Skäms - orkar inte vara ensam med barnen

Jag vill börja med att säga att jag skäms för det här och ber er verkligen att inte vara för hårda med mig!

Min sambo har ett jobb som gör att han reser en del. Egentligen behöver han inte resa, men han har valt att förlägga en del av sin egen verksamhet på annan ort för att han tycker att det är en rolig grej att göra. Han har egen firma och skulle kunna leja ut den här delen, kapital finns absolut, men han vill göra det själv. De gånger han lejer ut någon del, är han ändå på plats för att kontrollera.

Det gör att jag får vara ensam med våra barn en del. Minst fyra nätter i månaden, inte sällan mer. Ibland förlägger han det över en helg och ibland enbart vardagar. Jag vet faktiskt inte vad som är bäst. Vardagarna är fulla med mitt eget jobb, barnens hämtningar och lämningar och barnens aktiviteter. Blir barnen sjuka, är det jag som får jobba hemma med sjuka barn och rodda så att det friska barnet kan ta sig till skolan/förskolan eller till aktivitet. Helgerna vill jag ju vila på, men det går inte när jag är ensam med barnen. När han sen kommer hem, är han trött och jag likaså. Våra önskningar kraschar och vi börjar alltid med någon dag av dålig stämning innan det vänder igen.

Jag har börjat tycka att det här är sjukt jobbigt. Jag kan nästan ha ångest för att han ska åka. Jag har kortare tålamod med barnen när han är borta. Jag är så less på att vara ensam med barnen. Jag fattar att det är skitfånigt, men jag är så trött på det.

När jag tar upp det här, vänder min sambo det mot mig. Hur skulle barnen tycka om det visste det, undrar han. Han ger mig dåligt samvete för hur kan känner. I vanliga fall är han inte alls så. Bara rörande det här.

Jag är så less på det här. Och så skäms jag. För att jag tycker att det är jobbigt att vara ensam med barnen och för att min sambo faktiskt får mig att skämmas över det här.

FÅR man tycka att det är jobbigt? Har min sambo rätt? Är jag bortskämd och gnällig? TIll saken hör att min man nästan aldrig är ensam med barnen på det här sättet. En gång per år är jag borta två nätter. Hans erfarenhet av detta är alltså ganska begränsad.

Ibland styr han efter mitt schema och det är ju tacksamt. Men det är respektlösheten som är värst. Jag sa en gång att tre nätter per gång är max för mig. Behövs det mer får vi diskutera. Efter ett par månader åkte han plötsligt onsdag till söndag, utan att ta upp det innan. När jag sa  ifrån anklagande han mig genast för att vara sur gnällig och att det gör att han minsann inte har lust att anpassa sig efter en surkärring. 

Jag får liksom känslan av att han vet att han gör fel, men inte vill erkänna det. Annars är han som sagt väldigt inkluderande.