Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Frågan är ju om han kompenserar på andra sätt . 4 nätter i månaden när det kommer till hans arbete är ju från många andras perspektiv inget att gnälla över. 

Jag var ensam mycket mer än så, lämnade, hämtade och  skötte så mycket av allt i vardagen. om min man varit borta fyra nätter men bidragit hemma alla andra dagar så tycker jag personligen att det inte är så mycket ser oja sig över men det är ju jag det. 

Hej, du skriver nu att han inte jobbar utan är hos sina föräldrar och hänger med vänner pga en hobby. Och skriver samtidigt att han jobbar och kan fixa att en annan som utför arbetet men att han vill åka och kontrollera isåfall? Jag blir förvirrad här.
Han har gott ställt men du har inte ekonomin att ta in på hotell? 

Då du inte har möjlighet att ta in på hotell, så får han väl åka en extra helg med barnen till deras farmor och farfar så du kan chilla hemma. Eller så åker du själv till dina föräldrar eller något.

Jag vill börja med att säga att jag skäms för det här och ber er verkligen att inte vara för hårda med mig!

Min sambo har ett jobb som gör att han reser en del. Egentligen behöver han inte resa, men han har valt att förlägga en del av sin egen verksamhet på annan ort för att han tycker att det är en rolig grej att göra. Han har egen firma och skulle kunna leja ut den här delen, kapital finns absolut, men han vill göra det själv. De gånger han lejer ut någon del, är han ändå på plats för att kontrollera.

Det gör att jag får vara ensam med våra barn en del. Minst fyra nätter i månaden, inte sällan mer. Ibland förlägger han det över en helg och ibland enbart vardagar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Vardagarna är fulla med mitt eget jobb, barnens hämtningar och lämningar och barnens aktiviteter. Blir barnen sjuka, är det jag som får jobba hemma med sjuka barn och rodda så att det friska barnet kan ta sig till skolan/förskolan eller till aktivitet. Helgerna vill jag ju vila på, men det går inte när jag är ensam med barnen. När han sen kommer hem, är han trött och jag likaså. Våra önskningar kraschar och vi börjar alltid med någon dag av dålig stämning innan det vänder igen.

Jag har börjat tycka att det här är sjukt jobbigt. Jag kan nästan ha ångest för att han ska åka. Jag har kortare tålamod med barnen när han är borta. Jag är så less på att vara ensam med barnen. Jag fattar att det är skitfånigt, men jag är så trött på det.

När jag tar upp det här, vänder min sambo det mot mig. Hur skulle barnen tycka om det visste det, undrar han. Han ger mig dåligt samvete för hur kan känner. I vanliga fall är han inte alls så. Bara rörande det här.

Jag är så less på det här. Och så skäms jag. För att jag tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen och för att min sambo faktiskt får mig att skämmas över det här.

FÅR man tycka att det är jobbigt? Har min sambo rätt? Är jag bortskämd och gnällig? TIll saken hör att min man nästan aldrig är ensam med barnen på det här sättet. En gång per år är jag borta två nätter. Hans erfarenhet av detta är alltså ganska begränsad.