Offermentaliteten i samhället

Jag tror att det är mkt lättare idag att slippa ta ansvar jämfört med förr. Vi har så mkt skyddsnät som gör att vissa inte känner att de behöver ta tag i sitt liv. 

Visst finns det människor som mår riktigt dåligt psykiskt, men jag tror många går från att vara lite lata, inte klara av samhällets krav 100%, till att bli passiva individer där den där latheten övergår till depression. Ju längre man är passiv ju jobbigare blir det. Men eftersom det inte finns några allvarliga konsekvenser av att vara lat och inte orka ta tag i sitt liv så gör de inget. 

Offermentaliteten handlar egentligen om att folk idag inte vill ta ansvar för sina egna liv utan skyller idag sina privata brister på "samhället". 
Bara en sån enkel sak som barns skolgång idag. Föräldrarna tar oftast exakt noll ansvar för sina barns uppfostran och sen beskyller skolan för att barnet hamnar utanför, är elak, inte kan vänta på sin tur, är mobbare eller skyller på att barnet har diagnos och därmed slipper både barnet och föräldrarna personligt ansvar för sina handlingar och slipper undan konsekvenserna. 

Folk förväntar sig att samhället ska ta kollektivt ansvar men när det innebär personliga konsekvenser för var och en av oss kommer offerkoftan fram... 

Det är lättare att spela offer än att ta ansvar för sitt eget liv. Det är lättare att tycka synd om sig själv för att man inte lever det liv man vill leva istället för att aktivt arbeta för att uppnå det. Det är lättare att få folk att tycka synd om en än vad det är att få respekt.

Folk som inte är villiga att jobba för att få det de vill ha väljer att vara offer för då kan de åtminstone få sympati av andra offerkoftor.

Jag beklagar det du upplevt.

Det är väl också det här jag grubblar över. Varför är det så lätt för somliga att ta på sig en offerkofta? Du som har upplevt sju resor värre gör ju inte det?

Vad är det i samhället som tillåter offermentalitet att gro? Det är väl det jag undrar.