Inlägg från: Anonym (uh) |Visa alla inlägg
  • Anonym (uh)

    Offermentaliteten i samhället

    Jag reagerar på ts citat från Wiki. "Människor som drabbas av offermentalitet drabbas lättare av depression"

    Jag skulle vilja påstå att det är helt totalt tvärtom!


    Människor som har en offermentalitet lider redan säkerligen av depression och har gjort en längre tid och finner inte vägen ur den, och till slut blir de allt mer öppnare med sitt missnöje och då det är svårare att sätta ord på det så blir det väldigt enkelt missriktat i framför allt trådar här på familjeliv.

    Man läxar gärna upp de som verkar ha en offermentalitet och drar egna "klyschiga" orsaker till varför personen har en offermentalitet. Ofta sådana som mammas källare, Incel, omogen, lat, curlad osv.

    Det växer ut till en mobbningsmentalitet på internet där de som anser sig ha kämpat har rätt att läxa upp andra utan att faktiskt veta någonting om den enskilda personen.

    Det underlättar nog inte den som sitter med sin offermentalitet att komma ur sitt negativa mående och problem utan istället flyttar antagligen fokuset till 110% mot hur man blir bemött och man känner sig än mer missförstånd och upprörd och kanske arg.

    Man har en bild av att alla har haft ett bra liv då de lever i Sverige. 
    Men det är långt ifrån alla som varit något av de klyschiga mobbnings kommentarerna som faktiskt är något av det som skrivs påklistrat av andra online.

    Jag tror det handlar om att man har varit med om orättvisa / orättvisor samt kanske man har försökt otroligt mycket att komma från sitt dåliga mående, men inte lyckats eller så vet man inte hur man ska gå till väga på riktigt. O nej, sjukvården har inte lösningen på allt tack vara något piller. Det kan även handla om en känsla av att inte faktiskt kunna påverka sin situation eller så har man kämpat ihjäl sig men möter konstant svåra hinder trots allt.


    Jag tror även att det går att sålla ut vilka som faktiskt har varit curlade mot dom som inte har varit det. 


    De som har varit curlade har lättare till att gråta än de som inte har varit det, utan de blir lättare förbannade och kanske uppfattas som läskiga online.

  • Anonym (uh)
    Anonym (GES) skrev 2025-03-14 17:29:44 följande:

    Det finns ju ett fenomen i Japan som skiljer sig från incels. Ensamma män som inte gör något. De skyller inte ifrån sig på samma sätt som incels i Sverige. De bara konstaterar att de inte gör något eller bidrar med något.


    Det är en form av ansvarstagande.


    Nu vet jag ingenting om japan.


    Men där är det antagligen mer accepterat än vad det är här. Man är kanske heller inte lika ensam i sitt tillstånd där som man är här.

    Som du skrev i inlägget ovan svaret till mig så har jag sett på annat håll i ett väldigt fattigt land att folk var gladare trots sämre förutsättningar än här.
    Men där är dom inte så ensamma som vi är här.
    Det är okej att vara fattig och ändå kan man skapa sig en familj där, vilket här är det endast få som lyckas med det. Åtminstone bland männen.

    Likadant så är det en helt annan puls där mot här och där är man inte lika materialistiska som snarare är ett tvång här i Sverige att alla ska vara det och ha tillgång till vissa maskiner (tvättmaskin, diskmaskin, torktumlare, ac, bil, osv). 

    Det finns en fungerande levnadsstandard utan att behöva vara materialistiska vilket det inte accepteras här i Sverige.

    Jag som exempel lever utan soffa i vardagsrummet eller soffbord. Folk blir helt till sig och ingen vill hälsa på fast jag har lösningar på annat sätt, men inte just en soff och soffbords standard. Det är inte allmänt accepterat att leva utan det här till exempel.

    De har även mer tid då pulsen är helt annorlunda och även uppfattas inte dagar lika korta där som här. Man har mer respekt för andras situation och förstår att folk har det svårt istället för att smutskasta eller göra sig lustiga över dom som man gärna gör här.

    Man har även (nu pratar jag inte om japan) men där jag var, man har ett annat synsätt där vad gällande vad som anses vara brott också. Där får man kanske acceptera att få sig ett slag och/ eller en spark, medans här är det noll tolerans och allt ska dokumenteras och dömas. 

    Det saknas utrymme helt enkelt här i Sverige, både i att vara fri materialistisk, psykosocialt, "mode krav" samt rättspraxis.

    Där (i landet som jag tänker på) får man heller inte sitta ensam på 2 säten i bussen, medans här får man stänga ute dom som går på och vet inte hur många gånger man har stått i bussen då sista platsen har personen lagt en väska vid sig för att blockera att någon av det andra könet sätter sig vid en eller någon överhuvudtaget.

    Vi lever även mer instängt här p ga klimatet som vi har här. 

    Vi är för isolerade helt enkelt med en massa krav på oss som man blundar för i fattiga länder utan där existerar mer förståelse och rättvisa utgörs oftast omgående på plats istället för att leva i ovisshet under flera år som här. 

    Man hjälps även åt så mycket mer där än här. Man finner sig sina gelikar och hjälps åt och tröstar varandra och finns vid varandras sida i princip konstant. Här ska vare enskild person klara sig själv annars är den en uttalad belastning och en misslyckad människa.

    Vi är helt enkelt för isolerade med allt för höga krav på oss. Och som en annan skrev här så ärver de flesta sina förmögenheter, men det finns en hel del som inte gör det eller som har lika hårda krav på att klara skolan som man inte har i det fattiga landet jag jämför med. Utan där går man mer på talang och hårt arbete och får respekt av sina närmaste, medans här ska man arbeta så lite som möjligt för att tjäna mest! 


     

  • Anonym (uh)
    Anonym (What?) skrev 2025-03-15 06:57:23 följande:
    Jag tror absolut att de fanns. Vad hade Jack the ripper för motiv, liksom? 
    Kanske en elak brutal mamma eller moster som utnyttjade han och torterade han eller som hade makten att avstyra våldtäkt på honom men fullkomligt struntade i det eller t om vad delaktig själv ihop med en man. Finns såklart många olika anledningar.
  • Anonym (uh)

    Kul hur ts startar en tråd om "offermentaliteten i Sverige", men efter flera sidor så visar det sig att ts har något emot invandrare och tydligen ser "kränkta män" överallt omkring sig.


    Så det hela handlande helt enkelt om att hacka på den ena könet. En STANDARDTRÅD helt enkelt.


    Dessutom baserar ts trådstarten på att hon har läst 1 tråd på familjeliv tidigare.


    Ingen ide att skriva i den här tråden längre då ts har sin egna utstuderande agenda fast redan.

  • Anonym (uh)
    Anonym (Gogo) skrev 2025-03-15 21:23:39 följande:
    Det var snarare så att jag blev deppig med tiden för att jag hade offermentalitet. 

    Hur den yttrade sig.

    Genom:
    * Passivitet
    * Skylla på andra
    * Sticka huvudet i sanden
    * Mycket lågt ansvarstagande 
    * Lögner gör en själv och andra
    Du glömde antagligen att nämna att du födde med en silversked i munnen också.
    Kom tillbaka när du har varit utsatt för misshandel genom hela barndomen och saknat stöttepelare eller folk med kunskap omkring dig.
  • Anonym (uh)
    Anonym (GES) skrev 2025-03-17 22:48:58 följande:

    Nej. 


    Sympatiserande med att folk mår dåligt förstärker ett dåligt mående.

    Jämför med klickerträning för hundar. (Nu är inte hundar och människor samma sak) Uppvisar en hund ångest och man belönar hunden så kommer hunden att må allt sämre och uppvisa beteendet mer.

    Empati kan vara att sätta gränser, uppmärksamma att det är orimligt och leda in människor på rätt väg, belöna gott mående och ansträngningar för att någon vill ändra sin situation.

    -i kontrast med att enbart tycka synd om någon och därigenom bekräfta att offermentaliteten (och ev ångesten) den känner är rätt väg att gå. vilket driver människan djupare i ett dåligt mående.


    Att förminska eller förringa någons dåliga mående kan även göra att personen mer ännu sämre. Du är heller inte allvetande och kan därmed inte veta om personen faktiskt har bakomliggande faktiska orsaker som berättigar dennes dåliga mående.


    Därmed så gör du absolut noll i nytta om du ska leka att den som det är synd om inte ska få några empatier. 


    Du låter tämligen iskall (vill skriva ett annat ord men då raderas antagligen inlägget men börjar med S!)


    Vänligen håll dig borta från hundar tack då endast godhjärtade förtjänar att få ha djur! 

  • Anonym (uh)
    Anonym (GES) skrev 2025-03-18 14:16:13 följande:

    Vi kan ju ta ett exempel. Någon (här på forumet) mår dåligt för att denne anser att tjejvasan är så orättvist mot män och att kvinnor blir så särbehandlade. Denne postar ideligen inlägg om att män på något sätt är offer för kvinnor. Denne sympatiserar också så fort andra män postar negativa inlägg om kvinnor. T ex att det är så synd om män på mansdagen för att pappor fick hyllningar där mansstatyer ikläddes bärsjalar. Det var tydligen förnedrande. 


    Det är synd om dessa två exempelstackare, de tycker synd om män och sig själva. De hävdar att de inte är offer, samtidigt så framställer de sig själva som offer.

    Hur ska omgivningen hantera dessa? Ska vi tycka synd om dessa två och män i allmänhet? Hur blir de hjälpta av det?

    Jag förringar inte att människor kan må dåligt och att de ibland har full rätt att må dåligt. Offermentalitet är något annat. En person kan inte ta sig ut från tänket. Det är DÄR omgivningen behöver göra sin insats, inte knuffa ner människan i en passiv offermentalitet.


    Du förringar. Din rubrik innhehåller mer tyngd än dina exemplen som du försöker ge djupare tyngd utav.


    En vettigare diskussion som ven faller under din rubrik vore;


    Grabben eller flickan säger att den får lätt ont, "Ja Hen är lite klen av sig"
    Hen säger att den har hjärtfel som 7 åring och försöker beskriva problem i relation med det, De vuxna förringar och skrattar bort det hela. När hen är runt 20 års åldern så upptäcker sjukvården att hen har hjärtfel och sätter in pacemaker.


    Har har man alltså ignorerat något som personen upptäckte redan som 7 åring och även alla hens kompisar märkte av som barn när de lekte med stetoskopet i klass 8-9. 


    Här har man förringar och bryr sig inte om den som uppenbarligen "tyckte synd om sig själv och var klen och inte orkade lika mycket som de andra och endast försökt hitta på bortskyllanden enligt de vuxna i hens omgivning.


    Eller den vuxne hen med social problematik i relation med andra fysiska åkommor, som har gjort den till en ensam individ och där hen blir hånad iute i samhället och framför allt på internet likt i en sådan här infantil tråd att hen ska bara skärpa till sig och ta sitt egna ansvar. Fast hen kanske varit med om traumatiska saker som ni inte ens kan föreställa er som barn och med misshandlande förälder / föräldrar och på det haft fysiska problem och alltid varit trots allt för snäll mot motsatta könet så de aldrig skulle vilja ha hen som partner. 


    Men personen ska man inte tycka synd om, nej, bättre (enligt dig) att vara iskall mot personen och inte visa den sympati eller förståelse utan personen måste ta sig i kragen fast den arbetar trots at den förmodligen inte skulle göra det på heltid med sina problem men blir samtidigt illa bemött i sjukvården och inte får någon hjälp.


    Btw, min kvinnliga "förälder" fick verktyg  (på skämt) av min manliga "förälder" i födelsedags present. Hon gick i taket, slog sönder allt runt omkring sig. Och då jobbade hon inte, hon skötte inte hemmet heller utan endast lekte med sina hästar och slog och sparkade både "sina" barn, hundar och hästar. Så att folk tar det hela som du skrev om som ett hån, kan man ju förstå.


     

  • Anonym (uh)
    Anonym (GES) skrev 2025-03-18 14:53:26 följande:
    Du kanske ska bilda dig vad offermentalitet är. Det handlar inte om någon är ett offer på riktigt eller inte. Det handlar om det psykologiska tillståndet offermentalitet. Somliga är offer på riktigt utan för den delen landa i passiviteten och depression som offermentaliteten skänker.

    Vissa personer uppvisar offermentalitet trots att de inte är offer. Ska man sympatisera med dessa då? (Se exemplen)
    Hur avgör du vem som är drabbad av vad? 
  • Anonym (uh)

    Antingen plockade du ut det som passade dig, eller så missade du fortsättningen.


    Anonym (GES) skrev 2025-03-18 15:01:08 följande:
    Det..
    Svaret här du som sagt i fortsättningen;
    Anonym (uh) skrev 2025-03-18 14:39:10 följande:

     


    Men personen ska man inte tycka synd om, nej, bättre (enligt dig) att vara iskall mot personen och inte visa den sympati eller förståelse utan personen måste ta sig i kragen fast den arbetar trots at den förmodligen inte skulle göra det på heltid med sina problem men blir samtidigt illa bemött i sjukvården och inte får någon hjälp.


     




  • Anonym (uh)
    Anonym (GES) skrev 2025-03-18 15:10:49 följande:

    Läste på fl för inte så länge sedan om en kille som ville ha flickvän. Han kände sig självmordsbenägen. Kallade sig själv för ful.

    Råden han fick skilde sig åt (i stora drag):

    1.att lära sig acceptera och finna lyckan i här och nu, tips och idéer.

    eller

    2.Stackars dig, kvinnor är så kräsna. Alla kvinnor på familjeliv är så dumma mot ensamma män (trots att ingen hade skrivit något tillstymmelse till dumt) 

    Det var ju uppenbart att han befann sig i spiralen "offermentalitet" Hur ska han kunna ta sig ur från den? Det krävs en viss förmåga till aktiv handling. Nr 2. Driver en människa djupare ner i tillståndet offermentalitet vilket också innehåller passivitet. Det blir som en ond cirkel där andra människor stänger portarna för tillfriskning (iom nr.2)


    Tråkigt att du ska dra det hela till sin spets hela tiden.


    Du gör det till en köns fråga också!


    Jag skrev en text motsvarande din. Men raderade den igen då jag inte ville sjunka till din låga nivå.


     

Svar på tråden Offermentaliteten i samhället