaren är alltid ute efter dem. Något sympati eller respekt att andra kollegor har exakt samma förutsättningar finns sällan. 

En del människor är verkligen offer av olika anledningar, vilket inte hindrar att man som offer, om möjligt, ska försöka hjälpa sig själv.

Det är så lättvindigt att avfärda alla som verkligen har råkat ut för saker, under uppväxten eller senare i livet, att de bara gör sig till offer. Hjärnan är t.ex. mycket påverkbar under uppväxten, speciellt under de första åren, men även senare. Man föds med en personlighet och förutsättningar för att utveckla olika förmågor, men det finns mycket som kan hindra att den utvecklas på ett gynnsamt sätt. 

Man kan se det rent statistiskt, ju fler belastningar i barndomen, ju större risk för ångest- och depressionssjukdomar senare i livet. 

Så det bästa är att stötta barnfamiljer och se till att skolan fungerar för alla barn. Då får man robusta människor som orkar ta sig an alla livets svårigheter.