Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Fast det är ju inte bara att han reser, utan att han gör det alldeles för mycket, utan att stämma av, vägrar familjerådgivning, utövar härskartekniker på dig (anklagar dig istället, ignorerar dig, osv), kallar dig surkärring osv.

Att stämma av innan promenad är väl det normala när man har småbarn. Kostar honom förmodligen inte lika mycket. 

Han är inte otrogen när han är där.

Alla de här förslagen att TS ska åka iväg själv är ju som att föreslå att sätta ett plåster på en cancertumör. DET är ju inte problemet här. Problemet är att TS man beter sig respektlöst och vägrar lyssna på TS. 

Svårt läge med andra ord. Vad skulle hända om du TS bara sa "det går inte" nästa gång han säger att han ska iväg? Med motiveringen att du går under, har hjärtklappning och ångest över stressen. 

Bemöt hans skuldbeläggande kommentarer med svar som "ja de har ju redan en förälder som klart visar att han skiter i deras välbefinnande" typ. 

Det kan du ju inte veta. Både hans föräldrar och hans polare lär ju skydda honom, om du frågar ut dem. 

Exakt. Sluta tjata om att TS också ska åka iväg. Det är ju inte det som är problemet här.

Ts har redan problem i relationen, vi behöver inte trycka på det här också, vad menar du med hans föräldrar förresten, varför skulle de ha någon vetskap om någon eventuell otrohet?

Gissar också att han innerst inne vet att han gör fel som du skriver men inte vill diskutera saken med dig av rädsla för att bli av med bortatiden. Det i sig är extremt respektlöst och väldigt oomtänksamt... Men om du vill vill försöka lösa det kan ett sätt vara att diskutera det i lugn och ro (inte inför en resa eller direkt efter utan när ni båda är på bra humör och det är ganska lugnt i övrigt - över en fika i trädgården kanske :) ) och börja med att säga att du vet att dagarna är viktiga för honom  (hade inte köpt eller ens försökt låtsas som att det är jobb heller, men inte heller försökt starta en diskussion om huruvida det skall definieras som jobbresa , viktigt kan det ju vara av personliga skäl också, man behöver ju inte haka upp sig på om det är privat eller äffärsmässigt viktigt ;) ). Sen försökt (som du i förväg innan ert samtal tänkt ut) komma på lite sätt att göra det lättare för er att han åker och sånt som funkar för båda. Lite grundläggande regler/överenskommelser.

Här får du tänka efter vad som kan göras. Om du får bestämma vilka dagar han är borta till exempel. Eller han ger dig 2-3 olika alternativ. Alltså kanske du väljer dagar då du inte har mycket på jobbet, kanske kan gå lite tidigare för att underlätta. Och aktiviteter, när jag var barn bestämde min mamma som jag och min  bror bodde hos att vi fick skjuts till en aktivitet max i veckan var. Ville vi göra mer fick vi antingen cykla eller gå själva eller ordna skjuts med andra föräldrar eller åtminstone turas om med några andra föräldrar. Kanske kan ni också komma överens om att han tar barnen en heldag varje nästföljande söndag som han varit bort på en utflykt eller aktivitet. Du kan ta sovmorgon eller iaf få egentid, barnen får kvalitetstid med sin pappa som varit borta (antar att han håller ned om att han gärna hade velat spendera lite extra kvalitetstid med barnen efter att ha varit borta några dagar?). Läxorna, kanske ni kommer överens om att han sitter med barnen ett par timmar kvällen innan han åker så faktiskt inga läxor behöver göras på 1-2 kvällar medan han är borta (återigen, antar att han kan tänka sig detta en kväll innan han åker när han skall vara ifrån barnen ett par dagar). Kanske barnvakt några timmar varje gång han är borta? Du har säkert egna lösningar som kan funka i just er situation om du klurar lite.

Hade försökt lägga fram det som att " jag vet att resorna är viktiga för dig och vill att du skall unna ägna dig åt detta eftersom jag är mån om att du skall vara en glad och lycklig man och partner och pappa." "Jag hoppas att du känner samma sak om mig och villa att jag också skall må bra och göra sånt som är viktigt för mig så att jag kan vara en bra lycklig partner och mamma" förhoppningsvis håller han med här... Förhoppningsvis lyckas ni ha ett lugnt samtal där ni kan prata och lyssna på varann och erbjuda lösningar på problemet men risken finns ju att han känner sig attackerad och stänger av och då hade jag helt enkelt lyssnat och sagt ok om inga av mina förslag funkar för honom så kanske han har en idé som funkar bättre och du lyssnar gärna på hans förslag. Kanske behöver han lite betänketid och inser att dina förslag inte är så dumma eller kommer tillbaka några dagar senare med egna förslag på hur det skulle kunna funka. Om han säger att det funkar som det är får du förklara igen att det inte gör det för dig och nu när han vet om det så hoppas du att han vill hitta ett sätt som funkar både för dig OCH honom.

Problemet är att han redan gör detta så har inget att vinna på personligen att försöka kompromissa med dig. Annat än om han bryr sig om hur du har det och hur du och era barn mår. Ur ett rent egoistisk perspektiv innebär ju allt ovan att han gör mer eller tar mer ansvar och lyssnar på vad du behöver. Förhoppningsvis är detta också viktigt för honom (han är ju ändå tillsammans med dig och har valt att ha barn så förhoppningsvis kan du hitta till den biten av honom där han ser till dina och barnens behov också av kärlek och medkänsla), men tror om det överhuvudtaget är möjligt att du skall försöka undvika en situation där du säger att han inte kan åka utan istället hitta sätt (som jag föreslagit ovan och du kan säkert tänka ut mer i er egen vardag) där han tar sitt ansvar och du också får återhämtning så att både mamma och pappa får ta hand om sig och inte stressa ihjäl sig.

Jag ser att du inte tar till dig av råden. Ditt inlägg är ett rop på hjälp, men du kan ha svårt att förstå dina egna känslor och blir förbryllad av kommentarerna. Du känner en skam när de flesta hade känt precis tvärtom, ilska. Du känner något, du ber om hjälp att orka, när du borde be om hjälp att säga ifrån. Du rättfärdigar en känsla som är fel i sammanhanget. Rubriken borde heta: hjälp mig säga ifrån till min man som inte lyssnar.

Jag är 100% på din sida, detta är inte ditt fel, du känner något och det är "bra" för vi behöver känslan för att kunna göra något åt en dålig situation. Jag tycker att du ska ta hjälp av en terapeut, dom har kunskapen att hjälpa dig hitta rätt och på så vis kunna navigera i livet så det känns bra för dig. Lycka till.

Försök komma över skamkänslorna. De hindrar dig och leder dig fel här. Du har inget att skämmas över. Låt inte din man manipulera dig att tro att du har fel. Det är han som gör fel när han inte lyssnar på dig och inte  tar Sitt ansvar för sina barn alla dagar i månaden. 

Om du slutar skämmas kan du stå för att du inte orkar med en annan tyngd. Ger han dig öknamn så ge igen. Kallar han dig surkärring så är han en manipulativ mespropp som inte tar hand om sin familj. Det är synd om barnen att deras pappa lämnar dem flera dagar i månaden med en mamma som inte orkar att dra lasset själv. Klagar han på att du är dålig för att du inte orkar så säg bara att det är så, du orkar inte och att han tycker det är dåligt ändrar inte den saken. 

Rikta fokuset på honom. Vad ska han göra för att se till att hans familj har det bra alla dagar i månaden. 

Det är klart att du får tycka att det är jobbigt att vara själv med barnen. Jag hade aldrig fixat att vara själv med våra krävande barn, och då är jag ändå mamma. Våra barn är som sagt väldigt krävande och ingen av oss är någonsin borta från familjen, just för att man behöver vara två för att rodda våra virvelvindar. 

I de fallen där man ändå mäktar med att vara ensam viss tid med barnen, men har en oförstående partner.. i de fallen är det ju inte helt ovanligt med separation. Tänk att som mamma få lägga upp fötterna på soffbordet och bara VILA efter jobbet varannan vecka, vilken dröm! Men då får ju barnen betala priset varannan vecka när de är hos pappan och varken mat, läggtider, läxor eller hygien sköts. Javisst, nu generaliserar jag. Visst finns det undantag bland både pappor och mammor. Ursäkta off topic.

Också ett sätt att säkra sig mot separation, barn som inte går att hantera själva och en ny partner som vill kliva in lär vara otänkbar att finna 

För din information tror jag inte att vi som har affärer brukar berätta det för våra föräldrar. Jag fattar inte ens hur man kan komma på den tanken.

Det är korrekt att det finns någon vän som har en aning.

Jag tar till mig av flera av råden, men vissa av dem har tyvärr varit mindre relevanta för mig. Det hjälper inte mig att jag kräver att få gå på AW. Jag har aldrig haft några problem med att gå på AW. Eller att åka iväg. Så länge inget annat är inplanerat, kan jag sticka iväg hur jag vill. Jag rättfärdigar inte heller att jag skäms. Jag är svinarg för att min sambo får mig att skämmas. Inte minst sen jag läst svaren i tråden! INGEN har lagt den minsta skuld på mig och det har varit väldigt skönt och hjälpsamt. 

Jag har en man som reser i jobbet. När han är borta så är det veckovis, så det kan bli typ 10 dar. 

När han reser så är det en självklarhet att han hjälpt mig förbereda. Städa, tvätta och storhandla, förbereda middagar, vi har planerat tiden så vi har fixat barnvakt dom dagar som annars kommer köra ihop sig för mig. 

När han sedan kommer hem så tar han alltid en ledig dag från jobbet, då hjälps vi åt att röja upp det som inte hunnits med. Dessutom brukar han alltid ta barnen lite extra både innan och efter han kommer hem. 

Hade han inte brytt sig på detta sätt, ja då hade han ju inte kunnat åka, eftersom han faktiskt har ett föräldraansvar. 

Hade min man gjort så, eller varit väldigt tydlig med vad det faktiskt handlar om - återhämtning och egentid för honom, hade jag haft mycket mindre problem med det. Om han var ärlig med att han behövde det här, och tacksam för att jag ställde upp på det, hade jag nog haft lättare att hantera det. Nu maler han på om att han minsann måste för det är hans jobb och det är lika viktigt som mitt jobb och jag ska bara acceptera. Men ALLA fattar ju vad det handlar om. Mina kollegor skrattar åt honom och undrar om han verkligen tror att någon tror att det handla om jobb. Och då är vi inte ens så nära att jag erkänt hur jag känner för det här. 

Jag tar till mig av det här! Jag tycker ju att vi pratat och pratat, men jag eftersom jag känner så starkt för det här, blir jag också upprörd. Och då låser sig diskussionen på en gång.

Just vid sådana tillfällen kan ju familjerådgivning vara en hjälp.
Du är ju öppen för väldigt mycket: att han reser iväg för egentid (eller jobb), så länge det inte blir FÖR mycket och så länge han respekterar dig och förenklar. Det blir en väldigt bra grund, men du ska såklart inte vara den enda som anpassar dig eller tar ansvar. 

Jag har varit ensamstående förut och nu är jag särbo (sambo på deltid men mest särbo) med pappan till min yngsta som jag väntar ett till barn med också. Tänker ju att det finns många ensamstående så man ska vara tacksam att man inte är ensam på heltid iallafall.

Men visst , det är jobbigt att vara ensam.. Min särbo är iförsej tyvärr lite lat så det är nästan lättare så här ibland. På helger lämnar jag sonen hos honom ibland och dottern som jag är ensamstående med hos mormor så jag får lite tid själv. 

Kan inte ni göra så att han är ensam med barnen lite oftare också så du får egentid också? Känns som att det blir mer rättvist. 

Mitt ex reste i jobbet och var ofta borta mån- fre VARJE vecka. Vilket innebar att jag var ensam med vårt barn hela tiden och fick ta alla lämningar och hämtningar, hushållsarbete och så jobbade jag även 75% (jag gick ner i tid för att jag kunde det då och att jag inte skulle totalt köra slut på mig själv). 

När mannen kom hem förväntade han sig att jag skulle vara glad, kåt och tacksam medan jag var ganska så jävla trött och slut efter hela veckan ihop med ett litet barn. Om jag ville göra något ensam så blev han sur för "han var ju hemma nu och ville umgås". Men att ta barnet själv och hitta på något eller bara åka till hans föräldrar var nästan otänkbart för honom. Nu var han en väldigt svartsjuk och kontrollerande person, kan jag se i efterhand. Men att bli lämnad ensam länge med småbarn ÄR jobbigt! Nu kan jag tycka att 4 nätter i månaden är ingenting jämfört med 20 nätter i månaden, MEN, det är från mitt perspektiv. 

Man får tycka att det är jobbigt och jag tycker du ska prata med honom om hur ni ska fördela den tid han är hemma och om han kanske kan byta jobb tills barnen är större. 

I mitt fall slutade det med skilsmässa och det är jag oändligt glad för idag. Att vara ensam varannan vecka blev till det bättre för mig, då jag slapp vara ensam VARJE vecka med barn.