Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Jag har hobbys som jag utövar utan familjen. Men jag har inte möjlighet att lämna familjen i vardagen, minst tre nätter varje månad. Jag har faktiskt inte ekonomin att ta in på hotell, två nätter varje månad heller.

Min sambo reser ju inte i tjänsten. Han utövar sin stora hobby under sitt företagsnamn. Tänk att du är bilmekaniker, men nu bygger dragracinbil. Det är inte det han gör, men det är på ungefär samma nivå.

Hade det handlat om hans arbete och jag kompenserats genom att få ta del av inkomsten, hade det varit okej. Men det är ju inte arbete. Det döljs bakom arbete, men egentligen handlar det om en hobby som är så oerhört helig. För MIG är det här ett stort stressmoment. Jag går runt med fladder i bröstet när han säger att han ska åka igen. Och han svarar genom att ge mig dåligt samvete.Mina vänner bor inte så att jag behöver bo hos dem och alla har småbarn vilket gör att de inte är särskilt intresserade av att ha folk boende hos sig. Dessutom är det inte det jag är ute efter. Det hjälper liksom inte mig att jag ska tvinga mig iväg en gång i månaden. Han kommer inte att åka mindre för den sakens skull.

Och jag sätter ner foten och säger ifrån varenda gång. Men det skiter han i. Nu senast kom han hem långt senare än han brukar. Jag uttryckte att jag inte uppskattade att han ändrar sådana saker utan att stämma av med mig. Han svarade att jag bara gnäller och att han inte lyssnar på gnäll. Så var det med det. När jag var magsjuk, skulle jag grundligt redogöra för om jag verkligen inte skulle klara av att vara själv med barnen. Sen stannade han vistelsen ut och konstaterade att det ju gick utmärkt. Att jag gick på knäna och tillbringade tiden mellan badrum och säng spelade ingen roll. Barnen överlevde.

Eller så skiter han i det.

Varför vabbar du inte?
Kan han styra resorna till dagar när du inte hr dragning för ledningen (etc)?

Ja?

Det är klart att du får tycka att det är jobbigt att vara själv med barnen. Jag hade aldrig fixat att vara själv med våra krävande barn, och då är jag ändå mamma. Våra barn är som sagt väldigt krävande och ingen av oss är någonsin borta från familjen, just för att man behöver vara två för att rodda våra virvelvindar. 

I de fallen där man ändå mäktar med att vara ensam viss tid med barnen, men har en oförstående partner.. i de fallen är det ju inte helt ovanligt med separation. Tänk att som mamma få lägga upp fötterna på soffbordet och bara VILA efter jobbet varannan vecka, vilken dröm! Men då får ju barnen betala priset varannan vecka när de är hos pappan och varken mat, läggtider, läxor eller hygien sköts. Javisst, nu generaliserar jag. Visst finns det undantag bland både pappor och mammor. Ursäkta off topic.