Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Tack för fina svar! Det värmer verkligen att få höra att det inte är mig det är fel på. Någon undrade om höga krav och jag har verkligen inte några höga krav på standard när sambon är borta. Det stora problemet är att jag ensam får rodda barn som ska till olika aktiviteter, läxor som ska göras och signeras, kompislekar och konflikter mellan barnen. Även om jag slänger in i en fryspizza när jag vobbar, tar det ändå massa tid och energi att ens behöva vobba och att hela tiden planera back-uplösningar ifall något barn blir sjukt just när jag ska ha dragningen för ledningen, eller just den dagen då jag ska leda något stort. Allt roddande tär på mig.

Det här har pågått några år och det har funnits tillfällen när jag blivit sjuk ensam med barnen. Då får jag i princip ingående lova att jag är för dålig för att ensam ta hand om barnen. Och det är så förnedrande att jag lagt av med det.

Men det roliga är att han i alla andra sammanhang är så otroligt noga med att stämma av. Förra helgen undrade han om det möjligen kunde gå för sig att han tog en promenad med en kompis. Han kan nästan stämma av luncher under arbetstid med mig. Det är just de här jobbresorna som är så heliga. Och det är klart. Han får tre nätter för sig själv, inga barn att ansvara för och ingen att ta hänsyn till. Han sover gott, går på toaletten själv och behöver inte fundera på om det finns rena gympakläder eller hur man ska hinna ha möte och transportera barn till simningen. Det är ju ett otroligt skönt liv!

Jag har hobbys som jag utövar utan familjen. Men jag har inte möjlighet att lämna familjen i vardagen, minst tre nätter varje månad. Jag har faktiskt inte ekonomin att ta in på hotell, två nätter varje månad heller.

Min sambo reser ju inte i tjänsten. Han utövar sin stora hobby under sitt företagsnamn. Tänk att du är bilmekaniker, men nu bygger dragracinbil. Det är inte det han gör, men det är på ungefär samma nivå.

Resorna är ju inte problemet egentligen, utan att han skiter i vad ts säger och tycker.

Tror du då det spelar roll när han reser? Det är ju bristen på respekt som det bottnar i, inte när resan sker, han skiter ju i vilket.

Ibland styr han efter mitt schema och det är ju tacksamt. Men det är respektlösheten som är värst. Jag sa en gång att tre nätter per gång är max för mig. Behövs det mer får vi diskutera. Efter ett par månader åkte han plötsligt onsdag till söndag, utan att ta upp det innan. När jag sa  ifrån anklagande han mig genast för att vara sur gnällig och att det gör att han minsann inte har lust att anpassa sig efter en surkärring. 

Jag får liksom känslan av att han vet att han gör fel, men inte vill erkänna det. Annars är han som sagt väldigt inkluderande.

Det hade varit jättebra och jag har föreslagit det flera gånger, men han är totalt ointresserad. Sista gången jag frågade, svarade han inte ens.

I alla fall när det rör det här. Annars frågar han i princip om lov för att ta en promenad med en kompis. Men tydligen är det oerhört viktigt för honom att komma iväg och få lugn och ro.

Jag tar till mig av det här! Jag tycker ju att vi pratat och pratat, men jag eftersom jag känner så starkt för det här, blir jag också upprörd. Och då låser sig diskussionen på en gång.