Offermentaliteten i samhället

Kanske är det bortskämdhet. Jag som överlevt hemska saker vägrar tycka synd om mig själv för det skulle liksom ta bort all styrka jag fått, om du förstår vad jag menar? Jag tänker inte låta någon annan få makten över mig genom att jag spelar offer, jag tänker alltid stå upp för mig själv och andra som varit i liknande situation.

En människa som aldrig behövt kämpa för något kanske har lättare för att bara sätta sig ner och ge upp innan de ens försökt. Har man fått kämpa så lär man sig att det kommer vara värt det till slut.

Som gamling förstår jag inte heller hur det blivit såhär. Känns som de flesta gnäller över det ena efter det andra och sitter i sina offerkoftor med armarna i kors. Förr visste man inte så mycket om annat än det man hade runtomkring sig.

Visst, samhället är inte som förr. Det fanns jobb åt den som ville. Bostäder var det sämre med men de byggdes iaf. Man tjänade inte mycket men det fick räcka. Många kvinnor var hemma med barnen eller tog hand om andras. I skolan var det ordning och reda. Man fick hjälpa till hemma med sysslor anpassade till ålder. Dessutom umgicks man med vuxna i en massa sammanhang. Sjukvård fanns men dit vände man sig inte i onödan. Äldreomsorg fanns men barnen tog ofta hand om de äldre.

Har folk helt släppt ansvaret för sitt eget liv? Problem är alltid någon annans fel. 

Fast du är ju ett offer i ordets rätta bemärkelse. Jag förstår sympatier du skulle kunna få och sympatiserar själv med dig. Du har däremot inte drabbats av epidemin som råder i Sverige med offermentalitet. (Se ts) Du verkar ju vara beundransvärt handlingskraftig i stället.

Tror också det kan ha att göra med att personer har haft det för enkelt. Kanske såna saker som brist på uppfostran. Ett barn som lägger sig ner i en affär och skriker/ gråter för att den inte får godis där föräldrar ger vika och belönar barnets (ångest) beteende, ger det den vill ha för att föräldern själv får ångest över gråten. Såna saker skapar vuxna som förstår att om man mår dåligt så blir man belönad. Det blir då ett allmäntillstånd.

Ser ideligen på familjeliv människor som sympatiserar med människor som uppvisar offermentalitet (oskäligt offer) sympatierna symboliserar då godiset (belöningen) barnet får. Personens dåliga mående förstärks iom detta. En slags negativ symbios.

Kommer direkt att tänka på trygghetsknarkande föräldrar som överför sina nojjor till sina barn, så de inte har en chans att utvecklas till ansvarstagande vuxna , utan fastnar i ett hjälplöst tillstånd där verkligheten förblir en farlig plats därför att de inte fått några verktyg att lita på sig själva

Absolut att det finns offer mentalitet.. Men att det skulle ökat explosionsartat är inget jag märkt av.

Sedan får man ju ta vissa saker i beaktning och olika orsaker bakom. Allt är ju inte svart och vitt.

T ex. kan vi konstatera att tiden då man kunde bli rik på hårt arbete är nästintill utrotad snart. Detta har göra med att miljonärer och folk som ärver sin förmögenhet har ökat markant.  Är bara Tjeckien som ligger före oss. Annars har våra rika  blivit rikare i allt snabbare takt. Samtidigt som klyftorna ökat väldigt fort.  Kan förstå att vissa känner hopplöshet pga av det. 

Är ju mer en sorg att vuxna barn bor hemma. Men kan ju bero på orsaker. Sjukdom, sjukdom i familjen, skulder. Alla har ju inte rika päron heller. Värre är väl dom som inte har något motkrav alls. Är bara hemma, utan kontakt med någon myndighet. Och betalar varken hyra eller mat.  Har inte förstått dessa föräldrar. 

Det är ju hårdare krav idag att hyra, och hyrorna har gått upp ganska mycket. Idag måste du i princip ha en fast heltidstjänst. På min tid var det mycket lättare både med jobb och att få bostad.

Snart har vi en bostadsmarknad som enbart kommer bestå av bostadsrätter. Du måste köpa dig en lägenhet mer eller mindre, om du ska flytta hemifrån.Forskningen visar att allt fler vuxna kommer tvingas bo hemma i allt högre ålder. Det kommer slå just emot dom som saknar ekonomiska incitament. En del har kanske råd med körkort men inte bil. Även det har ju blivit en klassfråga.

Att folk mår allt sämre beror på det samhället vi lever i och den ökade stressen. En annan faktor är sociala medier som bidrar till psykisk ohälsa.  Sverige har enorma problem med skjutningar, våld och sprängningar.

Då är min fråga till er, tycker ni med facit i hand. Att det är så konstigt att folk mår dåligt/beklagar sig. Sverige är  allt annat än välmående.
.

 Dp handlar det ju snarare om psykiska besvär.. Munchen by Proxy är välkänt. Men även föräldrar som aldrig låtit barnen få göra någonting . 

Tänkte mest på dagens föräldrar som slår knut på sig att bli en perfekt förälder och undanröja "faror" i barnets väg , vilka kan vara en återspegling av grupptryck och kollektiva värderingar, då det är så många barn som verkar så hjälplösa att ens tackla minsta motgång.

Och det har ju förstärkts i.o.m att barn nuförtiden hittar varandra online i communitys där likasinnade så småningom bygger en slags subkultur där offermentaliteten odlas.
Inte bra för varken samhället eller dom själva. Det som är lite provocerande är att det finns gott om vuxna i olika roller (i skolan t.ex.) som går dom till mötes och försöker avlägsna så mycket "triggerpunkter" som möjligt och inte ser att barnet i själva verket ska uppmuntras att ta itu med sina egna utmaningar

Min dotter bor hos mig, fast jag kallar det för inneboende. Då hon betalar sin del av hyran för lägenheten och mat och allt annat för sig själv. Räkningar. Jag hade inte haft råd att ha henne eller någon annan gratis. Dotter eller inte.

Hon är 43 år.  Och för några år sedan lyckades hon äntligen få en fast tjänst tack vare en utbildning hon pluggade. Varför bor hon hos mig? Hon har skulder, som hon betalar av. Mycket av dessa skulder beror på att hon var med om en olycka för flera år sedan. Dessa sjuk kostnader blev katastrofala för någon som då arbetade på timmar. Sen har hon halkat efter med annat också som bidragit till dessa skulder. Jag kan tyvärr inte gpni borgen för henne. Och hennes far är oduglig, har ingen möjlighet heller. ( Har inte funnits med i bilden) 

Det är såklart ingenting man drömmer om som förälder. Men vad är alternativet. Att hon blir hemlös och bor på gatan. Inte ens jag kan vara så hjärtlös.  Hon är dock mycket driven och självgående och har haft flera arbeten och arbetat även tidigare. Reste utomlands helt själv för första gången, och har bott i USA med en man när hon var yngre.

Jag berättar detta för att jag vill påvisa lite att alla som tvingats bo hemma i hög ålder. Inte nödvändigtvid är kufar som sover på dagarna och är uppe på nätterna ett.
Hon har bara haft väldigt otur när det kommer till omständigheter och med själva boendet.  Har man skulder är man rökt på bostadsmarknaden. Om man inte har råd att köpa sig en lägenhet eller kunnat få ekonomisk hjälp från annat håll. 

Tycker det är viktigt att ge lite nyans till dessa diskussioner.

 Ber om ursäkt, jag missförstod tråden. Absolut.

En sak jag faktiskt häpnade över är att många unga vuxna tar med sig föräldrar till arbetsintervjuer. Har aldrig hört på maken. 

Tråkigt för din dotter, men det låter som hon är på rätt väg. Hoppas hon snart blir skuldfri.