Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Jag vill börja med att säga att jag skäms för det här och ber er verkligen att inte vara för hårda med mig!

Min sambo har ett jobb som gör att han reser en del. Egentligen behöver han inte resa, men han har valt att förlägga en del av sin egen verksamhet på annan ort för att han tycker att det är en rolig grej att göra. Han har egen firma och skulle kunna leja ut den här delen, kapital finns absolut, men han vill göra det själv. De gånger han lejer ut någon del, är han ändå på plats för att kontrollera.

Det gör att jag får vara ensam med våra barn en del. Minst fyra nätter i månaden, inte sällan mer. Ibland förlägger han det över en helg och ibland enbart vardagar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Vardagarna är fulla med mitt eget jobb, barnens hämtningar och lämningar och barnens aktiviteter. Blir barnen sjuka, är det jag som får jobba hemma med sjuka barn och rodda så att det friska barnet kan ta sig till skolan/förskolan eller till aktivitet. Helgerna vill jag ju vila på, men det går inte när jag är ensam med barnen. När han sen kommer hem, är han trött och jag likaså. Våra önskningar kraschar och vi börjar alltid med någon dag av dålig stämning innan det vänder igen.

Jag har börjat tycka att det här är sjukt jobbigt. Jag kan nästan ha ångest för att han ska åka. Jag har kortare tålamod med barnen när han är borta. Jag är så less på att vara ensam med barnen. Jag fattar att det är skitfånigt, men jag är så trött på det.

När jag tar upp det här, vänder min sambo det mot mig. Hur skulle barnen tycka om det visste det, undrar han. Han ger mig dåligt samvete för hur kan känner. I vanliga fall är han inte alls så. Bara rörande det här.

Jag är så less på det här. Och så skäms jag. För att jag tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen och för att min sambo faktiskt får mig att skämmas över det här.

FÅR man tycka att det är jobbigt? Har min sambo rätt? Är jag bortskämd och gnällig? TIll saken hör att min man nästan aldrig är ensam med barnen på det här sättet. En gång per år är jag borta två nätter. Hans erfarenhet av detta är alltså ganska begränsad.

Problemet är att han jag vet att han inte behöver göra det här, men att han tycker att det är så viktigt för honom som person att han inte tar in vad jag tycker om det.

Jag har ingen oro kring vad han pysslar med. Jag känner väl till upplägget. Han bor inte på något hotell. Han bor hemma hos sina föräldrar och får ägna dagarna åt en hobby tillsammans med gamla kompisar.

Han bor inte på hotell, utan hos sina föräldrar. Om dagarna jobbar han med en sak som råkar vara hans fritidsintresse, men som enbart kostar pengar utan att bringa in några pengar. Han skulle, precis som du skriver, kunna leja ut det arbetet till någon annan men är både för snål och har för stort kontrollebehov. Och ja, han har det gott ställt. Jag kan absolut ta in på hotell, men att betala för fyra hotellnätter per månad har jag inte råd med utan att tumma på något annat, som sparande till exempel.

Hans föräldrar är för gamla för att orka med barnen. Jag har inget behov av att åka iväg fyra nätter i månaden. För mig är det ett stressmoment att bo hemma hos andra
Jag är förvisso inte intresserad av gemensam ekonomi eftersom våra ekonomier är så olika. Och jag har inte dålig ekonomi. Men att lägga minst 4000-5000 varje månad på att bo på hotell för att kunna vara borta lika länge som han är, har jag inte råd att göra utan att tumma på andra saker. Jag vill inte minska mitt sparande, för att statuera exempel inför honom.

Hade det handlat om hans arbete och jag kompenserats genom att få ta del av inkomsten, hade det varit okej. Men det är ju inte arbete. Det döljs bakom arbete, men egentligen handlar det om en hobby som är så oerhört helig. För MIG är det här ett stort stressmoment. Jag går runt med fladder i bröstet när han säger att han ska åka igen. Och han svarar genom att ge mig dåligt samvete.Mina vänner bor inte så att jag behöver bo hos dem och alla har småbarn vilket gör att de inte är särskilt intresserade av att ha folk boende hos sig. Dessutom är det inte det jag är ute efter. Det hjälper liksom inte mig att jag ska tvinga mig iväg en gång i månaden. Han kommer inte att åka mindre för den sakens skull.

Och jag sätter ner foten och säger ifrån varenda gång. Men det skiter han i. Nu senast kom han hem långt senare än han brukar. Jag uttryckte att jag inte uppskattade att han ändrar sådana saker utan att stämma av med mig. Han svarade att jag bara gnäller och att han inte lyssnar på gnäll. Så var det med det. När jag var magsjuk, skulle jag grundligt redogöra för om jag verkligen inte skulle klara av att vara själv med barnen. Sen stannade han vistelsen ut och konstaterade att det ju gick utmärkt. Att jag gick på knäna och tillbringade tiden mellan badrum och säng spelade ingen roll. Barnen överlevde.

Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Jag vill börja med att säga att jag skäms för det här och ber er verkligen att inte vara för hårda med mig!

Min sambo har ett jobb som gör att han reser en del. Egentligen behöver han inte resa, men han har valt att förlägga en del av sin egen verksamhet på annan ort för att han tycker att det är en rolig grej att göra. Han har egen firma och skulle kunna leja ut den här delen, kapital finns absolut, men han vill göra det själv. De gånger han lejer ut någon del, är han ändå på plats för att kontrollera.

Det gör att jag får vara ensam med våra barn en del. Minst fyra nätter i månaden, inte sällan mer. Ibland förlägger han det över en helg och ibland enbart vardagar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Vardagarna är fulla med mitt eget jobb, barnens hämtningar och lämningar och barnens aktiviteter. Blir barnen sjuka, är det jag som får jobba hemma med sjuka barn och rodda så att det friska barnet kan ta sig till skolan/förskolan eller till aktivitet. Helgerna vill jag ju vila på, men det går inte när jag är ensam med barnen. När han sen kommer hem, är han trött och jag likaså. Våra önskningar kraschar och vi börjar alltid med någon dag av dålig stämning innan det vänder igen.

Jag har börjat tycka att det här är sjukt jobbigt. Jag kan nästan ha ångest för att han ska åka. Jag har kortare tålamod med barnen när han är borta. Jag är så less på att vara ensam med barnen. Jag fattar att det är skitfånigt, men jag är så trött på det.

När jag tar upp det här, vänder min sambo det mot mig. Hur skulle barnen tycka om det visste det, undrar han. Han ger mig dåligt samvete för hur kan känner. I vanliga fall är han inte alls så. Bara rörande det här.

Jag är så less på det här. Och så skäms jag. För att jag tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen och för att min sambo faktiskt får mig att skämmas över det här.

FÅR man tycka att det är jobbigt? Har min sambo rätt? Är jag bortskämd och gnällig? TIll saken hör att min man nästan aldrig är ensam med barnen på det här sättet. En gång per år är jag borta två nätter. Hans erfarenhet av detta är alltså ganska begränsad.

Han är inte otrogen när han är där.